Callisto

Archive for januari, 2014|Monthly archive page

Jag gjorde det man inte gör

In barnfrihet, normopati, val on 15 januari, 2014 at 17:33

Varje samhälle har sina tabun. Ett av de största i moderna Sverige tycks vara kvinnor som inte vill bli mammor till egna barn.

Har efter samtal med flera bekanta och vänner förstått att vi kvinnor inte bara förväntas skaffa barn så snart vi hittar en lämplig donator (japp, så täcker vi även in flatorna…), utan de av oss som väljer att stå utanför karusellen av barnvagnar, blöjor och uppfostringstips får stå ut med en hel del trista kommentarer. Jag kan på sätt och vis frammana någon form av intellektuell förståelse för att det finns människor som vill ha barn. De flesta behöver vilja det för artens överlevnad, rent biologiskt, och det är också extremt väl inbyggt i vårt samhälle att: Kvinnor vill ha barn. Kvinnor skaffar barn. Alla kvinnor vill EGENTLIGEN ha barn. Kvinnor som inte vill ha barn är konstiga, och vet inte sitt eget bästa. Kvinnor som inte vill ha barn måste rättas in i ledet. Kvinnor som inte vill ha barn hotar självklarheten i att skaffa barn. (Mäns vasektomi är inte lika socialt komplicerat, av någon anledning, även om han också berövar samhället sin (ev. ytterligare) avkomma.)

Inte nog med de högljudda protesterna i fikarum och sociala sammanhang, när någon vågar stå för att hon inte vill ha barn. Flera av kvinnorna jag pratade med hade dessutom blivit illa bemötta inom vården när de ville befästa sitt beslut, och få remiss för sterilisering. Dels verkar ingen kunna tala om vart de ska vända sig. Kvinnor, väl över 30, har fått höra att de minsann inte alls kunde vara säkra på att de inte ville ha barn. De ifrågasattes, förlöjligades, och fick veta att de minsann inte alls skulle få någon remiss av olika irrelevanta skäl. Att fertila kvinnor är oberäkneliga på grund av sina hormoner och inte kan veta vad de vill var ett av de sämre…

Vad jag vet så bör man utgå från att man vid 25 års ålder, då det enligt lag går att sterilisera sig i Sverige, är såpass vuxen att man kan fatta även tunga beslut om sin kropp. Jag kan rösta, gifta mig, bli regent, och byta kön när jag är 18. Jag anförtros att påverka framtiden för alla i Sverige. Men jag antas inte kunna fatta beslut om vad jag vill göra med min egen kropp i fråga om att skaffa barn eller ej, ens tio år senare..? För att jag vill göra ”fel” saker…

Men vem ska annars göra det? Barnmorskan? Läkaren? Mamma? Vännerna? INGEN annan vet bättre än jag vad jag vill göra med min kropp. Samhället kanske till och med borde jubla för varje icke uppkommen post till dagisköerna. En minuspost mindre med barnavård, tandvård, skolgång… WIN! Vi borde nästan få samhällsbonus när vi avstår att knoppa. Jag kan förstås leva med att inte få det. Det räcker att få bli tagen på allvar och respekterad för sitt beslut.

Det är nu i runda slängar tre och ett halvt år sedan, som jag fattade ett för mig stort och viktigt beslut. Eftersom jag ändå aldrig någonsin hade känt att jag ville ha barn, och fortfarande kände så, så var det alldeles rimligt att boka tid hos gynekologen för att få remiss för sterilisering. Min dåvarande partner var mycket förstående och stöttade mig, trots att beskedet för honom kom i form av information och inte diskussion. Vi skulle ju ändå inte ha barn. Och det var min önskan att äntligen, efter 20 *!* år, få slippa p-pillren. (Med dem försvann för övrigt några kilo i vikt, min migrän, och diverse obalanser i systemet…)

Barn har aldrig varit aktuellt för mig. Trots mer eller mindre brudusa, okänsliga och ibland direkt påträngande försök till övertalning, så har detta med att yngla av mig aldrig någonsin framstått som någon attraktiv väg att gå i mitt liv. Alla varianter av ”det vill du visst, egentligen”, och informationen om hur jag kommer att ångra mig, för att inte tala om att jag kommer att bli ensam på gamla dar gick mig förbi utan att få till någon förändring. Jag. Vill. Inte. Punkt.

Under sensommaren 2010 fick jag min tid hos min gynekolog. I väntrummet satt jag under roll-ups med reklam för IVF-behandlingar, vilket kändes lite bisarrt. Jag var VERKLIGEN motströms just där och då. Som vanligt, skulle nog de flesta, med min mor i spetsen, hävda. Min läkare hade de senaste 5 åren skrivit ut p-piller till mig, och visste att jag ätit dem sedan tidigare tonåren. Relationer hade kommit och gått, men barn blev aldrig aktuellt. Han gav mig den obligatoriska genomgången av alternativa p-medel, och förklarade att processen var irreversibel. Visade bilder på vad man gör under ingreppet (kapar och bränner en bit av äggledarna), förklarade innebörden (kan inte bli gravid, mens som vanligt). Jag hade tänkt igenom detta? Jag berättade om min dröm för ett antal år sedan, där jag var gravid i 6:e månaden, och skulle bli tvungen att föda. Vaknade med panik och ångest, och grät halva dagen av chocken. Den historian blev slutet på diskussionen, och jag fick min remiss. Inom tre månader skulle jag få tid för operation.

Så kom en dag kallelsen. 13/12 2010 skulle jag infinna mig, Descutan-tvagad, allt annat än grann, och svulten och törstig, på Varbergs lasarett. Sagt och gjort. kl. 8 på morgonen satt jag i väntrummet på lasarettet och jag minns min förvåning över hur trevliga alla var. Ingen ifrågasatte mitt beslut. De tog till och med extremt väl hand om min stackars pojkvän, som nog kände sig lite utanför det hela. Efteråt fick jag prata med kirurgen, som var en av de få inom gyn som jag träffat på, som verkligen förstod att han hanterat en för mig viktig del av min kropp. Han sa de rätta sakerna, ställde de rätta frågorna, och verkade förstå kvinnor och kvinnors sexualitet på ett sätt som tyvärr är ovanligt bland gynekologer. När jag äntligen fått igång kroppen och gått på toaletten så fick jag åka hem. Lätt bakis av narkosen, trött, men nöjd.

Läkningen var förvånansvärt okomplicerad. Kände luftbubblor ila under huden i några dagar, och ibland upplevde jag ett lätt tryck underifrån mot diafragman av gaser som blivit kvar i kroppen efter operationen. Behövde ingen smärtlindring dagen efter ingreppet, och efter några veckor var enda påminnelsen om vad som hänt en lätt stramande känsla när jag sträckte på mig. Idag ser jag knappt ärren längre. De stramar inte ens för jag har masserat dem mjuka. Det är väldigt skönt att slippa oroa mig för att bli gravid mot min vilja. För fortfarande: Jag vill inte ha barn. Jag har inte en millisekund ångrat beslutet att operera mig.

Det här inlägget kom till på grund av att det verkar fattas information om vart man vänder sig, hur gången är, eller att man ens har rätt till sterilisering och ingen *!* har rätt att ifrågasätta ditt beslut om du inte är omyndigförklarad eller skvatt galen. Alltför många kvinnor som fattat detta beslut motarbetas och processerna förhalas. Ingen har rätt att göra detta. Gången för mig var: gynekolog, undersökning och samtal- remiss- operation. Det tog nästan exakt tre månader med väntetider och allt, och kostade normala patientavgifter för gyn och för polikliniskt sjukhusbesök. Den som finner mer uppförsbacke än så träffar fel personer. Stå på er. Beslutet är ingen annans.

