Callisto

Med rätt att vara ett r*vhål

In Uncategorized on 8 februari, 2016 at 00:46

En sak som jag grunnat länge på är om människan egentligen är god eller ond. Tyvärr ser det inte bra ut för den goda sidan i det resonemanget. Varför jag tycker så? För att jag upplever att när människor kommer i en position av något som ens liknar makt, och kan (eller tror sig kunna) bete sig hur de vill, så väljer de sällan att vara trevliga.

Ett exempel på detta är hur en del män behandlar kvinnor, och inte minst hur kvinnor behandlas i vissa delar av världen. Kvinnor saknar makt, eller berövas all reell makt, i vissa sammanhang. Så, när man har någon som inte kan eller får värja sig, vad gör man? Känns som att en normal strävan hade varit att beskydda (eller i alla fall låta vara), men svaret tycks ofta bli skada och skända. VARFÖR? Så diskussionen om vilka kulturella yttringar som föder kvinnovåld är egentligen är lite felfokuserad. Det intressanta är inte vad man får göra utan varför man väljer att göra det onda.

Om man har fysiskt övertag, varför använder man det till att göra något man vet att den andra inte vill? Varför? Om man har ett juridiskt övertag, varför är man inte ödmjuk där man redan har en given maktposition? När man kan kontrollera en annan person, fysiskt, psykologiskt eller socialt, varför använder man inte sin makt och sitt inflytande till att göra så mycket gott man kan för den människan? Varför måste man trampa på den som inte kan försvara sig?

Vad är det som driver vissa människor att nästan instinktivt utnyttja andras svagheter på olika plan? Varför strävar man inte mot samförstånd och ömsesidig respekt? Vad är poängen med att göra saker som man vet skadar och förstör? Att man kan/får känns inte tillräckligt som svar. Något inombords hos dessa människor måste klicka på ett för dem skönt sätt när de gör det. Men VAD? Varför? Kan man inte uppnå den effekten när man lever i ömsesidiga utbytesrelationer med sin omgivning? Är vi verkligen inte ett smack bättre än hönsen som alltid säkerställer en hackordning och det är superviktigt att ha någon i alla fall under sig så man inte är lägst? Är det samma mekanismer som driver? Som gör att vissa tar alla chanser att trycka till någon. Markera makt. Sätta skräck i andra. Skända. Misshandla. Kränka. Mobba. Hota. För att man kan. Ibland till och med får. Men man MÅSTE inte. Eller?

Detta gäller inte bara exemplet ovan. Det går igen också i andra sammanhang. Det verkar finnas en strävan mot att få bete sig illa och komma undan med det. När man säkrat en position, politiskt, fysisk, moralisk eller av annan maktsort, så börjar man trampa på andra. Man marginaliserar, hånar och utnyttjar. Avhumaniserar. Och tycker att man ”har rätt”. Uppenbarligen är rätten att bli ett r*vhål vid första bästa tillfälle mer intressant än vettiga interaktioner med andra människor. Hur f*n tänker man?

Annonser

Food shamingens högtid närmar sig

In Uncategorized on 9 december, 2015 at 12:52

På nästan alla arbetsplatser där jag varit har jag hört dem, kommentarerna om vad folk äter. Det haglar deklarationer om att man inte borde stoppa i sig [valfri ätbar produkt som inte är en morot eller broccoli] (som man sedan med ett skamset leende ändå äter) eller att man minsann tänker kompensera genom att genomgå [valfri fysisk aktivitet eller obskyr diet] (som ändå inte blir av) nu när man uppvisat dålig karaktär igen i fikarummen och olika webbfora. Det är oklart om dessa uttalanden är till för att övertyga sig själv eller  andra, eller om de tjänar som påminnelse för alla omkring om att det är viktigt att skämmas för sin aptit och att allt gott minsann måste göras bot för. lussekatter

Igår dök det upp en tråd på ett forum för träning som jag hänger på, och frågan var hur man motstår frestelser i form av lussebullar och pepparkakor. Svaren anammade diskursen om att man ska ”skärpa sig” (men först efter jul), och det diskuterades hur svårt det var att sluta äta efter en lussebulle. Detta var ett gigantiskt problem för vissa. Återigen gjordes den felaktiga kopplingen ”Jag har ätit godsaker, alltså MÅSTE jag göra bot genom motion.”. Felfelfel.

En lussebulle, eller fem, på en kväll, gör varken från eller till, till att börja med. Faktiskt inte, om du inte är diabetiker och fuppar blodsockret och insulinet helt och hållet. Det är bara när de där lussebullarna blir en daglig vana som de kommer att påverka den åtråvärda formen (som ”alla” säger sig vilja ha, men få vill engagera sig på riktigt för) (Och vem bryr sig om formen när det är funktionen som räknas?). Men det är inte ett problem om den som äter bullarna tycker det är i sin ordning. Det finns inget, alltså INGET, som säger att vi måste gå runt och ha dåligt samvete för att vi äter, eller äter godsaker. Nästa gång någon pratar om att ”börja träna [efter valfri lagom lång period för att hinna glömma detta löfte]” för att hen ätit något gott kommer jag att be personen antingen ändra till önskad livsstil, eller hålla truten. Ät vad du vill. Träna om du vill. Men gör det utan löpande kommentarer om ditt samvete eller din karaktär. Lägg energin på att göra det du anser är rätt istället. Ingen mår bättre av att veta att du har, eller låtsas ha, ångest för lussebullarna.

Jag är så innerligt trött på att folk food shamear sig själva och andra. Runt jul eskalerar detta tugg, även om det förekommer året om. Lägg ner. Ät gott utan skuldkänslor, och träna om och när du vill.  Om vikten, orken eller formen inte är som du vill, fundera över i vilken ände, eller kanske båda, av kost och rörelse, som du behöver göra förändringar. Är det värt det? Gör det. Är det inte värt det? Gör inte det, men spring inte runt och kommentera allt du borde och inte borde göra i mat- och träningsväg som något slags kompensation. Gör ett vuxet val, och kör på det. Utan förklaringar eller ursäkter.

Kom ihåg att alla andra också ska göra sina val. Så skippa ”Pizza, idag IGEN?!”-kommentarerna och frågorna om ifall någon har binnikemask. Snegla inte på grannens lunch och kommentera, för hen eller för någon annan. Fråga inte ”Vilken diet kör du?” (särskilt om du tänker bli sur för att vissa av oss verkligen äter precis det vi vill, när vi vill…). Din mat- ditt bekymmer. Min mat- mitt bekymmer. Frågor på det?

Vem lär oss sunda matvanor, och när?

In hälsa on 13 oktober, 2015 at 16:08

Läste en artikel där skribenten tar upp hur samhället blivit allt mer ätstört. Först ville jag protestera mot ännu en som svartmålar människors hälsosamma vanor, men jag måste nog ge henne rätt i det hon skriver. Allt fler hetsar med mat och träning. Företagen som profiterar på vår strävan att leva hälsosamt gör allt för att vi aldrig riktigt ska känna oss nöjda och bekväma. Men varför är vi så enkla offer för denna hets, egentligen?

peaJag har tänkt på detta i omgångar, bland annat på grund av att jag själv levt med ätstörningar i 20 års tid. Funderade mycket kring varför det verkade nästan omöjligt att hitta någon med riktigt hälsosam och otvungen relation till maten, så att man kunde härma det sättet att göra och tänka. Kom fram till att det inte är så många som har det. Vi lär oss aldrig att äta utifrån våra egna behov.

Så när har man tänkt att folk skulle lära sig att hantera maten på ett sunt sätt? Under hela uppväxten skall man till varje pris ”äta upp”, oavsett om man är hungrig eller inte. Lägg till att många vuxit upp med att mat och godis använts som mutor, tröst och belöning. Man ska också acceptera efterrätterna så inte tant eller mormor blir ledsen. Man ska äta när någon annan säger att man ska äta och mat som någon annan valt åt en, i portioner vars storlek man själv inte kan styra över.

Även när vi senare i livet själva får välja mat så har vi i decennier redan lärt oss att inte lyssna på när vi vill äta eller hur mycket. Hur ska jag veta när jag vill äta? Hur ska jag veta när jag är mätt? Och så undrar man varför så få upplever att de har en sund inställning till mat. Vi har ingen egen inställning till mat. Den har alltid bestämts av andra och vi vet inte hur man ska skaffa en egen som fungerar ens -ish. Att försöken att ta kontroll över maten spårar ur är inte så konstigt när man tänker efter. Vem skulle bistå med vettiga gränser för det projektet..?

För övrigt, med tanke på frågeställningen i artikeln, är gränsen mellan sjukt och friskt för mig densamma som mellan glädje och ångest. Har upplevt både en sjuk hets och ett osunt driv att träna och kontrollera maten, och en lycka över att jobba med min kropp och känna hur den klarar av mer och mer. Har känt ångesten över varje tugga, och glädjen över att äta mig proppmätt på god mat eller godsaker. Det finns stora skillnader. Inte säker på att någon annan än en själv egentligen behöver känna till eller märka av skillnaden. Men när man själv känner att man är över gränsen, att man inte riktigt tänker eller gör rätt, så behöver man ta sig en funderare. Känna efter. Lära sig lyssna på kroppen. Det var i alla fall vändpunkten för mig. För det fanns ingen att härma eller som kunde ge mig vettiga tips. Alla tips handlar om kontroll och mätning, oavsett vem man pratar med. Hur skulle man bli mindre fixerad och neurotisk av det?