Callisto

Archive for mars, 2010|Monthly archive page

Hedersbitchar!!!

In bitcha on 23 mars, 2010 at 23:41

En väninna skickade ut denna länk på Twitter idag. Det är en sida där man kan få ta del av en film om kvinnor som slagit tillbaka i en våldsam relation. Slagit tillbaka, som ”fired two warning shots… into his head…” (ref. ”Chicago”). Befogat efter många år av misshandel och förtryck kan man tycka. En av kvinnorna som talar på filmen hade suttit inne 26 år när intervjun gjordes. För att ha försvarat sig och sitt liv. Jag tycker det känns hårt. Särskilt som man i Sverige får en klapp på huvudet när man som man yxmördat sin kvinna med 23 hugg, och får strafflindring för att ”relationen var problematisk” (=han var sjukligt svartsjuk och kontrollerande)…

Dessa kvinnor talar om att hjälpa andra kvinnor att gå medans tid är. Och de säger att om de bara kan nå EN ENDA kvinna, och ge henne ett bättre öde, så är deras lidande värt det. Tiden i fängelset, allt, bara de når en endaste kvinna, och kan göra skillnad. Det är stora ord. Enorma ord. Och det kommer från kvinnor, som stöttar andra kvinnor. Som tar parti för varandra, och inte backar för det tuffa och jobbiga i tillvaron. Sådana kvinnor är hedersbitchar. De står upp för det de tror på. Det har försvarat sig själva, och är nu beredda att använda sin styrka för att hjälpa andra.

Annonser

Bitcha ner Jante i graven! Vi har en del kvar att göra…

In bitcha on 23 mars, 2010 at 11:34

För ett tag sedan klockade vi in 100 år av kvinnokamp. Mycket har hänt på dessa hundra år. Vi har fått rösträtt. Det är numera olagligt för en man att ha sex med sin fru mot hennes vilja. Vi får, och förväntas, förvärvsarbeta. Vi har möjlighet att inte bara söka vilken utbildning vi vill, utan kan också i stort sett,  i teorin i alla fall, välja bransch efter behag.

Vi är inte framme ännu. Någon sa till mig förra veckan att F! inte behövs, att vi kommit för långt i jämställdhetsarbetet för att ha ett särintresseparti för jämställdhet. När vi fortfarande har snedrekrytering inom branscherna och en katastrofalt sned statusbild mellan klassiskt manliga och kvinnliga jobb så ser jag ett problem, och ett behov av feminismen. När lönekuvertet är viktat efter kön, även när andra faktorer räknats bort, så finns det fortfarande saker att bena i. När kvinnor blir klappade på huvudet och på tuttarna av män som antingen vill förminska oss eller visa att de minsann kan och får, så är vi inte i närheten av jämställt tänk i Sverige. Så länge män får för sig, och kommer undan med, att misshandla, våldta och kontrollera kvinnor, så är det mycket som är skevt ännu.

Det finns ett ytterligare, gigantiskt, problem. Det tar inte bort tyngden av de problem och attitydkonstigheter jag listat ovan. Det skuldbelägger inte kvinnor för det som händer i fråga om härksartekniker från gubbar, tafsande, trakasserier, våldtäkter och misshandel. Det handlar om vår bisarra och fatala oförmåga att ta parti för och stötta våra medsystrar. Vi kvinnor är ofta svårt förslavade under Jante, och inte sena att köra ner Hans Lagar i halsen på varandra. Istället för att resa en egen stege och klättra ikapp med den kvinna som framgångsrikt klättrar på karriärstegen, så välter vi hennes, eller eldar på den nerifrån och röker ner henne. Allt i bästaste ”Du må icke utmärka dig”-anda. Och vi vet att vi gör rätt när vi skjuter ner den som försöker flyga. Det är ju så alla alltid gjort med oss…

Vi måste sluta se ner på varandras strävan framåt och börja stötta systrar som vill lyckas. Istället för hot borde vi se inspiration i deras strävan. Varje kvinna som lyckas är en fjäder i hatten för hela samhället, för fortfarande gör vi det lite grann könsroller, tradition och uppfostran till trots. De flesta av oss i alla fall.

Nu är inte ALLA kvinnor på detta sättet. Lika lite som ALLA män våldtar och misshandlar. Men tendenserna finns där. Och det innebär att några av de starkast hämmande krafterna för en kvinna är att veta att väninnor och andra kommer att tycka illa om ifall man lyckas. Det måste inte vara så. Vi kan och bör glädjas åt varandras framgångar. Till min glädje är detta redan på gång. Kvinnliga nätverk, där kvinnor stöttar kvinnor, ploppar upp här och var. På ett forum när jag blev bombaderad av ett forumtroll nyligen tyckte två systrar ut till mitt försvar. Spontant. Jag träffar dagligen allt fler kvinnor som är på väg någonstans; framåt, uppåt, inåt… De har en passion och ett driv, och det är svårt att inte inspireras av dem. Så jag vill uppmana er alla därute att vända ”Vem tror hon att hon är?” i tankarna till ”Kan hon så kan jag.”. För det är sant. Det är så. Tror jag att jag kan, så är det så. Tror jag att jag inte kan, så är det så. Vad vill du tro? När vi tror på oss själva, och står upp för varandra, blir det också svårare att trycka ner enskilda kvinnor i olika sammanhang. Och trakasserande män kan inte längre luta sig mot att vi tiger, för vi skäms inte längre utan tar spjärn i att vi har stöd hos varandra!

Vad detta har med bitchandet att göra? Alla är ju inte där ännu att de kan glädjas åt andras styrka och framsteg. Jag har blivit kallad dominant subba för att jag stod på mig i en konversation, och divig bitch för att jag uttryckte en tilltro till min egna förmåga. Jag har fått veta att folk säger att jag tror minsann att jag är något. Detta helt utan att jag ens hotat någon annans position där de faktiskt är, utan bara genom att vara jag och stå för det. Det är där bitchandet kommer in. Jag VET att jag är någon, och jag gläds åt att du också är det. Sen får världen tycka att jag är hur besvärlig som helst. Jag jagar mina drömmar. Jag kommer att nå dem. Jag vill se dig göra detsamma. Jag hejjar på mig. Och på dig. Och dig. Och dig.