Callisto

Med rätt att vara ett r*vhål

In Uncategorized on 8 februari, 2016 at 00:46

En sak som jag grunnat länge på är om människan egentligen är god eller ond. Tyvärr ser det inte bra ut för den goda sidan i det resonemanget. Varför jag tycker så? För att jag upplever att när människor kommer i en position av något som ens liknar makt, och kan (eller tror sig kunna) bete sig hur de vill, så väljer de sällan att vara trevliga.

Ett exempel på detta är hur en del män behandlar kvinnor, och inte minst hur kvinnor behandlas i vissa delar av världen. Kvinnor saknar makt, eller berövas all reell makt, i vissa sammanhang. Så, när man har någon som inte kan eller får värja sig, vad gör man? Känns som att en normal strävan hade varit att beskydda (eller i alla fall låta vara), men svaret tycks ofta bli skada och skända. VARFÖR? Så diskussionen om vilka kulturella yttringar som föder kvinnovåld är egentligen är lite felfokuserad. Det intressanta är inte vad man får göra utan varför man väljer att göra det onda.

Om man har fysiskt övertag, varför använder man det till att göra något man vet att den andra inte vill? Varför? Om man har ett juridiskt övertag, varför är man inte ödmjuk där man redan har en given maktposition? När man kan kontrollera en annan person, fysiskt, psykologiskt eller socialt, varför använder man inte sin makt och sitt inflytande till att göra så mycket gott man kan för den människan? Varför måste man trampa på den som inte kan försvara sig?

Vad är det som driver vissa människor att nästan instinktivt utnyttja andras svagheter på olika plan? Varför strävar man inte mot samförstånd och ömsesidig respekt? Vad är poängen med att göra saker som man vet skadar och förstör? Att man kan/får känns inte tillräckligt som svar. Något inombords hos dessa människor måste klicka på ett för dem skönt sätt när de gör det. Men VAD? Varför? Kan man inte uppnå den effekten när man lever i ömsesidiga utbytesrelationer med sin omgivning? Är vi verkligen inte ett smack bättre än hönsen som alltid säkerställer en hackordning och det är superviktigt att ha någon i alla fall under sig så man inte är lägst? Är det samma mekanismer som driver? Som gör att vissa tar alla chanser att trycka till någon. Markera makt. Sätta skräck i andra. Skända. Misshandla. Kränka. Mobba. Hota. För att man kan. Ibland till och med får. Men man MÅSTE inte. Eller?

Detta gäller inte bara exemplet ovan. Det går igen också i andra sammanhang. Det verkar finnas en strävan mot att få bete sig illa och komma undan med det. När man säkrat en position, politiskt, fysisk, moralisk eller av annan maktsort, så börjar man trampa på andra. Man marginaliserar, hånar och utnyttjar. Avhumaniserar. Och tycker att man ”har rätt”. Uppenbarligen är rätten att bli ett r*vhål vid första bästa tillfälle mer intressant än vettiga interaktioner med andra människor. Hur f*n tänker man?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: