Callisto

Archive for september, 2015|Monthly archive page

En hyllning till min kropp

In Uncategorized on 27 september, 2015 at 21:30

Igår sprang jag Lidingöloppets 15km-variant. Kom hem rosig om kinderna, och med lätt stappliga ben, som inte var helt glada på mig. Men de tog mig runt. Det var ett lopp som närmast kan liknas vid 15km backintervaller. Upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. Och mina ben gjorde sitt jobb.

På vägen hem började jag tänka på vad min kropp faktiskt klarar av. Den tar mig Klättring=lyckauppför klätterväggar, runt hinderbanor, och runt den ena löpslingan efter den andra. Den rör sig fint till musik när jag vill det (och ibland spontant utan att jag ens tänker på det). Det är en ganska stark och uthållig kropp. Inte starkast. Inte uthålligast. Men relativt så i alla fall. Jag är så glad över vad den klarar av. Att den ställer upp på mina nycker och idéer.

Tänker tillbaka på utgångsläget. Smal och klen som barn, med fyra onormalt långa och näst intill autonoma extremiteter. Alltid skoningslöst sist vald på gympalektionerna. Det var synd om laget eller gruppen som fick mig. Dessutom var jag så osäker och blyg att jag kunde snubbla eller välta av att någon tittade på mig…

Men sen började jag träna. Simning. Friidrott. Styrketräning. Taekwondo. Det blev landslag i taekwondo, och ett SM-guld. Dans har alltid kantat mitt liv. Musik omvandlas till rörelse helt naturligt i mitt huvud, men det tog lång tid innan jag kontrollerade kroppen så att det blev något fint av det. Envis var jag, och har alltid varit. Så dansandet blev till en internationell karriär, och plötsligt hade jag en egen dansskola. Någonstans började jag inse att träning faktiskt ÄR nyckeln även för mig. Jag var inte dömd till ett evigt liv som ”the clumsy kid”.

Irländska bordet- en viloplats att kämpa för

En ryggskada satte stopp för dansandet. Viljan att hålla igång och utmana mig själv drev ut mig i löpspåren och upp på klätterväggarna. Det går allt bättre. Min kropp låter mig ta allt svårare klätterleder och springa allt snabbare och längre. Jag bestämmer mig, och den levererar. Monkey bars. Flying monkey bars. Plankhinder som kräver spänst, som jag alltid ”vetat” att jag inte har. HAH!

Givetvis blir allt detta till genom att jag klappar om kroppen med timmar och timmar med träning. Ger den mat. Låter den vila. Och håller mig på rätt sida om dess signaler om att jag borde ta det lugnt ibland. Den förlåter alla blåmärken, trasiga tånaglar och valkar i händerna. Det är en snäll och samarbetsvillig kropp. Den är till mycket glädje, och det är så skönt att känna att den klarar av ganska mycket. Inte helt givet med det utgångsläget jag hade. Men 39 år gammal konstaterar jag nu att jag är i mitt livs form, på alla sätt och vis. Tack, kära kropp. Ihop med pannbenet blir detta ett grymt team.

Annonser