Callisto

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

In relationer, självrespekt, val on 10 juni, 2013 at 00:29

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Annonser
  1. Väl skrivet!
    Jag vill dock passa på att inflika att just det där eländiga gullandet med barn drabbar nog alla barn initialt, men pojkar tenderar nog att tappa gulligheten klart tidigare och därigenom lämnas i fred vartefter. Även tämligen små barn har en personlighet och en vilja som bör beaktas! Sedan skall de naturligtvis inte tillåtas härja vind för våg, men de förtjänar att bemötas med en åldersanpassad mellanmänsklig respekt.

  2. Mycket bra sagt, mycket väl skrivet!

  3. […] hållas (någon vuxen står och filmar utan att ingripa!). Och jag har tidigare lyft fram just tvångskramandet av barn som ett bekymmer när det kommer till att lära barn att nej faktiskt betyder nej. Därför […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: