Callisto

Jag gjorde det man inte gör

In barnfrihet, normopati, val on 15 januari, 2014 at 17:33

Varje samhälle har sina tabun. Ett av de största i moderna Sverige tycks vara kvinnor som inte vill bli mammor till egna barn.

Har efter samtal med flera bekanta och vänner förstått att vi kvinnor inte bara förväntas skaffa barn så snart vi hittar en lämplig donator (japp, så täcker vi även in flatorna…), utan de av oss som väljer att stå utanför karusellen av barnvagnar, blöjor och uppfostringstips får stå ut med en hel del trista kommentarer. Jag kan på sätt och vis frammana någon form av intellektuell förståelse för att det finns människor som vill ha barn. De flesta behöver vilja det för artens överlevnad, rent biologiskt, och det är också extremt väl inbyggt i vårt samhälle att: Kvinnor vill ha barn. Kvinnor skaffar barn. Alla kvinnor vill EGENTLIGEN ha barn. Kvinnor som inte vill ha barn är konstiga, och vet inte sitt eget bästa. Kvinnor som inte vill ha barn måste rättas in i ledet. Kvinnor som inte vill ha barn hotar självklarheten i att skaffa barn. (Mäns vasektomi är inte lika socialt komplicerat, av någon anledning, även om han också berövar samhället sin (ev. ytterligare) avkomma.)

Inte nog med de högljudda protesterna i fikarum och sociala sammanhang, när någon vågar stå för att hon inte vill ha barn. Flera av kvinnorna jag pratade med hade dessutom blivit illa bemötta inom vården när de ville befästa sitt beslut, och få remiss för sterilisering. Dels verkar ingen kunna tala om vart de ska vända sig. Kvinnor, väl över 30, har fått höra att de minsann inte alls kunde vara säkra på att de inte ville ha barn. De ifrågasattes, förlöjligades, och fick veta att de minsann inte alls skulle få någon remiss av olika irrelevanta skäl. Att fertila kvinnor är oberäkneliga på grund av sina hormoner och inte kan veta vad de vill var ett av de sämre…

Vad jag vet så bör man utgå från att man vid 25 års ålder, då det enligt lag går att sterilisera sig i Sverige, är såpass vuxen att man kan fatta även tunga beslut om sin kropp. Jag kan rösta, gifta mig, bli regent, och byta kön när jag är 18. Jag anförtros att påverka framtiden för alla i Sverige. Men jag antas inte kunna fatta beslut om vad jag vill göra med min egen kropp i fråga om att skaffa barn eller ej, ens tio år senare..? För att jag vill göra ”fel” saker…

Men vem ska annars göra det? Barnmorskan? Läkaren? Mamma? Vännerna? INGEN annan vet bättre än jag vad jag vill göra med min kropp. Samhället kanske till och med borde jubla för varje icke uppkommen post till dagisköerna. En minuspost mindre med barnavård, tandvård, skolgång… WIN! Vi borde nästan få samhällsbonus när vi avstår att knoppa. Jag kan förstås leva med att inte få det. Det räcker att få bli tagen på allvar och respekterad för sitt beslut.

Det är nu i runda slängar tre och ett halvt år sedan, som jag fattade ett för mig stort och viktigt beslut. Eftersom jag ändå aldrig någonsin hade känt att jag ville ha barn, och fortfarande kände så, så var det alldeles rimligt att boka tid hos gynekologen för att få remiss för sterilisering. Min dåvarande partner var mycket förstående och stöttade mig, trots att beskedet för honom kom i form av information och inte diskussion. Vi skulle ju ändå inte ha barn. Och det var min önskan att äntligen, efter 20 *!* år, få slippa p-pillren. (Med dem försvann för övrigt några kilo i vikt, min migrän, och diverse obalanser i systemet…)

Barn har aldrig varit aktuellt för mig. Trots mer eller mindre brudusa, okänsliga och ibland direkt påträngande försök till övertalning, så har detta med att yngla av mig aldrig någonsin framstått som någon attraktiv väg att gå i mitt liv. Alla varianter av ”det vill du visst, egentligen”, och informationen om hur jag kommer att ångra mig, för att inte tala om att jag kommer att bli ensam på gamla dar gick mig förbi utan att få till någon förändring. Jag. Vill. Inte. Punkt.

Under sensommaren 2010 fick jag min tid hos min gynekolog. I väntrummet satt jag under roll-ups med reklam för IVF-behandlingar, vilket kändes lite bisarrt. Jag var VERKLIGEN motströms just där och då. Som vanligt, skulle nog de flesta, med min mor i spetsen, hävda. Min läkare hade de senaste 5 åren skrivit ut p-piller till mig, och visste att jag ätit dem sedan tidigare tonåren. Relationer hade kommit och gått, men barn blev aldrig aktuellt. Han gav mig den obligatoriska genomgången av alternativa p-medel, och förklarade att processen var irreversibel. Visade bilder på vad man gör under ingreppet (kapar och bränner en bit av äggledarna), förklarade innebörden (kan inte bli gravid, mens som vanligt). Jag hade tänkt igenom detta? Jag berättade om min dröm för ett antal år sedan, där jag var gravid i 6:e månaden, och skulle bli tvungen att föda. Vaknade med panik och ångest, och grät halva dagen av chocken. Den historian blev slutet på diskussionen, och jag fick min remiss. Inom tre månader skulle jag få tid för operation.

