Callisto

Archive for januari, 2011|Monthly archive page

Att du lyckas kommer alltid att störa vissa

In avund, bitcha, Jante on 31 januari, 2011 at 14:06

Drottning Kristina

Drottning Kristina sa att ”Människor ogilla alltid det som de själva är ur stånd att utföra.”. Det tillkommer också det faktum att männisor lika passionerat ofta ogillar de som är i stånd att utföra dessa dåd. Vare sig deras egna begränsning är reell eller imaginär så blir den som lyckas med det de själva inte tagit sig mot framgång i en nagel i ögat.

Michael Bernoff delar in människor i två kategorier; de som pratar om att få det bättre och de som gör det bättre för sig. Han hade noterat att vissa inte ens när det serverades en snabb och enkel väg till bättre villkor tog för sig. De ville göra som de alltid hade gjort. Den andra kategorin, den som ville ta sig framåt, såg till att göra det. De hakade på varje chans att förflytta sig framåt och uppåt, mot sina mål och mot en bättre tillvaro. Därför kom de också längre.

Kategori två, den som hakar på och ser till att ta sig framåt, är ofta samtalsämnet hos de som inte själva får tummen ur. De ses på med oblida ögon, och deras driv skrivs om till egoistisk och osolidarisk självhävdelse, och andra tristare kategoriseringar. Nej, inte av alla, men av alltför många. När man öppnar ögon och öron så lägger man märke till hur mycket mer tid vissa lägger på att prata illa om den som kämpade och lyckades, än att satsa och lyckas själva. Hur mycket tankemöda som läggs på att ursäkta sina uteblivna framgångar istället för att finna vägar framåt. Varför prioritera att dissa andra som försöker och vill, istället för att själv försöka? Jim Rohn, klok kille, sa att ”De få som gör väcker avund hos de många som bara tittar på.”. Vilken kategori tillhör du?

De som lägger tid och energi på att gnälla över andras framgångar mer än på hur man själv ska ta sig vidare är dömda att aldrig nå sin fulla potential. Hur skulle man kunna utvecklas till 100% när man lägger tid och möda på andra? Har träffat entreprenörer som lagt massor av tid och energi på att kartlägga konkurrenter och försöka förstöra för dem. Gissa vilkas karriärer som blomstrade mest?

Inspireras av de som inspirerar dig. Lär av de som har något att förmedla. Strunta i resten. I resten ingår de som du potentiellt kunde reta dig på, eller de som retar sig på dig. Ingen av kategorierna är värda din tid. De du avundas avundas du av en orsak. Se om du inte kan inspireras till att skaffa dig samma, eller till och med en bättre edge istället för att dväljas i avund.

Så, vilka konkreta handlingar står i tur för dig för att bli en av de avundsvärda, en av de som gör? Vilket blir ditt första steg? Andra kommer att avundas dig. De kommer att försöka välta eller lunta upp din stege du klättrar på. Kom bara ihåg att avund är den ärligaste formen av smicker. De önskar att de var du, för att du vågar, vill och kan. Att du tar dig uppåt påminner dem om vad de själva inte tagit sig för. Oavsett om det gäller karriär, livsstil, relationer eller annat, så är den driftiga ett irritationsmoment för de som inget gör. Inget att bry sig om. Kör hårt!

Annonser

Bästa sätten att blåsa upp en konflikt

In bitcha, kommunikation, konflikthantering on 28 januari, 2011 at 21:41

Det finns några saker som väldigt lätt får en konflikt att springa iväg i intensitet och proportioner. Här kommer en manual till ett riktigt okonstruktivt praktgräl:

Sak eller känslor?

  1. Skyll allt på din motpart.
  2. Kritisera honom/henne på ett personligt plan.
  3. Prata mer än du lyssnar. Avbryt helst.
  4. Lämna sakfrågan och fokusera på dina upprörda känslor.
  5. Utgå från att din motparts syfte är att förstöra för dig.
  6. Tolka allt så att det bekräftar punkt 5.
  7. Dra upp gamla förorätter.
  8. Ge allt för att vinna diskussionen. Seger utropas när motståndaren är förnedrad och förintad.
  9. Uttryck dig så vagt att det inte går att greppa eller bemöta sakfrågan.
  10. Måla upp dig själv som ett offer för den andras ondska och förneka hans/hennes rätt att ifrågasätta eller kritisera dig.

Tyvärr är inte listan ovan endast en parodi på hur konflikter kan hanteras. Det är vanligt förekommande beteenden. Tänk bara tillbaka på konflikter du varit inblandad i eller bevittnat. Hur lätt är det inte att börja ta poäng och släppa fram prestigetänket?

Prestige och ställningskrig, ihop med tävlingar om vem som blivit mest förorättad, kantar väldigt många av de konflikter jag följt, och också många jag varit inblandad i. Det är så lätt att komma ihåg sina egna ömma tår och fokusera mer på dem än på att lösa situationen.

För vissa är det och förblir en sport att vinna konflikter. Vissa söker upp situationer de kan infektera, blåser upp det och skjuter ut sig. Vissa kan eller vill inte förstå att sakfrågan är viktigare än prestige om man vill komma vidare. Inte alla vill komma vidare. Men den som vill undvika långdragna, svårlösta konfliktsituationer bör låta bli punkterna ovan. Vill man däremot skapa lite drama så fungerar listan som manus. Att följa listan är ett väldigt bra sätt att inte vara en sann bitch. Drama Queen på sin höjd. King of Passive Aggressive, kanske. I varje konflikt kan vi välja en roll och ett beteende. Vad väljer du? För att vara en sann bitch behöver du vara rak och ärlig om vad du tycker, liksom om din agenda, och både kräva din och acceptera andras rätt till avvikande åsikter.

Harmoniseringsneuros

In bitcha on 25 januari, 2011 at 11:42

Hittade ett helt underbart ord idag; harmoniseringsneuros. Jag kände direkt att det är en bra beskrivning av hur många sociala situationer fungerar. Harmoni på ytan, till varje pris. Ingenting får krusa illusionen av att här finns minsann inga konflikter. Här håller vi sams. Här tycker vi alla likadant. I bästa sekteristiska stil tillåter vi inte att någon antyder något annat!

Risker med att tänka själv

Det finns ett par uppenbara problem med harmoniseringsneurosen. Det största är att 100% harmoni mellan två eller flera människor inte existerar. Att inbilla sig det är att förbise det faktum att en eller flera personer, då en sådan illusion, uppstår måste ha gett avkall på sina åsikter eller sitt sätt att vara/göra. Så fort vi har två personer eller fler, så uppstår olika sorters konflikter. Förr eller senare måste vi alla ta ställning till hur konforma vi egentligen är. 100% går inte. Man kan leka ”som om”, men så länge vi inte är Stepford Wives, så kommer vi att ha olika tankar och åsikter.

Så varför låtsas man? Varför försvarar man in absurdum en illusion, och beter sig mer eller mindre neurotiskt för att upprätthålla fasaden? Varför är det så viktigt att visa upp att man antingen själv raderar sin egen vilja och personlighet, eller får andra att göra det? Varför är man så rädd för olikheter? Vad är det värsta som kan hända om man har en åsikt som inte ”alla andra” delar?

Faktum är att oroväckande många går omkring och tror att de inte får säga emot andra. Att det vore förmätet av dem, och att de kommer att bli illa omtyckta om de säger ifrån, eller ens antyder en avvikande åsikt. De raderar varje spår av eget tänkande, och lyckas till och med ibland övertyga sig själva om att ”alla andra” ”alltid” vet bättre, förstår bättre, och har mer rätt än de själva har att tycka, tänka och ta för sig. Till patologisk grad fogar de sig i allt som ”andra” säger och gör. I vissa grupper finns dessutom ett tryck som tvingar in alla i samma fålla.

Men hur skadligt är då inte detta för de som deltar i denna neurosdans? Man kan vända på det, hur nyttigt kan det vara att utplåna sig själv, eller tvinga andra att göra detsamma? I olikheterna bor en dynamik. När vi tillåter oss att ta in nya sätt att tänka, göra och vara, så finner vi själva idéer till nya spår, som i sin tur leder till vår egen utveckling. Det finns psykologer som anser att harmoniseringsneuros i en grupp är mer skadligt än konflikterna man försöker mörka, hyssja och sopa under mattan. Det låter och uppmuntrar oss att radera våra egna gränser. När man inte längre vet vad som är mitt eller ditt eller någon annans, hur ska man då kunna fungera, eller ta ansvar?

