Callisto

Archive for juli, 2015|Monthly archive page

Våga se behoven istället för att skrika högt när någon yttrar det uppenbara

In Uncategorized on 29 juli, 2015 at 14:57
Dagens mest brännheta handlar om att det i statistiken syns att en del av de svenska sjunkande PISA-resultaten förklaras av nyanlända elevers resultat. Vissa har valt att tolka detta som att ”man skyller på invandrarna”, vilket för mig visar på hur starkt drivet att stanna i sin lilla rosafluffiga bubbla är hos en del.

Att det inte går lika bra för nyanlända som infödda elever kan bero på väldigt många orsaker. Språket är en, liksom annorlunda studietradition i hemlandet, eller ingen tidigare studievana. Upplevde alla tre som bekymmersamma när jag undervisade. Det finns ingen möjlighet att parera dessa faktorer OCH driva utbildningen framåt i rimlig takt. Det som krävs är att man bäddar bättre med det som saknas. Varför gör man inte det?! Är det återigen den svenska beröringsskräcken inför att värdera någon som gör sig gällande? När ska man förstå att för att hjälpa någon måste man börja där denna är? Då kan man inte låtsas som att alla klarar vissa saker (samma intellektuella tilt begås i fråga om inlärnings- och lässvårigheter där man väntar alldeles för länge med att agera på de flesta håll). Det är inte att stigmatisera en person att säga att de behöver mer stöd. Det är att över huvud taget möjliggöra framsteg.

Någonstans fick någons små grå frispel och man började utgå från att elever med annan bakgrund och annat språk än svenska plötsligt och automagiskt kommer att lära sig språket samtidigt som de läser alla andra ämnen i skolan (på samma sätt som man tror att eleven som har svårt att lära sig plötsligt kommer att komma ikapp utan att man sätter in extra resurser…). Eftersom språkinlärningen och implementeringen av vår svenska studietradition går av sig självt utan ansträngning (för vi lärare kan trolla, på riktigt) så påverkas inte heller tempot för resten av gruppen.

Nu är verkligheten ganska drastiskt skild från denna bild, och det som krävs är att man faktiskt accepterar att det krävs mycket mer ingående insatser för att säkerställa studieframgången för våra nya invånare. Allt annat är helt galet. Nu hoppas jag bara att kören som tjuter ”RASIIIIISM” snart tystnar och börjar fundera över vad som kunde hända om man accepterade att det finns behov som behöver tillgodoses. Det är ingens fel att det är så, det är ingen värdering, men det ÄR så.

När man styvnackat vägrar att se behoven blir det som att man själv signalerar att man tycker det är något fel med att behöva något. Är det den dissonansen som får folk att skrika högt och projicera en massa osmickrande egenskaper på den som vågar tala om behovet?

Jag är sjukt tacksam över att mina föräldrar kom till Sverige i en tid då landet slukade arbetskraft, faktiskt vare sig du kunde språket eller inte. Jag är tacksam över att ha fått rigorös undervisning i svenska (Carin Kos var nog den mest skrämmande lärare jag haft, men hon lärde mig grunder som sitter än!). Kanske är det den eran som gör att man idag diskuterar huruvida språket är något man kan förvänta sig att nya svenskar lär sig. Eller ens behöver lära sig. Men tänk själv, om man skulle flytta utomlands… Vill man inte kunna prata språket, plugga, arbeta, kommunicera och ta del av samhällsinformationen, som de infödda? Det tror jag våra nya invånare också vill. Varför ser vi inte till att det blir så? Varför inte acceptera att vi inte är så bra på detta i Sverige, så vi kan tänka om och göra rätt i framtiden? Så vi inte sänker dem direkt för att de inte får en riktig chans. Det börjar redan i skolan. Lämna ingen på efterkälken, och ännu mindre på grund av något slags övertro på att saker bara löser sig.
Annonser