Callisto

Archive for juni, 2013|Monthly archive page

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

In relationer, självrespekt, val on 10 juni, 2013 at 00:29

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Annonser

Det du inte sår, skördar du inte heller

In avund, val on 4 juni, 2013 at 10:48

Som man sår, får man skörda. Och om du inte sår, så blir det ingen skörd. Det är extremt sällan någon faktiskt skördar utan att ha sått i någon ände av processen. Ingen talang tar dig hela vägen till stora framgångar utan hårt arbete. Få av oss har någon god fe som gudmor. Så de flesta som tagit sig någonstans gjorde det på grund av sin vilja att jobba lite till. Göra lite mer. Ta i lite extra. Det är den som inte ger upp, och som kan tänka sig att lägga de extra timmarna, som får de bästa resultaten. Detta sticker i ögonen på de som vill tro att framgångar är någon ouppnåeligt som lottas ut till några få lyckliga. Jag är inte ens ledsen att tala om att det inte är så. Och de allra flesta vet EGENTLIGEN att input korrelerar med output. Ändå säger man att människor ”har tur” när de lyckas. Säger som Stenis, ju mer man tränar, desto mer tur har man. De som gör rätt saker, tenderar att ”ha tur”.

Go that extra mile...

Go that extra mile…

Det är inte någon förolämpning mot andra att göra det man kan för att nå sina mål. Att det finns de som missunnsamt blänger på dig för att du hade disciplinen och viljan att göra det lilla extra för att komma lite längre betyder inte att du gör fel. Det betyder bara att du är en smärtsam påminnelse för vissa om att de själva inte tagit sig i kragen och gjort det du gjorde. Således har jag inte ”gått ner” i vikt, jag har tränat häcken av mig bokstavligt talat. Mina meriter i idrott och inom dans beror inte på att jag föddes med en gudabenådad talang för att röra på kroppen. Tvärtom. Jag var ALLTID sist vald på varje gymnastiklektion. Obarmhärtigt sist. Jag har slitit som ett djur för varje framsteg jag gjort. Det är timmar, timmar och ännu fler timmar i dojos, danssalar och på gym som gjort skillnaden.

Mer än en gång har jag mött människor som försöker bortförklara att jag nått längre än de har inom olika områden med att jag har talang. Hur skevt det än verkar, så ligger min medfödda talang inom logiskt tänkande och möjligtvis språk. Det är inte där jag rönt mina framgångar. Inte sedan gymnasiet i alla fall.

Min enda avundsvärda ”talang” bör således vara att jag GÖR. Jag önskar inte. Väntar inte. Jag gör. Och egentligen, hur svårt kan det vara? Vad är det egentligen som fattas för att du ska nå hela vägen? Kom ihåg, det där lilla extra är oftast ”ledigt”.

Vad är vi om inte ”söta”?

In självrespekt on 4 juni, 2013 at 09:28

Efter ett snuskigt långt uppehåll i mitt bloggande, så kom idag stunden då jag var tvungen att skriva igen. Snubblade över en bloggpost om hur vi lärt oss att alltid bemöta små flickor med glada tillrop om hur SÖÖÖÖÖTA de är. Vi berömmer deras prinsessklänningar, och kramas och gullar med dem. Författaren till bloggen beskriver en situation där hon bet sig i tungan och istället började prata om böcker med den lilla tösen.

Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?

Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?

Tänk om alla gjorde så. Det är givetvis inte fel att tala om att ett barn, pojke eller flicka, är fint eller sött eller välklätt. Men handen på hjärtat. Vad säger du till en flicka i rosa fluffig klänning? Frågar du om hon läst något spännande det sista? Kanske om hon skapat något (barn skapar ju faktiskt hela tiden)? Eller berömmer du änglalockarna mamma fixat, och den ljuvliga klänningen?

Katie Makkai raljerar alldeles briljant över fenomenet med att alla tjejer i första hand ska vara ”pretty”. Hon går fullkomligt loss på en kultur som i första hand tillskriver oss tjejer rollen som ”pretty” (eller så är man inte bra nog). Vi utsätter oss för den ena metoden brutalare än den andra för att få vara ”pretty”. För det är det som räknas.

Jag var aldrig ”pretty”. Ingen söt liten tyst docka som accepterade sin anvisade plats som ”flicka”. Jag hade förvisso de mest bedårande klänningarna, men jag läste och räknade tidigt, klättrade i träd och slogs med pojkarna. Så jag var den konstiga, den som inte passade in. Den som inte brydde mig tillräckligt om att jag inte var ”pretty”. Det bestraffades, förstås. Jag var knappast skolans populäraste tös. Mer på temat ”the weird, ugly kid”. Jomen tänk dig själv. Älska matte som 6-åring, det fattar ju vem som helst att man egentligen borde vårda sina lockar och skaffa en sötare klänning… Jag gjorde inte det. Men jag var nog pretty awesome ändå.

Så nästa gång du möter en flicka, så fundera på om det verkligen inte finns något annat att prata om än hennes utseende. Så otroligt många andra kommer i alla fall att fortsätta prata om det. Du kan bli variationen, och den som breddar hennes bild av vad som är värt något.