Konsekvenser av fritt tänkande

Det finns starka krafter som tvingar in oss i ledet. Det är inte alltid lätt att stå emot. Det finns ett par kända psykologi-experiment, bland andra Milgrams och Asch‘s berömda försök där de visade hur lätt det är att få människor att släppa sin egna övertygelse och (påstådda) moral när de utsattes för påtryckningar. Det är alltså inte helt enkelt att vara motvalls när det som förväntas är att harmonifernissan upprätthålls. Det finns grupper som ganska öppet skyltar med sin ”fullständiga harmoni”, par som annonserar att ”de är så lika”. För utomstående betraktare kan det till en början se himla bra ut, men efter ett tag verkar de mest ”läskigt” bra. Som någon som bara ler hela tiden, oavsett vad som händer. Det känns inte och är inte äkta.

Så vad ska vi göra istället? Vi ska komma ihåg vilka vi är, vad vi vill och vad vi har för värderingar och moral. I alla situationer. Och stå för det! Inte ”convert now, repent later”… Att vara sann mot sig själv är egentligen den största plikt vi har i livet. Vi fick oss själva i födelsegåva. Att radera ut det vi är till förmån för andra är att göra våld på den gåvan, och skadar oss själva. Det är, även om det inte alltid känns så, bättre att någon annan tycker vi är dumma, än att vi känner att vi behandlat oss själva illa. Så länge vi inte ställer krav för egen räkning eller beter oss som om vi trodde att vi har något att komma med, så kommer andra att effektivt släta ut våra gränser och foga in oss i massan som ska tillgodose andra slags behov. Hur kul är det? Harmoni är förföriskt, och det är så lätt att tro att däri bor lyckan. Men vi vet bättre.

Bitch, eller bara jobbig vardagsmartyr?

In bitcha on 16 januari, 2011 at 18:11

Att vara bitch är ett heltidsjobb, ett livskall, och ett sätt att ta tillvara sina egna intressen, nå sina mål och leva det liv som betyder något för en själv. I bitchigheten, för att den ska vara 100% och äkta, ingår att man är ärlig mot sig själv och andra. Ingår gör också att öppet göra klart vilka behov man har,  och vad man vill, istället för att förvänta sig tankeläsning, och givetvis *!!!* att acceptera att även andra uttrycker sina behov och önskemål. Jag har fått frågan om man kan lära ut bitchighet till män. Eftersom många beteendevetare påstår att passiv-aggressivt beteende är vanligare bland män, så kan vi säga att den här texten blir en typ av bitch-skola för män.

Inte alla verkar ha förmågan att uttrycka ”Jag vill…”/”Jag vill inte…” på ett sunt och ärligt sätt. Tvärtom kan de be oss bortse från deras behov, eller förminska dem. De kan själva föreslå att någon annans behov alltid ska komma först, och agera därefter, för att sedan visa sitt missnöje på ett totalt orelaterat sätt i ett lika orelaterat sammanhang.

Det är våra vardagsmartyrer, de passiv-aggressiva. De som tycker att de är otroligt smarta, eftersom de aldrig behöver be om vad de vill, men får andra att göra som de vill ändå. De som surar, hänger läpp, tycker synd om sig själva eller kör repressalier när de inte får som de vill. Omgivningen lär sig ofta snabbt att det är enklast att göra dem till viljes. Det är oftast enklare än att bena ut det diffusa ok av skuldkänslor som plötsligt landar på ens axlar annars. Enklare att tiga om sina önskemål än att mötas av muren Oförståelse, eller den värsta av dem alla; Tystnaden.

Vardagsmartyrerna är de som aldrig skulle be om vad de vill ha, eller säga ifrån öppet, men som håller sin omgivning gisslan genom att med närmast övernaturlig precision skjuta skuldpilar rätt in i våra själar, om vi inte hinner se vad som håller på att hända. De är The Exclusive Travel Agents for Guilt Trips. Och ju mer omgivningen viker, desto mer kan martyrerna få utan att någonsin behöva ställa krav eller ta plats på ett normalt och ärligt sätt. Man kan inte heller säga till dem att de ber om för mycket, för de ber ju aldrig om något. Inte direkt. Men de kör ett känslomässigt terrorvälde med sin omgivning som trälar.

Vardagsmartyrens karaktärsdrag

Själva ser de sig som offer för omgivningens enorma och svårbegripliga krav. De försöker ju. De är ju så snälla. De vill ju så väl. Den Snälla Personen är tyvärr väldigt ofta av topp-rang på martyrskalan. Snällheten är ett medel för att desarmera alla besvärliga krav, all kritik, och alla önskemål om ändrat beteende. Snällheten används som bollträ, och det som kommer tillbaka är ett skitlass av skuldkänslor.

Känner du igen dig i detta beteende, sluta genast. Det är fegt, elakt och otroligt sårande för de omkring. Läser du den här bloggen är du sannolikt i en ålder där du på riktigt kan ta ansvar för dina handlingar, och då finns ju inga ”ung och dum”-ursäkter kvar att gömma sig bakom. Det enda rätta är att börja ta plats och ställa krav på ett öppet och ärligt sätt.

Känner du igen beteendet från din omgivning, börja ifrågasätta! Ta inte emot biljetten till The Guilt Trip. Kräv att få behålla sakfrågan istället. Ingen är så snäll att de inte gör fel, eller inte kan ställas till svars för sina handlingar. Om de mystiska protesterna dyker upp, fråga vad de handlar om, egentligen. Det kan ta tid att få respons på sina krav. Ibland får man det inte ens. Men att göra klart att man ser igenom spelet och inte tänker spela med gör ibland underverk för kommunikationen. I vilket fall så gör det underverk för ens sinne. Att sätta ner foten och inte låta sig svepas med i skulddansen är befriande och återuppbyggande, medan det är nedbrytande och smärtsamt att styras med diffusa repressalier och känslomässig utpressning.

Oavsett vilken sida du står på, dags att sätta ner foten för öppen och ärlig kommunikation, och med det bättre och stabilare relationer. En riktig bitch hänger sig inte åt finter. Hon, eller han, har en klar och tydlig agenda. Både inför sig själv och sin omgivning. Skillnaden? Den är enorm, framförallt i fråga om kvalitét på relationerna man kan ha.

Bitchens år 2011

In bitcha on 1 januari, 2011 at 23:30

Idag inleddes det nya året. 2011 gör entré med löften om nya 365 dagar att nyttja på bästa tänkbara sätt.

Årets mål i sikte

Själv har jag satt upp mål att nå under året. De är högt satta, och kommer att kräva att jag plockar fram det mesta av envishet, driv och hjärna som jag har. Ja, vara en högfungerande bitch, helt enkelt.

2011 får bli året då de sista spärrarna släpper, och jag ser till att nå alla uppsatta mål. Privat och professionellt. Det kommer att innebära att en och annan Jante-kramare får nya gråa hår, och jag kommer att servera missunnsamma medmänniskor ännu mer att diskutera över fikat med pannan i djupa veck. Men jag lever ju inte för att göra dem glada, utan för att känna att jag har det liv som betyder något för mig. Då är det mina mål som gäller, och jag väljer själv hur mycket mina mål får kosta mig. Ett pris som innebär att några inte kan glädjas med mig och unna mig framgång kan jag ta. Jag kan ta de otaliga timmars arbete det kommer att innebära, och jag kan ta att jag ibland kommer att vara trött. Framgång har ett pris. Jag vet hur mycket det kostar och är beredd att betala det.

Vad vill du åstadkomma under 2011 och hur mycket får det kosta dig? Kom ihåg att det viktigaste är att vara sann mot dig själv. Det är dina mål som gäller. 2011 är bitchens år, det vill säga året då ännu fler av oss reste oss ur ”alla andras behov före våra egna”-träsket och gav oss ut på jakten efter vår egna lycka. Den befrielsen är ljuvlig. Önskar få med mig fler under året som just inletts.