Med rätt att vara ett r*vhål

En sak som jag grunnat länge på är om människan egentligen är god eller ond. Tyvärr ser det inte bra ut för den goda sidan i det resonemanget. Varför jag tycker så? För att jag upplever att när människor kommer i en position av något som ens liknar makt, och kan (eller tror sig kunna) bete sig hur de vill, så väljer de sällan att vara trevliga.

Ett exempel på detta är hur en del män behandlar kvinnor, och inte minst hur kvinnor behandlas i vissa delar av världen. Kvinnor saknar makt, eller berövas all reell makt, i vissa sammanhang. Så, när man har någon som inte kan eller får värja sig, vad gör man? Känns som att en normal strävan hade varit att beskydda (eller i alla fall låta vara), men svaret tycks ofta bli skada och skända. VARFÖR? Så diskussionen om vilka kulturella yttringar som föder kvinnovåld är egentligen är lite felfokuserad. Det intressanta är inte vad man får göra utan varför man väljer att göra det onda.

Om man har fysiskt övertag, varför använder man det till att göra något man vet att den andra inte vill? Varför? Om man har ett juridiskt övertag, varför är man inte ödmjuk där man redan har en given maktposition? När man kan kontrollera en annan person, fysiskt, psykologiskt eller socialt, varför använder man inte sin makt och sitt inflytande till att göra så mycket gott man kan för den människan? Varför måste man trampa på den som inte kan försvara sig?

Vad är det som driver vissa människor att nästan instinktivt utnyttja andras svagheter på olika plan? Varför strävar man inte mot samförstånd och ömsesidig respekt? Vad är poängen med att göra saker som man vet skadar och förstör? Att man kan/får känns inte tillräckligt som svar. Något inombords hos dessa människor måste klicka på ett för dem skönt sätt när de gör det. Men VAD? Varför? Kan man inte uppnå den effekten när man lever i ömsesidiga utbytesrelationer med sin omgivning? Är vi verkligen inte ett smack bättre än hönsen som alltid säkerställer en hackordning och det är superviktigt att ha någon i alla fall under sig så man inte är lägst? Är det samma mekanismer som driver? Som gör att vissa tar alla chanser att trycka till någon. Markera makt. Sätta skräck i andra. Skända. Misshandla. Kränka. Mobba. Hota. För att man kan. Ibland till och med får. Men man MÅSTE inte. Eller?

Detta gäller inte bara exemplet ovan. Det går igen också i andra sammanhang. Det verkar finnas en strävan mot att få bete sig illa och komma undan med det. När man säkrat en position, politiskt, fysisk, moralisk eller av annan maktsort, så börjar man trampa på andra. Man marginaliserar, hånar och utnyttjar. Avhumaniserar. Och tycker att man ”har rätt”. Uppenbarligen är rätten att bli ett r*vhål vid första bästa tillfälle mer intressant än vettiga interaktioner med andra människor. Hur f*n tänker man?

Annonser

Food shamingens högtid närmar sig

På nästan alla arbetsplatser där jag varit har jag hört dem, kommentarerna om vad folk äter. Det haglar deklarationer om att man inte borde stoppa i sig [valfri ätbar produkt som inte är en morot eller broccoli] (som man sedan med ett skamset leende ändå äter) eller att man minsann tänker kompensera genom att genomgå [valfri fysisk aktivitet eller obskyr diet] (som ändå inte blir av) nu när man uppvisat dålig karaktär igen i fikarummen och olika webbfora. Det är oklart om dessa uttalanden är till för att övertyga sig själv eller  andra, eller om de tjänar som påminnelse för alla omkring om att det är viktigt att skämmas för sin aptit och att allt gott minsann måste göras bot för. lussekatter

Igår dök det upp en tråd på ett forum för träning som jag hänger på, och frågan var hur man motstår frestelser i form av lussebullar och pepparkakor. Svaren anammade diskursen om att man ska ”skärpa sig” (men först efter jul), och det diskuterades hur svårt det var att sluta äta efter en lussebulle. Detta var ett gigantiskt problem för vissa. Återigen gjordes den felaktiga kopplingen ”Jag har ätit godsaker, alltså MÅSTE jag göra bot genom motion.”. Felfelfel.

En lussebulle, eller fem, på en kväll, gör varken från eller till, till att börja med. Faktiskt inte, om du inte är diabetiker och fuppar blodsockret och insulinet helt och hållet. Det är bara när de där lussebullarna blir en daglig vana som de kommer att påverka den åtråvärda formen (som ”alla” säger sig vilja ha, men få vill engagera sig på riktigt för) (Och vem bryr sig om formen när det är funktionen som räknas?). Men det är inte ett problem om den som äter bullarna tycker det är i sin ordning. Det finns inget, alltså INGET, som säger att vi måste gå runt och ha dåligt samvete för att vi äter, eller äter godsaker. Nästa gång någon pratar om att ”börja träna [efter valfri lagom lång period för att hinna glömma detta löfte]” för att hen ätit något gott kommer jag att be personen antingen ändra till önskad livsstil, eller hålla truten. Ät vad du vill. Träna om du vill. Men gör det utan löpande kommentarer om ditt samvete eller din karaktär. Lägg energin på att göra det du anser är rätt istället. Ingen mår bättre av att veta att du har, eller låtsas ha, ångest för lussebullarna.

Jag är så innerligt trött på att folk food shamear sig själva och andra. Runt jul eskalerar detta tugg, även om det förekommer året om. Lägg ner. Ät gott utan skuldkänslor, och träna om och när du vill.  Om vikten, orken eller formen inte är som du vill, fundera över i vilken ände, eller kanske båda, av kost och rörelse, som du behöver göra förändringar. Är det värt det? Gör det. Är det inte värt det? Gör inte det, men spring inte runt och kommentera allt du borde och inte borde göra i mat- och träningsväg som något slags kompensation. Gör ett vuxet val, och kör på det. Utan förklaringar eller ursäkter.

Kom ihåg att alla andra också ska göra sina val. Så skippa ”Pizza, idag IGEN?!”-kommentarerna och frågorna om ifall någon har binnikemask. Snegla inte på grannens lunch och kommentera, för hen eller för någon annan. Fråga inte ”Vilken diet kör du?” (särskilt om du tänker bli sur för att vissa av oss verkligen äter precis det vi vill, när vi vill…). Din mat- ditt bekymmer. Min mat- mitt bekymmer. Frågor på det?

Vem lär oss sunda matvanor, och när?

Läste en artikel där skribenten tar upp hur samhället blivit allt mer ätstört. Först ville jag protestera mot ännu en som svartmålar människors hälsosamma vanor, men jag måste nog ge henne rätt i det hon skriver. Allt fler hetsar med mat och träning. Företagen som profiterar på vår strävan att leva hälsosamt gör allt för att vi aldrig riktigt ska känna oss nöjda och bekväma. Men varför är vi så enkla offer för denna hets, egentligen?

peaJag har tänkt på detta i omgångar, bland annat på grund av att jag själv levt med ätstörningar i 20 års tid. Funderade mycket kring varför det verkade nästan omöjligt att hitta någon med riktigt hälsosam och otvungen relation till maten, så att man kunde härma det sättet att göra och tänka. Kom fram till att det inte är så många som har det. Vi lär oss aldrig att äta utifrån våra egna behov.

Så när har man tänkt att folk skulle lära sig att hantera maten på ett sunt sätt? Under hela uppväxten skall man till varje pris ”äta upp”, oavsett om man är hungrig eller inte. Lägg till att många vuxit upp med att mat och godis använts som mutor, tröst och belöning. Man ska också acceptera efterrätterna så inte tant eller mormor blir ledsen. Man ska äta när någon annan säger att man ska äta och mat som någon annan valt åt en, i portioner vars storlek man själv inte kan styra över.

Även när vi senare i livet själva får välja mat så har vi i decennier redan lärt oss att inte lyssna på när vi vill äta eller hur mycket. Hur ska jag veta när jag vill äta? Hur ska jag veta när jag är mätt? Och så undrar man varför så få upplever att de har en sund inställning till mat. Vi har ingen egen inställning till mat. Den har alltid bestämts av andra och vi vet inte hur man ska skaffa en egen som fungerar ens -ish. Att försöken att ta kontroll över maten spårar ur är inte så konstigt när man tänker efter. Vem skulle bistå med vettiga gränser för det projektet..?

För övrigt, med tanke på frågeställningen i artikeln, är gränsen mellan sjukt och friskt för mig densamma som mellan glädje och ångest. Har upplevt både en sjuk hets och ett osunt driv att träna och kontrollera maten, och en lycka över att jobba med min kropp och känna hur den klarar av mer och mer. Har känt ångesten över varje tugga, och glädjen över att äta mig proppmätt på god mat eller godsaker. Det finns stora skillnader. Inte säker på att någon annan än en själv egentligen behöver känna till eller märka av skillnaden. Men när man själv känner att man är över gränsen, att man inte riktigt tänker eller gör rätt, så behöver man ta sig en funderare. Känna efter. Lära sig lyssna på kroppen. Det var i alla fall vändpunkten för mig. För det fanns ingen att härma eller som kunde ge mig vettiga tips. Alla tips handlar om kontroll och mätning, oavsett vem man pratar med. Hur skulle man bli mindre fixerad och neurotisk av det?

En hyllning till min kropp

Igår sprang jag Lidingöloppets 15km-variant. Kom hem rosig om kinderna, och med lätt stappliga ben, som inte var helt glada på mig. Men de tog mig runt. Det var ett lopp som närmast kan liknas vid 15km backintervaller. Upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. Och mina ben gjorde sitt jobb.

På vägen hem började jag tänka på vad min kropp faktiskt klarar av. Den tar mig Klättring=lyckauppför klätterväggar, runt hinderbanor, och runt den ena löpslingan efter den andra. Den rör sig fint till musik när jag vill det (och ibland spontant utan att jag ens tänker på det). Det är en ganska stark och uthållig kropp. Inte starkast. Inte uthålligast. Men relativt så i alla fall. Jag är så glad över vad den klarar av. Att den ställer upp på mina nycker och idéer.

Tänker tillbaka på utgångsläget. Smal och klen som barn, med fyra onormalt långa och näst intill autonoma extremiteter. Alltid skoningslöst sist vald på gympalektionerna. Det var synd om laget eller gruppen som fick mig. Dessutom var jag så osäker och blyg att jag kunde snubbla eller välta av att någon tittade på mig…

Men sen började jag träna. Simning. Friidrott. Styrketräning. Taekwondo. Det blev landslag i taekwondo, och ett SM-guld. Dans har alltid kantat mitt liv. Musik omvandlas till rörelse helt naturligt i mitt huvud, men det tog lång tid innan jag kontrollerade kroppen så att det blev något fint av det. Envis var jag, och har alltid varit. Så dansandet blev till en internationell karriär, och plötsligt hade jag en egen dansskola. Någonstans började jag inse att träning faktiskt ÄR nyckeln även för mig. Jag var inte dömd till ett evigt liv som ”the clumsy kid”.

Irländska bordet- en viloplats att kämpa för

En ryggskada satte stopp för dansandet. Viljan att hålla igång och utmana mig själv drev ut mig i löpspåren och upp på klätterväggarna. Det går allt bättre. Min kropp låter mig ta allt svårare klätterleder och springa allt snabbare och längre. Jag bestämmer mig, och den levererar. Monkey bars. Flying monkey bars. Plankhinder som kräver spänst, som jag alltid ”vetat” att jag inte har. HAH!

Givetvis blir allt detta till genom att jag klappar om kroppen med timmar och timmar med träning. Ger den mat. Låter den vila. Och håller mig på rätt sida om dess signaler om att jag borde ta det lugnt ibland. Den förlåter alla blåmärken, trasiga tånaglar och valkar i händerna. Det är en snäll och samarbetsvillig kropp. Den är till mycket glädje, och det är så skönt att känna att den klarar av ganska mycket. Inte helt givet med det utgångsläget jag hade. Men 39 år gammal konstaterar jag nu att jag är i mitt livs form, på alla sätt och vis. Tack, kära kropp. Ihop med pannbenet blir detta ett grymt team.

Våga se behoven istället för att skrika högt när någon yttrar det uppenbara

Dagens mest brännheta handlar om att det i statistiken syns att en del av de svenska sjunkande PISA-resultaten förklaras av nyanlända elevers resultat. Vissa har valt att tolka detta som att ”man skyller på invandrarna”, vilket för mig visar på hur starkt drivet att stanna i sin lilla rosafluffiga bubbla är hos en del.

Att det inte går lika bra för nyanlända som infödda elever kan bero på väldigt många orsaker. Språket är en, liksom annorlunda studietradition i hemlandet, eller ingen tidigare studievana. Upplevde alla tre som bekymmersamma när jag undervisade. Det finns ingen möjlighet att parera dessa faktorer OCH driva utbildningen framåt i rimlig takt. Det som krävs är att man bäddar bättre med det som saknas. Varför gör man inte det?! Är det återigen den svenska beröringsskräcken inför att värdera någon som gör sig gällande? När ska man förstå att för att hjälpa någon måste man börja där denna är? Då kan man inte låtsas som att alla klarar vissa saker (samma intellektuella tilt begås i fråga om inlärnings- och lässvårigheter där man väntar alldeles för länge med att agera på de flesta håll). Det är inte att stigmatisera en person att säga att de behöver mer stöd. Det är att över huvud taget möjliggöra framsteg.

Någonstans fick någons små grå frispel och man började utgå från att elever med annan bakgrund och annat språk än svenska plötsligt och automagiskt kommer att lära sig språket samtidigt som de läser alla andra ämnen i skolan (på samma sätt som man tror att eleven som har svårt att lära sig plötsligt kommer att komma ikapp utan att man sätter in extra resurser…). Eftersom språkinlärningen och implementeringen av vår svenska studietradition går av sig självt utan ansträngning (för vi lärare kan trolla, på riktigt) så påverkas inte heller tempot för resten av gruppen.

Nu är verkligheten ganska drastiskt skild från denna bild, och det som krävs är att man faktiskt accepterar att det krävs mycket mer ingående insatser för att säkerställa studieframgången för våra nya invånare. Allt annat är helt galet. Nu hoppas jag bara att kören som tjuter ”RASIIIIISM” snart tystnar och börjar fundera över vad som kunde hända om man accepterade att det finns behov som behöver tillgodoses. Det är ingens fel att det är så, det är ingen värdering, men det ÄR så.

När man styvnackat vägrar att se behoven blir det som att man själv signalerar att man tycker det är något fel med att behöva något. Är det den dissonansen som får folk att skrika högt och projicera en massa osmickrande egenskaper på den som vågar tala om behovet?

Jag är sjukt tacksam över att mina föräldrar kom till Sverige i en tid då landet slukade arbetskraft, faktiskt vare sig du kunde språket eller inte. Jag är tacksam över att ha fått rigorös undervisning i svenska (Carin Kos var nog den mest skrämmande lärare jag haft, men hon lärde mig grunder som sitter än!). Kanske är det den eran som gör att man idag diskuterar huruvida språket är något man kan förvänta sig att nya svenskar lär sig. Eller ens behöver lära sig. Men tänk själv, om man skulle flytta utomlands… Vill man inte kunna prata språket, plugga, arbeta, kommunicera och ta del av samhällsinformationen, som de infödda? Det tror jag våra nya invånare också vill. Varför ser vi inte till att det blir så? Varför inte acceptera att vi inte är så bra på detta i Sverige, så vi kan tänka om och göra rätt i framtiden? Så vi inte sänker dem direkt för att de inte får en riktig chans. Det börjar redan i skolan. Lämna ingen på efterkälken, och ännu mindre på grund av något slags övertro på att saker bara löser sig.

Regnbågslycka!

RegnbågeFör alla som inte gått och funderat kring varför man inte skulle få gifta sig med den partner man har och åtnjuta samma rättigheter som ”alla andra” kan det kännas konstigt med all uppståndelse kring det som händer i USA just nu. Jag har funderat och varit i den sitsen. Inte så mycket för att jag gick i giftastankar, utan mest för att den vägen faktiskt var stängd för mig.

Glöm nu inte att Sverige var relativt sent ute med sin könsneutrala äktenskapslag. Jag hade inte fått gifta mig med min första flickvän. Ja, ingå partnerskap, men inte gifta mig med samma juridiska skydd och dignitet som heteropar. För att vi är av samma kön. Tänk på att detta var verklighet i Sverige en bit in på 2000-talet. Vi, som anser oss så progressiva, väntade väldigt länge med att genomföra lagändringen. (Hur kunde det ens vara en fråga?!?!?!)

USA är inte så mycket efter oss och vi tog däng av bland andra Spanien i att uppgradera lagarna till icke-diskriminerande. Att USA följer efter redan nu med tanke på hur konservativa många är därborta gör det hela än mer fantastiskt. Sverige hade inte pastorer som hotade/lovade att tända eld på sig själva om homosexuella skulle få gifta sig med varandra. Det är en seger för opninionsbildarna. Det är en seger för invånarna. Det är också en seger för hela nationen att de äntligen kommer ett steg närmare en stat som inte diskriminerar. För världen är det en viktig symbolhandling att USA tagit detta steg. Jag är genuint lycklig för att världen visar att man går åt rätt håll.

Att lära barn att nej betyder nej

Har i bland annat senaste inlägget problematiserat att man inte lär barn att de får säga nej, och sen förväntar man sig att de som unga och vuxna plötsligt fullt ut ska förstå sina egna och andras gränser. Bland annat i klippet i detta inlägg låter man pojken hållas (någon vuxen står och filmar utan att ingripa!). Och jag har tidigare lyft fram just tvångskramandet av barn som ett bekymmer när det kommer till att lära barn att nej faktiskt betyder nej. Därför blev jag jätteglad över detta klipp:

Här förklaras enkelt och begripligt vilka väldigt vanliga situationer under barnens uppväxt som lär dem att nej inte alls är nej, att det finns andra som alltid har rätt att bestämma över deras vilja och behov. Alla som kommer i kontakt med barn bör verkligen tänka till här. Det är så otroligt vanligt att man kör över barnens gränser på olika sätt, utan att tänka på det eller tänka på konsekvenserna.

Ska barn växa upp till vuxna som förstår koncepten respekt och gränser, så gäller det att vuxna visar vägen. Än en gång, vem annars, när, och i vilket sammanhang, ska plötsligt lära dem önskade beteenden och värderingar?

I vilken ålder slutar övergrepp att vara ”sött”?

För ett tag sedan cirkulerade den här videon på facebook. Uppenbarligen är den från början uppladdad som en ”söt” film med en liten söt pojke som så gärna vill gosa.

Jag ser ganska många problem med klippet. Det första är att det är såpass långt. Ingen ingriper när den lilla flickan gång på gång värjer sig och pojken bara fortsätter. Det andra är att någon har valt att filma eländet istället för att ingripa. Alltså, på riktigt?! Om den som filmade själv skulle bli utsatt för liknande närmanden, gör omgivningen då rätt i att ta fram kamerorna istället för att hjälpa?

Man skulle kunna hoppas att någon förklarade för den lilla pojken att han gjort fel, och peppat flickan för att hon stod på sig och värnade sin integritet. Tyvärr tror jag inte det var på det sättet. För pojkar är ju pojkar. Och de är ju så söta i den där åldern. Eller? Hur mycket övergrepp viftar man egentligen bort för att ”pojkar är pojkar” eller att man tycker det är så sött att de försöker? Jag ser ett stort problem här…

Givetvis borde man istället förklara för de små gossarna att nej alltid är nej. De små töserna behöver få veta att de kan och till och med bör stå på sig, och man skulle kunna drista sig till att peppa och berömma dem för att de värjt sina gränser. Precis som man peppar och berömmer pojken som backat när någon sa nej. Man måste inte vara 100% såld på Skinner, hans råttor och innebörden av de experimenten, men jag tror han var inne på något där. Och vi kan använda det för att lära in hållbara och respektfulla beteendemönster. Hellre tidigt än senare.

Inte längre kn***bar

I veckan som gick har jag från oväntat många håll blivit påmind om min roll här på planeten Jorden: Jag ska se till att bli snygg, och fortsätta vara det. Inte för min skull, utan för att det är så. Tjejer och kvinnor ska vara snygga och attraktiva. Om någon missat detta, så vet ni det nu. Jag är tacksam för alla påminnelser. Har så lätt att glömma just detta och tro att jag själv får bestämma hur jag ska se ut och vara. Ibland drabbas jag av riktig hybris och tror att mitt liv kan ha andra innebörder än att vara snygg. Som sagt, tur att någon håller koll på detta åt mig.

Ingen har väl lyckats undvika/slippa LRF:s ”kupp” då de delade ut hamburgare till eleverna på den köttfria dagen på en skola? Det är så viktigt att tjejer äter kött så att de blir snygga, förklarade en talesperson för förbundet. Känns fräscht. Detta i sig hade inte fått någon uppmärksamhet i den här bloggen, om den inte samtidigt kompats av flera andra intryck på samma tema: Var snygg!

cut_ryDiskuterade en annan aspekt av detta med min fantastiska frisör igår, då hon gjorde sitt bästa för att skrota det sista hopp jag hade för att bli klassad attraktiv. Ja, hon klippte mig ännu kortare. Vad har det med attraktiv att göra? Jo, i veckan hittade jag något av det mest vansinniga jag läst på länge. En lång artikel, tillägnad fenomenet ”kvinnor som klipper sig kort”, och då inte direkt ur ett beundrande perspektiv. Författaren till artikeln förklarar mycket ingående varför dessa kvinnor är trasiga och förstörda, för att inte tala om vilka dåliga människor korthåriga kvinnor är i största allmänhet. Varför är vi trasiga? För att långt hår är det som attraherar män *!*, och ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att göra sig mindre attraktiv för män. Nähe, men då är jag väl lite galen, då…

Det finns alltså män som tror att kvinnor ser, eller BÖR se, som sin viktigaste uppgift att vara attraktiva för män. Att det alltid är ett ställningstagande och aktiv provokation att frångå mallen för vad som anses attraktivt (för det är ju en så enkel, enhetlig och konsekvent lista över saker, och kort…). Det värsta är att så många tjejer och kvinnor köper detta! Vi lär oss väldigt tidigt att ett av de högsta målen är att få bli gift, vilket förstås innebär att någon (oftast en man, i alla fall enligt schablonen) ska finna en så attraktiv att de vill sätta en ring på ens finger och lova evig trohet (för att det också har visat sig vara ett idiotsäkert steg mot evig lycka…). Som god tvåa kommer sannolikt att få vara ”generellt påsättbar”. Har en känsla av att det inte skulle fungera att försöka förklara för dessa män att även korthåriga kvinnor får ligga, och att ett visst (just HANS) skönhetsideal inte på något sätt är alla kvinnors personliga ansvar att leva upp till.

En annan spännande yttring av när män tar kvinnors ointresse för att leverera just deras skönhetsideal med sin uppenbarelse personligt visar sig när min väninna uppträder som burlesque-artist. Hon rakar endast huvudet, medan resten av kroppen har fått behålla sitt hår. Detta väcker enormt starka reaktioner av ilska och ibland hat bland män. Samma besynnerliga ilska, som drev fram hatiska kommentarer och mer eller mindre en mobb på nätet över någon tjejs orakade armhålor. Hur vågar hon frångå (vissa) mäns idealbild av kvinnor? Hur kan hon glömma att hennes jobb primärt är att vara kn***bar för män? Hur kan någon kvinna med att tro att den egna bekvämligheten, trivseln med att ha kort hår, och att slippa jaga oönskat lurv på kroppen har någon som helst relevans? För gudars skull, det finns ju män därute som lider av att vi inte alltid är snygga på rätt sätt enligt dem. Samhället borde verkligen agera…

Det kom som respons en riktigt bra bloggpost om varför män inte ska utgå från att alla kvinnors plikt är att vara vandrande reklampelare för fertilitet. Skibenten lyfter fram situationer där främlingar valt att tala om för henne att hon borde behållit ett långt hår . Hennes slutsats om detta bisarra med att man primärt skulle behöva vara attraktiv för män är klockren: ”If making your life mean more than pleasing men is ”deranged”, it’s not just short-haired girls who are crazy.”

Så, jag är galen, och definitivt way past kn***bar. För visst 17 är livet mer än att vara kåtobjekt åt män! Det är inget fel i att vara det också. Det händer att jag trivs i positionen som sexuellt attraktiv för män. Men det är inte mitt allt, och inte det mitt liv kretsar kring. Jag väljer inte frisyr eller stil i övrigt för att se generellt fertil och normalattraktiv ut. Jag sysslar med okvinnliga saker, tar plats, säger ifrån, och går med orakade ben och armhålor när det känns så. För att jag vill.

Sist, men inte minst, en fantastisk rant om samhällets krav på tjejer att vara ”pretty”. WILL I BE PRETTY?!?!?! Favorit i repris. Hon säger det så bra. Och nej, det är inte vårt jobb att vara PRETTY. Vi får. Vi kan. Om vi vill. Och på det sätt som vi vill. Men det är upp till oss själva. Det är inte vårt ansvar gentemot någon annan. Blotta tanken är mer än underlig. Ändå yttras den högljutt och ofta. Vi har passerat tiderna då vi måste vara attraktiva för att bli försörjda. Uppenbarligen har inte alla män hängt med i den utvecklingen. Kolla kalendern. 2014…

Jag gjorde det man inte gör

Varje samhälle har sina tabun. Ett av de största i moderna Sverige tycks vara kvinnor som inte vill bli mammor till egna barn.

Har efter samtal med flera bekanta och vänner förstått att vi kvinnor inte bara förväntas skaffa barn så snart vi hittar en lämplig donator (japp, så täcker vi även in flatorna…), utan de av oss som väljer att stå utanför karusellen av barnvagnar, blöjor och uppfostringstips får stå ut med en hel del trista kommentarer. Jag kan på sätt och vis frammana någon form av intellektuell förståelse för att det finns människor som vill ha barn. De flesta behöver vilja det för artens överlevnad, rent biologiskt, och det är också extremt väl inbyggt i vårt samhälle att: Kvinnor vill ha barn. Kvinnor skaffar barn. Alla kvinnor vill EGENTLIGEN ha barn. Kvinnor som inte vill ha barn är konstiga, och vet inte sitt eget bästa. Kvinnor som inte vill ha barn måste rättas in i ledet. Kvinnor som inte vill ha barn hotar självklarheten i att skaffa barn. (Mäns vasektomi är inte lika socialt komplicerat, av någon anledning, även om han också berövar samhället sin (ev. ytterligare) avkomma.)

Inte nog med de högljudda protesterna i fikarum och sociala sammanhang, när någon vågar stå för att hon inte vill ha barn. Flera av kvinnorna jag pratade med hade dessutom blivit illa bemötta inom vården när de ville befästa sitt beslut, och få remiss för sterilisering. Dels verkar ingen kunna tala om vart de ska vända sig. Kvinnor, väl över 30, har fått höra att de minsann inte alls kunde vara säkra på att de inte ville ha barn. De ifrågasattes, förlöjligades, och fick veta att de minsann inte alls skulle få någon remiss av olika irrelevanta skäl. Att fertila kvinnor är oberäkneliga på grund av sina hormoner och inte kan veta vad de vill var ett av de sämre…

Vad jag vet så bör man utgå från att man vid 25 års ålder, då det enligt lag går att sterilisera sig i Sverige, är såpass vuxen att man kan fatta även tunga beslut om sin kropp. Jag kan rösta, gifta mig, bli regent, och byta kön när jag är 18. Jag anförtros att påverka framtiden för alla i Sverige. Men jag antas inte kunna fatta beslut om vad jag vill göra med min egen kropp i fråga om att skaffa barn eller ej, ens tio år senare..? För att jag vill göra ”fel” saker…

Men vem ska annars göra det? Barnmorskan? Läkaren? Mamma? Vännerna? INGEN annan vet bättre än jag vad jag vill göra med min kropp. Samhället kanske till och med borde jubla för varje icke uppkommen post till dagisköerna. En minuspost mindre med barnavård, tandvård, skolgång… WIN! Vi borde nästan få samhällsbonus när vi avstår att knoppa. Jag kan förstås leva med att inte få det. Det räcker att få bli tagen på allvar och respekterad för sitt beslut.

Det är nu i runda slängar tre och ett halvt år sedan, som jag fattade ett för mig stort och viktigt beslut. Eftersom jag ändå aldrig någonsin hade känt att jag ville ha barn, och fortfarande kände så, så var det alldeles rimligt att boka tid hos gynekologen för att få remiss för sterilisering. Min dåvarande partner var mycket förstående och stöttade mig, trots att beskedet för honom kom i form av information och inte diskussion. Vi skulle ju ändå inte ha barn. Och det var min önskan att äntligen, efter 20 *!* år, få slippa p-pillren. (Med dem försvann för övrigt några kilo i vikt, min migrän, och diverse obalanser i systemet…)

Barn har aldrig varit aktuellt för mig. Trots mer eller mindre brudusa, okänsliga och ibland direkt påträngande försök till övertalning, så har detta med att yngla av mig aldrig någonsin framstått som någon attraktiv väg att gå i mitt liv. Alla varianter av ”det vill du visst, egentligen”, och informationen om hur jag kommer att ångra mig, för att inte tala om att jag kommer att bli ensam på gamla dar gick mig förbi utan att få till någon förändring. Jag. Vill. Inte. Punkt.

Under sensommaren 2010 fick jag min tid hos min gynekolog. I väntrummet satt jag under roll-ups med reklam för IVF-behandlingar, vilket kändes lite bisarrt. Jag var VERKLIGEN motströms just där och då. Som vanligt, skulle nog de flesta, med min mor i spetsen, hävda. Min läkare hade de senaste 5 åren skrivit ut p-piller till mig, och visste att jag ätit dem sedan tidigare tonåren. Relationer hade kommit och gått, men barn blev aldrig aktuellt. Han gav mig den obligatoriska genomgången av alternativa p-medel, och förklarade att processen var irreversibel. Visade bilder på vad man gör under ingreppet (kapar och bränner en bit av äggledarna), förklarade innebörden (kan inte bli gravid, mens som vanligt). Jag hade tänkt igenom detta? Jag berättade om min dröm för ett antal år sedan, där jag var gravid i 6:e månaden, och skulle bli tvungen att föda. Vaknade med panik och ångest, och grät halva dagen av chocken. Den historian blev slutet på diskussionen, och jag fick min remiss. Inom tre månader skulle jag få tid för operation.

Så kom en dag kallelsen. 13/12 2010 skulle jag infinna mig, Descutan-tvagad, allt annat än grann, och svulten och törstig, på Varbergs lasarett. Sagt och gjort. kl. 8 på morgonen satt jag i väntrummet på lasarettet och jag minns min förvåning över hur trevliga alla var. Ingen ifrågasatte mitt beslut. De tog till och med extremt väl hand om min stackars pojkvän, som nog kände sig lite utanför det hela. Efteråt fick jag prata med kirurgen, som var en av de få inom gyn som jag träffat på, som verkligen förstod att han hanterat en för mig viktig del av min kropp. Han sa de rätta sakerna, ställde de rätta frågorna, och verkade förstå kvinnor och kvinnors sexualitet på ett sätt som tyvärr är ovanligt bland gynekologer. När jag äntligen fått igång kroppen och gått på toaletten så fick jag åka hem. Lätt bakis av narkosen, trött, men nöjd.

Läkningen var förvånansvärt okomplicerad. Kände luftbubblor ila under huden i några dagar, och ibland upplevde jag ett lätt tryck underifrån mot diafragman av gaser som blivit kvar i kroppen efter operationen. Behövde ingen smärtlindring dagen efter ingreppet, och efter några veckor var enda påminnelsen om vad som hänt en lätt stramande känsla när jag sträckte på mig. Idag ser jag knappt ärren längre. De stramar inte ens för jag har masserat dem mjuka. Det är väldigt skönt att slippa oroa mig för att bli gravid mot min vilja. För fortfarande: Jag vill inte ha barn. Jag har inte en millisekund ångrat beslutet att operera mig.

Det här inlägget kom till på grund av att det verkar fattas information om vart man vänder sig, hur gången är, eller att man ens har rätt till sterilisering och ingen *!* har rätt att ifrågasätta ditt beslut om du inte är omyndigförklarad eller skvatt galen. Alltför många kvinnor som fattat detta beslut motarbetas och processerna förhalas. Ingen har rätt att göra detta. Gången för mig var: gynekolog, undersökning och samtal- remiss- operation. Det tog nästan exakt tre månader med väntetider och allt, och kostade normala patientavgifter för gyn och för polikliniskt sjukhusbesök. Den som finner mer uppförsbacke än så träffar fel personer. Stå på er. Beslutet är ingen annans.