Så kom en dag kallelsen. 13/12 2010 skulle jag infinna mig, Descutan-tvagad, allt annat än grann, och svulten och törstig, på Varbergs lasarett. Sagt och gjort. kl. 8 på morgonen satt jag i väntrummet på lasarettet och jag minns min förvåning över hur trevliga alla var. Ingen ifrågasatte mitt beslut. De tog till och med extremt väl hand om min stackars pojkvän, som nog kände sig lite utanför det hela. Efteråt fick jag prata med kirurgen, som var en av de få inom gyn som jag träffat på, som verkligen förstod att han hanterat en för mig viktig del av min kropp. Han sa de rätta sakerna, ställde de rätta frågorna, och verkade förstå kvinnor och kvinnors sexualitet på ett sätt som tyvärr är ovanligt bland gynekologer. När jag äntligen fått igång kroppen och gått på toaletten så fick jag åka hem. Lätt bakis av narkosen, trött, men nöjd.

Läkningen var förvånansvärt okomplicerad. Kände luftbubblor ila under huden i några dagar, och ibland upplevde jag ett lätt tryck underifrån mot diafragman av gaser som blivit kvar i kroppen efter operationen. Behövde ingen smärtlindring dagen efter ingreppet, och efter några veckor var enda påminnelsen om vad som hänt en lätt stramande känsla när jag sträckte på mig. Idag ser jag knappt ärren längre. De stramar inte ens för jag har masserat dem mjuka. Det är väldigt skönt att slippa oroa mig för att bli gravid mot min vilja. För fortfarande: Jag vill inte ha barn. Jag har inte en millisekund ångrat beslutet att operera mig.

Det här inlägget kom till på grund av att det verkar fattas information om vart man vänder sig, hur gången är, eller att man ens har rätt till sterilisering och ingen *!* har rätt att ifrågasätta ditt beslut om du inte är omyndigförklarad eller skvatt galen. Alltför många kvinnor som fattat detta beslut motarbetas och processerna förhalas. Ingen har rätt att göra detta. Gången för mig var: gynekolog, undersökning och samtal- remiss- operation. Det tog nästan exakt tre månader med väntetider och allt, och kostade normala patientavgifter för gyn och för polikliniskt sjukhusbesök. Den som finner mer uppförsbacke än så träffar fel personer. Stå på er. Beslutet är ingen annans.

Annonser
  1. Så himla bra att du skriver om detta! Jag har velat sterilisera mig i några år och den enda vettiga information jag lyckats få fram är ett annat blogginlägg. Jag har ringt runt en del också, utan att sjukvården gett ett rakt svar om vem jag skulle kontakta. Det har hela tiden känts som att de inte riktigt vill hjälpa till och bara informerat om att just de kan inte skicka remissen. Infon på vårdens olika hemsidor handlar i stort sett bara om sterilisering för män, och vart de ska vända sig. Vilket ju skickar ytterligare en signal om att det inte är helt ok för kvinnor.. Tillslut bokade jag en tid hos gynekolog på Carlanderska i Göteborg. Jag fick gå på ett besök där jag kände mig ifrågasatt och var rädd för att råka säga ”fel” anledning och bli nekad därför. Jag fick också veta att jag kanske ”behöver” hormoner ändå, de älskar ju uppenbarligen att tvinga på kvinnor det, och jag var tvungen att säga att jodå, jag kan leva med att ha rikligare mens och ev. värre mensvärk. Jag fick även flera gånger höra att jag är ju så ung ännu (29). Min övertygelse räckte inte riktigt utan de ville att jag skulle tänka på det och komma tillbaka om en månad. Jag gick med på det eftersom det handlade om en såpass kort tid. Jag var ju ändå glad att de inte bad mig vänta i ett år eller så efter de skräckexempel jag hört om bemötandet. Men det kändes ändå mest symboliskt, för vad gör egentligen en månad för skillnad? Nu har jag iallafall fått en remiss och väntar på en kallelse. Med tanke på hur krångligt det var och hur lång tid det tog tills jag faktiskt ens hittade rätt person att kontakta, så har de ju iaf sett till att en hinner fundera ordentligt innan det blir aktuellt. Men sen gick det ju rätt smidigt, och jag är glad att jag tog tag i det istället för att bara fortsätta med hormonella preventivmedel (med alla biverkningar) i evighet!

  2. Jag har verkligen all respekt för dig i ditt beslut om att inte skaffa barn, det måste få vara upp till var och en om man vill ha barn. Våra liv och våra tankar om att skaffa barn ser olika ut, i mitt fall så har jag längtat efter barn i hela mitt vuxna liv, dessvärre har jag inte kunnat bli gravid….än. Men hoppas lyckas framöver, det börjar bli stressigt då jag i år fyller 38, gränsen för att få ivf är 39 år…..jag har mött så många i mitt liv som lättsamt har sagt….”äh det väl bara att ligga i och skaffa barn, det ordnar sig ska du se, du har ju hela livet framför dig….du är ju ung!” Så vi möter oförstånde människor bägge två fast på olika sätt….min högsta önskan just nu är ett barn…

    Men jag vill återigen säga hur mycket jag uppskattar att du skriver om det oerhört tabubelagda ämnet! All kärlek till dig! Kramar från Kristina

    • Tack för din nyanserade story. Den stora poängen är egentligen att vi alla ska få välja vad vi vill med våra kroppar. Förstår inte varför folk prompt måste lägga sig i vad andra vill och beslutar. Bagatelliserar, förlöjligar… Varför inte bara stötta, oavsett om man riktigt förstår eller kan sätta sig in i den andras situation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: