Callisto

Harmoniseringsneuros

In bitcha on 25 januari, 2011 at 11:42

Hittade ett helt underbart ord idag; harmoniseringsneuros. Jag kände direkt att det är en bra beskrivning av hur många sociala situationer fungerar. Harmoni på ytan, till varje pris. Ingenting får krusa illusionen av att här finns minsann inga konflikter. Här håller vi sams. Här tycker vi alla likadant. I bästa sekteristiska stil tillåter vi inte att någon antyder något annat!

Risker med att tänka själv

Det finns ett par uppenbara problem med harmoniseringsneurosen. Det största är att 100% harmoni mellan två eller flera människor inte existerar. Att inbilla sig det är att förbise det faktum att en eller flera personer, då en sådan illusion, uppstår måste ha gett avkall på sina åsikter eller sitt sätt att vara/göra. Så fort vi har två personer eller fler, så uppstår olika sorters konflikter. Förr eller senare måste vi alla ta ställning till hur konforma vi egentligen är. 100% går inte. Man kan leka ”som om”, men så länge vi inte är Stepford Wives, så kommer vi att ha olika tankar och åsikter.

Så varför låtsas man? Varför försvarar man in absurdum en illusion, och beter sig mer eller mindre neurotiskt för att upprätthålla fasaden? Varför är det så viktigt att visa upp att man antingen själv raderar sin egen vilja och personlighet, eller får andra att göra det? Varför är man så rädd för olikheter? Vad är det värsta som kan hända om man har en åsikt som inte ”alla andra” delar?

Faktum är att oroväckande många går omkring och tror att de inte får säga emot andra. Att det vore förmätet av dem, och att de kommer att bli illa omtyckta om de säger ifrån, eller ens antyder en avvikande åsikt. De raderar varje spår av eget tänkande, och lyckas till och med ibland övertyga sig själva om att ”alla andra” ”alltid” vet bättre, förstår bättre, och har mer rätt än de själva har att tycka, tänka och ta för sig. Till patologisk grad fogar de sig i allt som ”andra” säger och gör. I vissa grupper finns dessutom ett tryck som tvingar in alla i samma fålla.

Men hur skadligt är då inte detta för de som deltar i denna neurosdans? Man kan vända på det, hur nyttigt kan det vara att utplåna sig själv, eller tvinga andra att göra detsamma? I olikheterna bor en dynamik. När vi tillåter oss att ta in nya sätt att tänka, göra och vara, så finner vi själva idéer till nya spår, som i sin tur leder till vår egen utveckling. Det finns psykologer som anser att harmoniseringsneuros i en grupp är mer skadligt än konflikterna man försöker mörka, hyssja och sopa under mattan. Det låter och uppmuntrar oss att radera våra egna gränser. När man inte längre vet vad som är mitt eller ditt eller någon annans, hur ska man då kunna fungera, eller ta ansvar?

Konsekvenser av fritt tänkande

Det finns starka krafter som tvingar in oss i ledet. Det är inte alltid lätt att stå emot. Det finns ett par kända psykologi-experiment, bland andra Milgrams och Asch‘s berömda försök där de visade hur lätt det är att få människor att släppa sin egna övertygelse och (påstådda) moral när de utsattes för påtryckningar. Det är alltså inte helt enkelt att vara motvalls när det som förväntas är att harmonifernissan upprätthålls. Det finns grupper som ganska öppet skyltar med sin ”fullständiga harmoni”, par som annonserar att ”de är så lika”. För utomstående betraktare kan det till en början se himla bra ut, men efter ett tag verkar de mest ”läskigt” bra. Som någon som bara ler hela tiden, oavsett vad som händer. Det känns inte och är inte äkta.

Så vad ska vi göra istället? Vi ska komma ihåg vilka vi är, vad vi vill och vad vi har för värderingar och moral. I alla situationer. Och stå för det! Inte ”convert now, repent later”… Att vara sann mot sig själv är egentligen den största plikt vi har i livet. Vi fick oss själva i födelsegåva. Att radera ut det vi är till förmån för andra är att göra våld på den gåvan, och skadar oss själva. Det är, även om det inte alltid känns så, bättre att någon annan tycker vi är dumma, än att vi känner att vi behandlat oss själva illa. Så länge vi inte ställer krav för egen räkning eller beter oss som om vi trodde att vi har något att komma med, så kommer andra att effektivt släta ut våra gränser och foga in oss i massan som ska tillgodose andra slags behov. Hur kul är det? Harmoni är förföriskt, och det är så lätt att tro att däri bor lyckan. Men vi vet bättre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: