Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?

Vem har bestämt de gränser du just radade upp i ditt huvud?

Har du testat dem, och VET att det är så? Om inte, så finns väl ingen anledning att inte testa? Och ännu mer, all anledning att testa.

Det sägs att 80% av de hinder vi upplever enbart finns i våra huvuden. Tänk om det är så. Tänk om de uppfattningar vi har om var vår förmåga tar slut inte är sanna? Tänk om vi låtit våra lärare, föräldrar, vänner, chefer, tränare, Jante, eller någon annan, tala om för oss vad vi kan och inte innan vi ens testat, och sedan bara nöjt oss med att ha dessa begränsningar?

Vad skulle hända om du utgick från att det du tror inte är möjligt för dig är möjligt? Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas? Om du dessutom inte behövde oroa dig för att någon annan skulle försöka avråda dig, eller bli missunnsam över din framgång?

Det bästa är att du inte behöver tänka på vad andra ska säga om du tar dig an ett skutt i din utveckling eller prestationer. Vem gör du glad genom att hålla igen? Skulle du inte bli gladare av att upptäcka att du har en kapacitet bortom vad du (och vissa andra) vågat tro?

Låt 2012 bli året, då du testade dina gränser och såg vad som är möjligt, på riktigt. Kom ihåg, omöjligt är bara en åsikt. Hela tiden finns det människor i världen som gör saker andra påstår är omöjligt. Vem bestämmer vad som är möjligt eller omöjligt för dig?

Impossible is not a fact, it's an opinion.

Det kan väl inte vara så enkelt att övning verkligen ger färdighet, och att trägen vinner? Börjar så sakteliga förstå vilken komponent det kunde vara, som är så mystisk och avundsvärd egentligen. Det är att försöka lite till. Och lite till. Att inte ge upp. Försöka igen. Bestämma sig. Nå målen. Jag har svårt att se att inte alla skulle kunna lära sig att bemästra måluppfyllnad, om man bestämmer sig. Kraften i att ha bestämt sig går inte av för hackor. Att ”försöka”, och ”kanske…” lämnar bakdörrar öppna, och talar om att man inte riktigt bestämt sig för att ge allt. Bäst blir det när man kastar sig in med hull och hår och inte ger upp. Försöker lite till. Är du den som försöker lite till? Då är du nog också den som andra avundas. Om inte, så är det enkelt att bli den. Bestäm dig, och försök lite till.

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Är du inte klar snart?

Blev lite upprörd när jag läste, för det är verkligen så många tycks resonera. Hans klimax ska givetvis inträffa, det är liksom underförstått och givet, medan hennes, eftersom den är så komplicerad och mystisk *öhhhhhhh*, är okej att man inte får med. Som Martin Ezpeleta, krönikören, konstaterar, så får hon se till att hänga med, eller finna sig i att inte få sitt. För så har det ju varit sedan urminnes tider. Många kvinnor har aldrig ens fått uppleva någon orgasm, trots fleråriga relationer.

Ditt problem? No way! ERT!

Min uppmaning är att vara en Bitch också i sängkammaren. Ta för dig. Kräv din självklara rätt att njuta lika mycket, och att få lika mycket av leken. Vägra stå tillbaka, vägra skämmas för att du vill yla ut din njutning i slutet av det roliga. Vägra gå med på att det är ”ditt problem”. Behöver du tid, se till att få tiden.

Förspel? Vad menar du nu?

Förspel är inte ”ett nödvändigt ont tills han får stoppa in den”, utan en del av den sexuella samvaron. Det är ert gemensamma problem, eller projekt, att se till att ni båda får ut något av busandet. Och om du inte får gehör för att du också vill ha det gott? Då är frågan om det är värt det över huvud taget. Varför ställa upp på knapphändigt tillfrdsställande sex där dina behov inte blir tillgodosedda? Nä, just det. Självuppoffringssex är ingen merit, inget någon kommer att tacka dig för, och inget som ger dig någon bonus i slutändan.

Med tanke på tidens anda nu med otrohetssajter, dejtingsajter, och så mycket annat att välja på, det gäller inte bara honom. Skulle han gå till en annan för att du har krav, his bad, och valfriheten gäller dig också. Glöm inte det. Var inte rädd att han ska gå om du inte gör allt och står tillbaka med dina behov. Inse att du också kan välja en relation som ger dig det du behöver.

Lena Andersson skriver klockrent om hur parbildningshysterin får människor att stanna i relationer som känns mer som slit än kul, och som känns mer som jobb och tvång än äventyrligt. Att vi från barnsben lär oss att vi måste hitta en ”bättre hälft”, eller förbli halva. Denna normopati kring att ”alla måste bilda par” gör att få vågar ställa sig utanför pakarusellen, och rädslan att hamna utanför den gör att många stannar i relationer som sedan länge slutat ge dem något alls. Det gör också att vi sannolikt är mindre benägna att jobba på våra relationer. Man är nöjd så länge man är två och så sitter man av livet i samma bostad, utan att värna om relationen. För det ska man ju vara. Två och nöjd.

Lyckan med tvåsamhet

Jag håller med Lena. Det värdiga sättet att hantera en död eller döende relation är inte att vänsterprassla. Det är att gå. Av respekt för sig själv och sin partner. När gräset på andra sidan är klart grönare, så är det dags att packa och dra. Otrohet är inte problemet i sig, det är ett symptom på att något fattas i relationen. Eller möjligtvis att man har dålig impulskontroll… Hursomhelst känns inte en sådan relation där någon drar sig till en otrohetssajt som den optimala.

Gissar att en del tvåsamhetsivrare kommer att sätta i halsen vid tanken på att man så lättvindigt kan säga ”BYT” om relationer. Men är det verkligen värt att eftersträva långa relationer till varje pris? När vi kan välja, varför inte välja? Säger inte ”byt som du byter underkläder”, men när relationen kostar mer än den ger, så är den faktiskt inte värd sin tid längre. Många relationer havererar förvisso för att man tagit tvåsamheten som ett slutmål istället för startskott till nya processer, men poängen kvarstår. Är det inte bra för dig så är det inte. Våga vägra parhysteri, våga välja din egen väg. Våga välja den relation som ger dig det du behöver, och välja bort de andra. Inget konstigt med det.

Bettskena

beteende dessutom. Det är FIIIIINT att offra allt för jobbet. Då är man riktigt karriärmedveten. För några år sedan, innan mindfulness-vågen slog mot oss, var det ju näst intill suspekt att ha luckor i sin kalender. Superbrudarna lyckades mitt i detta avla fram välartade barn (medan de själva knaprade lyckopiller och lyssnade på stresshanteringsband när övriga familjen sov), ordna vännernas födelsedagskalas, vara brudtärnor på alla bröllop omkring, fixa firmafesterna, laga familjemiddagarna, hjälpa föräldrarna, passa grannarnas barn…

Nu är det tack och lov inte lika suspekt att vilja ha egentid. Lyckopiller och bettskena har delvis fasats ut till favör för

Lyckopiller

att faktiskt varva ner och göra ingenting alls. Men det räcker inte. För att livet ska kännas sådär gott att man somnar nöjd på kvällen och vaknar förväntansfull inför nästa dag, så måste vi leva ett liv som vi själva känner för.

Hur ska vi komma dit? Sätten är många, men här kommer ett tämligen enkelt och snabbt sätt att bena ut vad som är viktigt. Tänk nu på att rangordna ärligt, inte såsom din mor, din partner eller din chef skulle vilja. Rakt från hjärtat.

1. Skriv ner alla delar som ingår i ditt liv (vänner, familj, jobb, intressen…) på post-it-lappar.
2. Skriv ner också sådant du skulle vilja ha i ditt liv om det inte redan finns där.
3. Rangordna. Du kan antingen bara rada upp dem som det känns, eller om det känns svårt göra en ”utslagsduell” där du sätter varje del mot alla de andra, och sedan rangordnar dem efter flest ”segrar”.
4. Titta på listan. Känn efter. Känns den rätt? Om inte, justera.
5. Låt listan ligga några timmar, eller dagar. Titta på den igen. Känns den fortfarande rätt? Om inte, justera.
6. När listan känns helt rätt, så har du DIN rangordning på livets delar. Planera tillvaron utifrån listan.

Det är när vi inte är sanna mot våra egna prioriteringar som livet skaver. ”Men… [...] då? Och [...]? Blir inte [...] lidande/besviken/sur..?” Mycket möjligt. Men fanns de där sakerna och personerna högst upp på din prioriteringslista? Om inte, är deras behov verkligen viktigare än dina egna? Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Varje gång jag väljer bort det jag vill till favör för någon annan/något annat, så har jag talat om att jag värderar mig själv lägre. Ibland kan det kännas okej att göra saker man inte brinner för. Men om livsådran inte löper genom dina egna passioner och behov kommer det att förr eller senare att ge en bitter eftersmak. Du kan, får och behöver leva ett liv som känns rätt för dig. När börjar du?

Vägen till framgång ligger där...

Poängen är att du har rätt att be om det du vill ha, men med vissheten om att den andra har rätt att säga nej. Den andra har dessutom rätt att ställa sina önskemål och krav. Du har rätt att säga ja eller nej till det också, såsom dig behagar. Att acceptera och framförallt hantera meningsskiljaktigheter är en viktig del av tillvaron. Att låtsas som att det inte finns några sådana är i alla lägen sämre fejk än italienska fotbollsspelarnas ”fällningar”. Att i sin process mot ett modigare liv där man tar för sig mer inte ta med dem i kalkylen bäddar för obehagliga överraskningar.

Nu är jag absolut sist i kön till att avråda folk från att ta för sig av livet. Mitt jobb går ju ut på motsatsen. Många livscoacher och inspiratörer glömmer att nämna att man behöver göra en liten ekologikoll innan man sätter igång. Som sagt, absolut inte för att avskräckas, utan för att se var potentiellt motstånd finns. Om målet är att gå ner 15kg kan man ge sig 17 på att någon av ens vänner försöker avråda dig. Inte för din skull, utan för att själv slippa känna att hon/han inte kan. Vill du byta till ett jobb som innebär mer arbete, eller resor kan familjen ha synpunkter.  Vill du gå en utbildning till ett toppjobb så får du räkna med att vissa inte kan unna dig framgången.

Det är inte heller deras jobb att hålla med dig om allt du vill, gör, eller säger. Det är ingens plats i livet att urskillningslöst stötta oss i allt vi företar oss. Ingen annans, än vår egen. Mitt liv skall i allt jag företar mig understödjas av mig. Allt annat stöd är bonus, men vi kan inte fatta alla beslut här i livet med omgivningens godkännande som krav. Då blir inte mycket gjort, och vi upptäcker till slut att alla andras önskemål och behov sedan länge gått om våra egna på vår agenda.

Det blir en fråga om att välja. Vad är viktigt för dig? Ibland innebär viljan att ta sig framåt att vissa människor blir hinder, och du får välja vad som betyder mest för dig. Våga välja det som känns rätt innerst inne. Det är ditt liv, och du lever det för din skull. Gör gärna andra glada på vägen, men glöm inte att en bra medmänniska är en lycklig medmänniska. Gör du dig själv lycklig är du också till mer glädje för andra. Testa om du inte tror mig. Och tror du mig, vad väntar du på?

”I love argument, I love debate. I don’t expect anyone just to sit there and agree with me, that’s not their job.”
(Maggie Thatcher)

Drottning Kristina sa att ”Människor ogilla alltid det som de själva är ur stånd att utföra.”. Det tillkommer också det faktum att männisor lika passionerat ofta ogillar de som är i stånd att utföra dessa dåd. Vare sig deras egna begränsning är reell eller imaginär så blir den som lyckas med det de själva inte tagit sig mot framgång i en nagel i ögat.

Michael Bernoff delar in människor i två kategorier; de som pratar om att få det bättre och de som gör det bättre för sig. Han hade noterat att vissa inte ens när det serverades en snabb och enkel väg till bättre villkor tog för sig. De ville göra som de alltid hade gjort. Den andra kategorin, den som ville ta sig framåt, såg till att göra det. De hakade på varje chans att förflytta sig framåt och uppåt, mot sina mål och mot en bättre tillvaro. Därför kom de också längre.

Kategori två, den som hakar på och ser till att ta sig framåt, är ofta samtalsämnet hos de som inte själva får tummen ur. De ses på med oblida ögon, och deras driv skrivs om till egoistisk och osolidarisk självhävdelse, och andra tristare kategoriseringar. Nej, inte av alla, men av alltför många. När man öppnar ögon och öron så lägger man märke till hur mycket mer tid vissa lägger på att prata illa om den som kämpade och lyckades, än att satsa och lyckas själva. Hur mycket tankemöda som läggs på att ursäkta sina uteblivna framgångar istället för att finna vägar framåt. Varför prioritera att dissa andra som försöker och vill, istället för att själv försöka? Jim Rohn, klok kille, sa att ”De få som gör väcker avund hos de många som bara tittar på.”. Vilken kategori tillhör du?

De som lägger tid och energi på att gnälla över andras framgångar mer än på hur man själv ska ta sig vidare är dömda att aldrig nå sin fulla potential. Hur skulle man kunna utvecklas till 100% när man lägger tid och möda på andra? Har träffat entreprenörer som lagt massor av tid och energi på att kartlägga konkurrenter och försöka förstöra för dem. Gissa vilkas karriärer som blomstrade mest?

Inspireras av de som inspirerar dig. Lär av de som har något att förmedla. Strunta i resten. I resten ingår de som du potentiellt kunde reta dig på, eller de som retar sig på dig. Ingen av kategorierna är värda din tid. De du avundas avundas du av en orsak. Se om du inte kan inspireras till att skaffa dig samma, eller till och med en bättre edge istället för att dväljas i avund.

Så, vilka konkreta handlingar står i tur för dig för att bli en av de avundsvärda, en av de som gör? Vilket blir ditt första steg? Andra kommer att avundas dig. De kommer att försöka välta eller lunta upp din stege du klättrar på. Kom bara ihåg att avund är den ärligaste formen av smicker. De önskar att de var du, för att du vågar, vill och kan. Att du tar dig uppåt påminner dem om vad de själva inte tagit sig för. Oavsett om det gäller karriär, livsstil, relationer eller annat, så är den driftiga ett irritationsmoment för de som inget gör. Inget att bry sig om. Kör hårt!

Sak eller känslor?

1. Skyll allt på din motpart.
2. Kritisera honom/henne på ett personligt plan.
3. Prata mer än du lyssnar. Avbryt helst.
4. Lämna sakfrågan och fokusera på dina upprörda känslor.
5. Utgå från att din motparts syfte är att förstöra för dig.
6. Tolka allt så att det bekräftar punkt 5.
7. Dra upp gamla förorätter.
8. Ge allt för att vinna diskussionen. Seger utropas när motståndaren är förnedrad och förintad.
9. Uttryck dig så vagt att det inte går att greppa eller bemöta sakfrågan.
10. Måla upp dig själv som ett offer för den andras ondska och förneka hans/hennes rätt att ifrågasätta eller kritisera dig.

Tyvärr är inte listan ovan endast en parodi på hur konflikter kan hanteras. Det är vanligt förekommande beteenden. Tänk bara tillbaka på konflikter du varit inblandad i eller bevittnat. Hur lätt är det inte att börja ta poäng och släppa fram prestigetänket?

Prestige och ställningskrig, ihop med tävlingar om vem som blivit mest förorättad, kantar väldigt många av de konflikter jag följt, och också många jag varit inblandad i. Det är så lätt att komma ihåg sina egna ömma tår och fokusera mer på dem än på att lösa situationen.

För vissa är det och förblir en sport att vinna konflikter. Vissa söker upp situationer de kan infektera, blåser upp det och skjuter ut sig. Vissa kan eller vill inte förstå att sakfrågan är viktigare än prestige om man vill komma vidare. Inte alla vill komma vidare. Men den som vill undvika långdragna, svårlösta konfliktsituationer bör låta bli punkterna ovan. Vill man däremot skapa lite drama så fungerar listan som manus. Att följa listan är ett väldigt bra sätt att inte vara en sann bitch. Drama Queen på sin höjd. King of Passive Aggressive, kanske. I varje konflikt kan vi välja en roll och ett beteende. Vad väljer du? För att vara en sann bitch behöver du vara rak och ärlig om vad du tycker, liksom om din agenda, och både kräva din och acceptera andras rätt till avvikande åsikter.