Annonser

”Jag har gjort mitt val.”

In självrespekt, val on 5 januari, 2014 at 12:55

Jag hör ofta människor omkring mig säga att de ”gjort sitt val”. Det är inte sällan i sammanhang där vi diskuterar vad de inte trivs med i sina liv, och varför det är på det sättet. ”Jag har gjort mitt val.” (med några variationer på den exakta formuleringen) är ett jättevanligt svar på varför de inte gör något åt saken. Jag undrar vad de egentligen menar med att de gjort ”sitt” val. ”Sitt”, singular. Som om man bara hade en chans i livet att välja och göra rätt. Som om man inte hade rätten att tänka om och välja igen. Vem skulle ha bestämt att det är så? Varför skulle det vara så?

changeUppenbart är att det för flertalet verkar läskigare att acceptera att man utvecklas och att ens behov och önskemål i livet varierar, mer eller mindre, med åren. Det innebär hursomhelst i praktiken att de flesta av oss inte kommer att trivas livet ut med samma jobb, samma yrke, samma partner eller samma umgänge. Kanske inte ens samma stad, eller land. Eller livsåskådning. Vi lär så länge vi lever, hoppas jag, och utvecklas i takt med detta. Det betyder att de rätta valen som vi gjort inte alltid kan vara rätt för hela livet, hur rätt de än var just där och då.

Ju längre sedan man gjorde de där valen som idag inte känns helt perfekta, så finns det givetvis mer som påverkas om man väljer om. Jag uppmanar verkligen ingen att lättvindigt kasta bort relationer, vänner eller jobb för att man tycker det skaver lite. Men när livssituationen inte gör dig lycklig, eller till och med gör dig olycklig… För vems skull håller du fast vid de val du gjort då du var på en annan plats i livet? För vems skull förvägrar du dig själv chansen att utvecklas och må bättre? Vem eller vad kan vara så viktigt att du ska må suboptimalt för dess skull? Och vem, som är så viktig för dig, förtjänar att vara så viktig om hen inte vill eller tillåter att du ska vara så lycklig som möjligt?

”Varje val du gör är en värdering av dig själv.”, läste jag någonstans. Det är så otroligt sant. Lika sant som att ber du om lite så är det exakt det du får. Varför vara blygsam med vad du kan önska dig i livet? Du väljer själv. Varje dag av ditt vuxna liv väljer du att fortsätta som tidigare, eller att göra annorlunda. Jag har tänkt om med jobb flera gånger om, och är en kronisk student. Jag har tänkt om angående intressen, musik, stil, relationer, vänner och boende… För att jag inte tror på att stå still när det inte längre känns bra. Har träffat många elever och studenter, och vänner, med panik inför vad de ska bli när de blir stora och vem de ska leva hela sina liv med. Ingen verkar ha talat om för dem att man kan välja om. Igen. Och igen. Både i det lilla och det stora.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill uppmuntra fler att våga välja aktivt. Inte bara låta livet ”hända”, för att man en gång valde något. Skaver det, byt. Eller fixa. Men gör något. Oavsett om det blir att välja det man har, men våga ibland ställa det mot andra alternativ, eller om det blir en större eller mindre förändring i tillvaron, så är det alltid rätt att göra ett medvetet och genomtänkt val. Jag vet att många omgivningar inte direkt jublar över förändringar. Samma igen, och igen, är tryggt och bekvämt. Men känns det inte bra, vad 17 väntar du på? Någon annans tillåtelse? Ett mirakel? Välj. Vem skulle annars ha makten, om inte du? Det är ditt ansvar gentemot dig själv att må så bra som du kan. Ingen annans.

Jag startar 2014 med många nya val som behöver göras. Ibland känns det lite som att hoppa och hoppas att vingarna växer ut på vägen ner. Men så får det vara. *hopp*