Callisto

Archive for the ‘bitcha’ Category

Inte längre kn***bar

In bitcha, självrespekt, självuppoffring, val on 3 februari, 2014 at 09:42

I veckan som gick har jag från oväntat många håll blivit påmind om min roll här på planeten Jorden: Jag ska se till att bli snygg, och fortsätta vara det. Inte för min skull, utan för att det är så. Tjejer och kvinnor ska vara snygga och attraktiva. Om någon missat detta, så vet ni det nu. Jag är tacksam för alla påminnelser. Har så lätt att glömma just detta och tro att jag själv får bestämma hur jag ska se ut och vara. Ibland drabbas jag av riktig hybris och tror att mitt liv kan ha andra innebörder än att vara snygg. Som sagt, tur att någon håller koll på detta åt mig.

Ingen har väl lyckats undvika/slippa LRF:s ”kupp” då de delade ut hamburgare till eleverna på den köttfria dagen på en skola? Det är så viktigt att tjejer äter kött så att de blir snygga, förklarade en talesperson för förbundet. Känns fräscht. Detta i sig hade inte fått någon uppmärksamhet i den här bloggen, om den inte samtidigt kompats av flera andra intryck på samma tema: Var snygg!

cut_ryDiskuterade en annan aspekt av detta med min fantastiska frisör igår, då hon gjorde sitt bästa för att skrota det sista hopp jag hade för att bli klassad attraktiv. Ja, hon klippte mig ännu kortare. Vad har det med attraktiv att göra? Jo, i veckan hittade jag något av det mest vansinniga jag läst på länge. En lång artikel, tillägnad fenomenet ”kvinnor som klipper sig kort”, och då inte direkt ur ett beundrande perspektiv. Författaren till artikeln förklarar mycket ingående varför dessa kvinnor är trasiga och förstörda, för att inte tala om vilka dåliga människor korthåriga kvinnor är i största allmänhet. Varför är vi trasiga? För att långt hår är det som attraherar män *!*, och ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att göra sig mindre attraktiv för män. Nähe, men då är jag väl lite galen, då…

Det finns alltså män som tror att kvinnor ser, eller BÖR se, som sin viktigaste uppgift att vara attraktiva för män. Att det alltid är ett ställningstagande och aktiv provokation att frångå mallen för vad som anses attraktivt (för det är ju en så enkel, enhetlig och konsekvent lista över saker, och kort…). Det värsta är att så många tjejer och kvinnor köper detta! Vi lär oss väldigt tidigt att ett av de högsta målen är att få bli gift, vilket förstås innebär att någon (oftast en man, i alla fall enligt schablonen) ska finna en så attraktiv att de vill sätta en ring på ens finger och lova evig trohet (för att det också har visat sig vara ett idiotsäkert steg mot evig lycka…). Som god tvåa kommer sannolikt att få vara ”generellt påsättbar”. Har en känsla av att det inte skulle fungera att försöka förklara för dessa män att även korthåriga kvinnor får ligga, och att ett visst (just HANS) skönhetsideal inte på något sätt är alla kvinnors personliga ansvar att leva upp till.

En annan spännande yttring av när män tar kvinnors ointresse för att leverera just deras skönhetsideal med sin uppenbarelse personligt visar sig när min väninna uppträder som burlesque-artist. Hon rakar endast huvudet, medan resten av kroppen har fått behålla sitt hår. Detta väcker enormt starka reaktioner av ilska och ibland hat bland män. Samma besynnerliga ilska, som drev fram hatiska kommentarer och mer eller mindre en mobb på nätet över någon tjejs orakade armhålor. Hur vågar hon frångå (vissa) mäns idealbild av kvinnor? Hur kan hon glömma att hennes jobb primärt är att vara kn***bar för män? Hur kan någon kvinna med att tro att den egna bekvämligheten, trivseln med att ha kort hår, och att slippa jaga oönskat lurv på kroppen har någon som helst relevans? För gudars skull, det finns ju män därute som lider av att vi inte alltid är snygga på rätt sätt enligt dem. Samhället borde verkligen agera…

Det kom som respons en riktigt bra bloggpost om varför män inte ska utgå från att alla kvinnors plikt är att vara vandrande reklampelare för fertilitet. Skibenten lyfter fram situationer där främlingar valt att tala om för henne att hon borde behållit ett långt hår . Hennes slutsats om detta bisarra med att man primärt skulle behöva vara attraktiv för män är klockren: ”If making your life mean more than pleasing men is ”deranged”, it’s not just short-haired girls who are crazy.”

Så, jag är galen, och definitivt way past kn***bar. För visst 17 är livet mer än att vara kåtobjekt åt män! Det är inget fel i att vara det också. Det händer att jag trivs i positionen som sexuellt attraktiv för män. Men det är inte mitt allt, och inte det mitt liv kretsar kring. Jag väljer inte frisyr eller stil i övrigt för att se generellt fertil och normalattraktiv ut. Jag sysslar med okvinnliga saker, tar plats, säger ifrån, och går med orakade ben och armhålor när det känns så. För att jag vill.

Sist, men inte minst, en fantastisk rant om samhällets krav på tjejer att vara ”pretty”. WILL I BE PRETTY?!?!?! Favorit i repris. Hon säger det så bra. Och nej, det är inte vårt jobb att vara PRETTY. Vi får. Vi kan. Om vi vill. Och på det sätt som vi vill. Men det är upp till oss själva. Det är inte vårt ansvar gentemot någon annan. Blotta tanken är mer än underlig. Ändå yttras den högljutt och ofta. Vi har passerat tiderna då vi måste vara attraktiva för att bli försörjda. Uppenbarligen har inte alla män hängt med i den utvecklingen. Kolla kalendern. 2014…

Annonser

Att tillåta det som är annorlunda berikar

In bitcha, normopati, självrespekt, val on 23 september, 2013 at 01:06

I mitt jobb som gymnasielärare på VUX har jag fått det underbara ämnet Etik och människans livsvillkor på mitt schema. Det innebär att jag får föra dialog och diskussion med eleverna om normer, socialisering, värderingar, fördomar, samt kön/genus. Även om eleverna är vuxna, så finns väldigt mycket som är oreflekterat, och det är väldigt intressant att skrapa på ytan och provocera fram tankar och kommentarer.

Ett av de viktigare avsnitten, enligt mig, är det som handlar om hur vi lär oss hur saker och ting skall vara. Vem eller vilka är det som sätter spåren för våra värderingar, och ristar in normerna i oss? Varför? Och vad händer när någon inte vill, eller kan, hålla sig inom de normer vi lärt oss ska gälla? Hur reagerar vi? Accepterar? Välkomnar vi kanske till och med det nya? Eller dömer vi?

Man skulle kunna tro, eller i alla fall vilja tro, att vi i Sverige år 2013 kommit förbi alltför snäva könsroller eller stereotypa uppfattningar om HBTQ-personer. Om så hade varit fallet, hade alla listat ut vilka det egentligen var som skulle vigas, och av vem, i Björn Borgs underbara klipp ”Love for all”.

Och ingen hade skrattat åt Gabriel, som ville vara prinsessa. Eller en pojke som vill vara Lucia. Ingen hade avrått pojkarna från att välja syslöjd för att slippa kallas fjollor och bögar, och ingen hade ifrågasatt flickan som hellre ville snickra än leka med dockor på dagis (ja, det fick kallas så när jag växte upp).

Att vara bitch bryter på sätt och vis också mot normer. Det är fortfarande inte lika förväntat att en kvinna står upp för sin åsikt, sina önskemål eller sina gränser. Av erfarenhet vet jag att det räcker med att man som kvinna säger ifrån för att folk omkring ska höja ögonbrynen. De tycker att man är SÅ besvärlig. Och extra jobbigt blir det för att man är kvinna. Inte i alla lägen, men i tillräckligt många, för att jag ska påstå att det fortfarande är mer normalt för en man att stå på sig och ta plats än för en kvinna. En bitch står på sig. Hon står för sin sak, sina behov och sina gränser. Alltså bryter även hon mot normerna. Genom att göra något så självklart som att inte vika för vad andra ska tycka och tänka, eller vad andra vill, i alla lägen.

Det är inte helt lätt att vara den som vandrar motströms och bryter mot normer. Tror scenario 1 i filmen om Gabriel är det som fortfarande skulle hända i de flesta klassrum. Folk kommer att fortsätta att tillrättavisa mig för mitt ”burdusa” beteende och den dåliga smaken att vara tydlig med vad jag vill och inte vill. Lustigt nog kan samma människor i nästa stund undra varför tjejer inte säger ifrån när de blir trakasserade. Varför killar tar, och får, mer plats i många sammanhang. De undrar varför folk har så konstig inställning till det som är queer. Och de kan inte begripa varför vissa hävdar att vi fortfarande har väldigt strama roller och normer, kopplat bland annat till vårt biologiska kön. De kan inte ens se att deras automatiska reaktioner hjälper till att bevara ramarna och boxarna, som de inte ens är medvetna om. Att de bidrar till att det som är annorlunda och normbrytande inte blir lika accepterat.

Jag har i alla fall en tacksam position. Både som lärare, och som aktiv i sociala medier, så kan jag skriva, berätta, diskutera och belysa. Det tänker jag fortsätta göra. När Prinsessan Kristalla står i hyllan på varje förskola, och pojkar som vill ha klänning får ha det utan att ifrågasättas, så vet jag att vi nått lite längre mot acceptans för det som är annorlunda. Det är givetvis inte allt som behövs, eller ens exakt det som behövs. Det är symptom på framsteg. Vi behöver generellt våga acceptera mer av det som inte passar in i boxen vi fått med oss under uppväxten, eller från annat håll. För livet borde bli en roligare plats, om fler typer av människor tilläts vara som de är. Girly girls, tomboys, flickpojkar, gossar, och allt utöver, mittemellan, och lite till. Äkta mångfald ftw!

”Jag ber om så lite…”

In bitcha, Jante, kommunikation, konflikter, prioritera, relationer, självuppoffring, val on 9 april, 2011 at 19:04

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga kräva ”O”

In bitcha, relationer, självuppoffring on 27 mars, 2011 at 12:36

Idag fanns det ännu en läsvärd krönika i Aftonbladet om kvinnans orgasm. Skriven av en man, dessutom, vilket överraskade mig. Bockar och tackar för att han slår ett slag för kvinnans njutning på detta sätt. Han skriver om den bortglömda nyckeln, vår klitoris, och att mannens orgasm ses som självklar och kvinnans möjligtvis som en trevlig bonus, om den uppmärksammas alls.

Är du inte klar snart?

Blev lite upprörd när jag läste, för det är verkligen så många tycks resonera. Hans klimax ska givetvis inträffa, det är liksom underförstått och givet, medan hennes, eftersom den är så komplicerad och mystisk *öhhhhhhh*, är okej att man inte får med. Som Martin Ezpeleta, krönikören, konstaterar, så får hon se till att hänga med, eller finna sig i att inte få sitt. För så har det ju varit sedan urminnes tider. Många kvinnor har aldrig ens fått uppleva någon orgasm, trots fleråriga relationer.

Ditt problem? No way! ERT!

Min uppmaning är att vara en Bitch också i sängkammaren. Ta för dig. Kräv din självklara rätt att njuta lika mycket, och att få lika mycket av leken. Vägra stå tillbaka, vägra skämmas för att du vill yla ut din njutning i slutet av det roliga. Vägra gå med på att det är ”ditt problem”. Behöver du tid, se till att få tiden.

Förspel? Vad menar du nu?

Förspel är inte ”ett nödvändigt ont tills han får stoppa in den”, utan en del av den sexuella samvaron. Det är ert gemensamma problem, eller projekt, att se till att ni båda får ut något av busandet. Och om du inte får gehör för att du också vill ha det gott? Då är frågan om det är värt det över huvud taget. Varför ställa upp på knapphändigt tillfrdsställande sex där dina behov inte blir tillgodosedda? Nä, just det. Självuppoffringssex är ingen merit, inget någon kommer att tacka dig för, och inget som ger dig någon bonus i slutändan.

Med tanke på tidens anda nu med otrohetssajter, dejtingsajter, och så mycket annat att välja på, det gäller inte bara honom. Skulle han gå till en annan för att du har krav, his bad, och valfriheten gäller dig också. Glöm inte det. Var inte rädd att han ska gå om du inte gör allt och står tillbaka med dina behov. Inse att du också kan välja en relation som ger dig det du behöver.

Att du lyckas kommer alltid att störa vissa

In avund, bitcha, Jante on 31 januari, 2011 at 14:06

Drottning Kristina

Drottning Kristina sa att ”Människor ogilla alltid det som de själva är ur stånd att utföra.”. Det tillkommer också det faktum att männisor lika passionerat ofta ogillar de som är i stånd att utföra dessa dåd. Vare sig deras egna begränsning är reell eller imaginär så blir den som lyckas med det de själva inte tagit sig mot framgång i en nagel i ögat.

Michael Bernoff delar in människor i två kategorier; de som pratar om att få det bättre och de som gör det bättre för sig. Han hade noterat att vissa inte ens när det serverades en snabb och enkel väg till bättre villkor tog för sig. De ville göra som de alltid hade gjort. Den andra kategorin, den som ville ta sig framåt, såg till att göra det. De hakade på varje chans att förflytta sig framåt och uppåt, mot sina mål och mot en bättre tillvaro. Därför kom de också längre.

Kategori två, den som hakar på och ser till att ta sig framåt, är ofta samtalsämnet hos de som inte själva får tummen ur. De ses på med oblida ögon, och deras driv skrivs om till egoistisk och osolidarisk självhävdelse, och andra tristare kategoriseringar. Nej, inte av alla, men av alltför många. När man öppnar ögon och öron så lägger man märke till hur mycket mer tid vissa lägger på att prata illa om den som kämpade och lyckades, än att satsa och lyckas själva. Hur mycket tankemöda som läggs på att ursäkta sina uteblivna framgångar istället för att finna vägar framåt. Varför prioritera att dissa andra som försöker och vill, istället för att själv försöka? Jim Rohn, klok kille, sa att ”De få som gör väcker avund hos de många som bara tittar på.”. Vilken kategori tillhör du?

De som lägger tid och energi på att gnälla över andras framgångar mer än på hur man själv ska ta sig vidare är dömda att aldrig nå sin fulla potential. Hur skulle man kunna utvecklas till 100% när man lägger tid och möda på andra? Har träffat entreprenörer som lagt massor av tid och energi på att kartlägga konkurrenter och försöka förstöra för dem. Gissa vilkas karriärer som blomstrade mest?

Inspireras av de som inspirerar dig. Lär av de som har något att förmedla. Strunta i resten. I resten ingår de som du potentiellt kunde reta dig på, eller de som retar sig på dig. Ingen av kategorierna är värda din tid. De du avundas avundas du av en orsak. Se om du inte kan inspireras till att skaffa dig samma, eller till och med en bättre edge istället för att dväljas i avund.

Så, vilka konkreta handlingar står i tur för dig för att bli en av de avundsvärda, en av de som gör? Vilket blir ditt första steg? Andra kommer att avundas dig. De kommer att försöka välta eller lunta upp din stege du klättrar på. Kom bara ihåg att avund är den ärligaste formen av smicker. De önskar att de var du, för att du vågar, vill och kan. Att du tar dig uppåt påminner dem om vad de själva inte tagit sig för. Oavsett om det gäller karriär, livsstil, relationer eller annat, så är den driftiga ett irritationsmoment för de som inget gör. Inget att bry sig om. Kör hårt!

Bästa sätten att blåsa upp en konflikt

In bitcha, kommunikation, konflikthantering on 28 januari, 2011 at 21:41

Det finns några saker som väldigt lätt får en konflikt att springa iväg i intensitet och proportioner. Här kommer en manual till ett riktigt okonstruktivt praktgräl:

Sak eller känslor?

  1. Skyll allt på din motpart.
  2. Kritisera honom/henne på ett personligt plan.
  3. Prata mer än du lyssnar. Avbryt helst.
  4. Lämna sakfrågan och fokusera på dina upprörda känslor.
  5. Utgå från att din motparts syfte är att förstöra för dig.
  6. Tolka allt så att det bekräftar punkt 5.
  7. Dra upp gamla förorätter.
  8. Ge allt för att vinna diskussionen. Seger utropas när motståndaren är förnedrad och förintad.
  9. Uttryck dig så vagt att det inte går att greppa eller bemöta sakfrågan.
  10. Måla upp dig själv som ett offer för den andras ondska och förneka hans/hennes rätt att ifrågasätta eller kritisera dig.

Tyvärr är inte listan ovan endast en parodi på hur konflikter kan hanteras. Det är vanligt förekommande beteenden. Tänk bara tillbaka på konflikter du varit inblandad i eller bevittnat. Hur lätt är det inte att börja ta poäng och släppa fram prestigetänket?

Prestige och ställningskrig, ihop med tävlingar om vem som blivit mest förorättad, kantar väldigt många av de konflikter jag följt, och också många jag varit inblandad i. Det är så lätt att komma ihåg sina egna ömma tår och fokusera mer på dem än på att lösa situationen.

För vissa är det och förblir en sport att vinna konflikter. Vissa söker upp situationer de kan infektera, blåser upp det och skjuter ut sig. Vissa kan eller vill inte förstå att sakfrågan är viktigare än prestige om man vill komma vidare. Inte alla vill komma vidare. Men den som vill undvika långdragna, svårlösta konfliktsituationer bör låta bli punkterna ovan. Vill man däremot skapa lite drama så fungerar listan som manus. Att följa listan är ett väldigt bra sätt att inte vara en sann bitch. Drama Queen på sin höjd. King of Passive Aggressive, kanske. I varje konflikt kan vi välja en roll och ett beteende. Vad väljer du? För att vara en sann bitch behöver du vara rak och ärlig om vad du tycker, liksom om din agenda, och både kräva din och acceptera andras rätt till avvikande åsikter.

Harmoniseringsneuros

In bitcha on 25 januari, 2011 at 11:42

Hittade ett helt underbart ord idag; harmoniseringsneuros. Jag kände direkt att det är en bra beskrivning av hur många sociala situationer fungerar. Harmoni på ytan, till varje pris. Ingenting får krusa illusionen av att här finns minsann inga konflikter. Här håller vi sams. Här tycker vi alla likadant. I bästa sekteristiska stil tillåter vi inte att någon antyder något annat!

Risker med att tänka själv

Det finns ett par uppenbara problem med harmoniseringsneurosen. Det största är att 100% harmoni mellan två eller flera människor inte existerar. Att inbilla sig det är att förbise det faktum att en eller flera personer, då en sådan illusion, uppstår måste ha gett avkall på sina åsikter eller sitt sätt att vara/göra. Så fort vi har två personer eller fler, så uppstår olika sorters konflikter. Förr eller senare måste vi alla ta ställning till hur konforma vi egentligen är. 100% går inte. Man kan leka ”som om”, men så länge vi inte är Stepford Wives, så kommer vi att ha olika tankar och åsikter.

Så varför låtsas man? Varför försvarar man in absurdum en illusion, och beter sig mer eller mindre neurotiskt för att upprätthålla fasaden? Varför är det så viktigt att visa upp att man antingen själv raderar sin egen vilja och personlighet, eller får andra att göra det? Varför är man så rädd för olikheter? Vad är det värsta som kan hända om man har en åsikt som inte ”alla andra” delar?

Faktum är att oroväckande många går omkring och tror att de inte får säga emot andra. Att det vore förmätet av dem, och att de kommer att bli illa omtyckta om de säger ifrån, eller ens antyder en avvikande åsikt. De raderar varje spår av eget tänkande, och lyckas till och med ibland övertyga sig själva om att ”alla andra” ”alltid” vet bättre, förstår bättre, och har mer rätt än de själva har att tycka, tänka och ta för sig. Till patologisk grad fogar de sig i allt som ”andra” säger och gör. I vissa grupper finns dessutom ett tryck som tvingar in alla i samma fålla.

Men hur skadligt är då inte detta för de som deltar i denna neurosdans? Man kan vända på det, hur nyttigt kan det vara att utplåna sig själv, eller tvinga andra att göra detsamma? I olikheterna bor en dynamik. När vi tillåter oss att ta in nya sätt att tänka, göra och vara, så finner vi själva idéer till nya spår, som i sin tur leder till vår egen utveckling. Det finns psykologer som anser att harmoniseringsneuros i en grupp är mer skadligt än konflikterna man försöker mörka, hyssja och sopa under mattan. Det låter och uppmuntrar oss att radera våra egna gränser. När man inte längre vet vad som är mitt eller ditt eller någon annans, hur ska man då kunna fungera, eller ta ansvar?

Konsekvenser av fritt tänkande

Det finns starka krafter som tvingar in oss i ledet. Det är inte alltid lätt att stå emot. Det finns ett par kända psykologi-experiment, bland andra Milgrams och Asch‘s berömda försök där de visade hur lätt det är att få människor att släppa sin egna övertygelse och (påstådda) moral när de utsattes för påtryckningar. Det är alltså inte helt enkelt att vara motvalls när det som förväntas är att harmonifernissan upprätthålls. Det finns grupper som ganska öppet skyltar med sin ”fullständiga harmoni”, par som annonserar att ”de är så lika”. För utomstående betraktare kan det till en början se himla bra ut, men efter ett tag verkar de mest ”läskigt” bra. Som någon som bara ler hela tiden, oavsett vad som händer. Det känns inte och är inte äkta.

Så vad ska vi göra istället? Vi ska komma ihåg vilka vi är, vad vi vill och vad vi har för värderingar och moral. I alla situationer. Och stå för det! Inte ”convert now, repent later”… Att vara sann mot sig själv är egentligen den största plikt vi har i livet. Vi fick oss själva i födelsegåva. Att radera ut det vi är till förmån för andra är att göra våld på den gåvan, och skadar oss själva. Det är, även om det inte alltid känns så, bättre att någon annan tycker vi är dumma, än att vi känner att vi behandlat oss själva illa. Så länge vi inte ställer krav för egen räkning eller beter oss som om vi trodde att vi har något att komma med, så kommer andra att effektivt släta ut våra gränser och foga in oss i massan som ska tillgodose andra slags behov. Hur kul är det? Harmoni är förföriskt, och det är så lätt att tro att däri bor lyckan. Men vi vet bättre.

Bitch, eller bara jobbig vardagsmartyr?

In bitcha on 16 januari, 2011 at 18:11

Att vara bitch är ett heltidsjobb, ett livskall, och ett sätt att ta tillvara sina egna intressen, nå sina mål och leva det liv som betyder något för en själv. I bitchigheten, för att den ska vara 100% och äkta, ingår att man är ärlig mot sig själv och andra. Ingår gör också att öppet göra klart vilka behov man har,  och vad man vill, istället för att förvänta sig tankeläsning, och givetvis *!!!* att acceptera att även andra uttrycker sina behov och önskemål. Jag har fått frågan om man kan lära ut bitchighet till män. Eftersom många beteendevetare påstår att passiv-aggressivt beteende är vanligare bland män, så kan vi säga att den här texten blir en typ av bitch-skola för män.

Inte alla verkar ha förmågan att uttrycka ”Jag vill…”/”Jag vill inte…” på ett sunt och ärligt sätt. Tvärtom kan de be oss bortse från deras behov, eller förminska dem. De kan själva föreslå att någon annans behov alltid ska komma först, och agera därefter, för att sedan visa sitt missnöje på ett totalt orelaterat sätt i ett lika orelaterat sammanhang.

Det är våra vardagsmartyrer, de passiv-aggressiva. De som tycker att de är otroligt smarta, eftersom de aldrig behöver be om vad de vill, men får andra att göra som de vill ändå. De som surar, hänger läpp, tycker synd om sig själva eller kör repressalier när de inte får som de vill. Omgivningen lär sig ofta snabbt att det är enklast att göra dem till viljes. Det är oftast enklare än att bena ut det diffusa ok av skuldkänslor som plötsligt landar på ens axlar annars. Enklare att tiga om sina önskemål än att mötas av muren Oförståelse, eller den värsta av dem alla; Tystnaden.

Vardagsmartyrerna är de som aldrig skulle be om vad de vill ha, eller säga ifrån öppet, men som håller sin omgivning gisslan genom att med närmast övernaturlig precision skjuta skuldpilar rätt in i våra själar, om vi inte hinner se vad som håller på att hända. De är The Exclusive Travel Agents for Guilt Trips. Och ju mer omgivningen viker, desto mer kan martyrerna få utan att någonsin behöva ställa krav eller ta plats på ett normalt och ärligt sätt. Man kan inte heller säga till dem att de ber om för mycket, för de ber ju aldrig om något. Inte direkt. Men de kör ett känslomässigt terrorvälde med sin omgivning som trälar.

Vardagsmartyrens karaktärsdrag

Själva ser de sig som offer för omgivningens enorma och svårbegripliga krav. De försöker ju. De är ju så snälla. De vill ju så väl. Den Snälla Personen är tyvärr väldigt ofta av topp-rang på martyrskalan. Snällheten är ett medel för att desarmera alla besvärliga krav, all kritik, och alla önskemål om ändrat beteende. Snällheten används som bollträ, och det som kommer tillbaka är ett skitlass av skuldkänslor.

Känner du igen dig i detta beteende, sluta genast. Det är fegt, elakt och otroligt sårande för de omkring. Läser du den här bloggen är du sannolikt i en ålder där du på riktigt kan ta ansvar för dina handlingar, och då finns ju inga ”ung och dum”-ursäkter kvar att gömma sig bakom. Det enda rätta är att börja ta plats och ställa krav på ett öppet och ärligt sätt.

Känner du igen beteendet från din omgivning, börja ifrågasätta! Ta inte emot biljetten till The Guilt Trip. Kräv att få behålla sakfrågan istället. Ingen är så snäll att de inte gör fel, eller inte kan ställas till svars för sina handlingar. Om de mystiska protesterna dyker upp, fråga vad de handlar om, egentligen. Det kan ta tid att få respons på sina krav. Ibland får man det inte ens. Men att göra klart att man ser igenom spelet och inte tänker spela med gör ibland underverk för kommunikationen. I vilket fall så gör det underverk för ens sinne. Att sätta ner foten och inte låta sig svepas med i skulddansen är befriande och återuppbyggande, medan det är nedbrytande och smärtsamt att styras med diffusa repressalier och känslomässig utpressning.

Oavsett vilken sida du står på, dags att sätta ner foten för öppen och ärlig kommunikation, och med det bättre och stabilare relationer. En riktig bitch hänger sig inte åt finter. Hon, eller han, har en klar och tydlig agenda. Både inför sig själv och sin omgivning. Skillnaden? Den är enorm, framförallt i fråga om kvalitét på relationerna man kan ha.

Bitchens år 2011

In bitcha on 1 januari, 2011 at 23:30

Idag inleddes det nya året. 2011 gör entré med löften om nya 365 dagar att nyttja på bästa tänkbara sätt.

Årets mål i sikte

Själv har jag satt upp mål att nå under året. De är högt satta, och kommer att kräva att jag plockar fram det mesta av envishet, driv och hjärna som jag har. Ja, vara en högfungerande bitch, helt enkelt.

2011 får bli året då de sista spärrarna släpper, och jag ser till att nå alla uppsatta mål. Privat och professionellt. Det kommer att innebära att en och annan Jante-kramare får nya gråa hår, och jag kommer att servera missunnsamma medmänniskor ännu mer att diskutera över fikat med pannan i djupa veck. Men jag lever ju inte för att göra dem glada, utan för att känna att jag har det liv som betyder något för mig. Då är det mina mål som gäller, och jag väljer själv hur mycket mina mål får kosta mig. Ett pris som innebär att några inte kan glädjas med mig och unna mig framgång kan jag ta. Jag kan ta de otaliga timmars arbete det kommer att innebära, och jag kan ta att jag ibland kommer att vara trött. Framgång har ett pris. Jag vet hur mycket det kostar och är beredd att betala det.

Vad vill du åstadkomma under 2011 och hur mycket får det kosta dig? Kom ihåg att det viktigaste är att vara sann mot dig själv. Det är dina mål som gäller. 2011 är bitchens år, det vill säga året då ännu fler av oss reste oss ur ”alla andras behov före våra egna”-träsket och gav oss ut på jakten efter vår egna lycka. Den befrielsen är ljuvlig. Önskar få med mig fler under året som just inletts.

Säg nej, och ja

In bitcha on 27 december, 2010 at 09:54

Ett av bitchens viktigaste verktyg i tillvaron är ordet ”nej”. Det ska användas då det känns så. När någon ber dig om något du inte vill, eller du redan är inne i något som du känner missgynnar dig, så är det dags att använda ett av vårt språks absolut svåraste ord; nej. Det första steget är givetvis att acceptera din rätt att använda ordet. Det andra steget är att säga det, utan att tveka och utan att skämmas. Det tredje steget är att stå fast vid det. Vad finns det i ditt liv som du accepterar som du egentligen vill säga nej till? Och vad behåller du för element i tillvaron, i form av relationer, aktiviteter eller uppgifter, som du skulle må bäst utan? Här kommer ordet ”nej” till användning. Och det är helt okej att säga nej mitt i en påbörjad process. Du har aldrig förhandlat bort din rätt att protestera när du inte mår bra.

Omfamna det du vill ha i livet

Att bitcha är dock inte att ingå i Nej-Till-Allt-rörelsen. Det handlar inte om att söka efter negativa företeelser för att få chansen att dissa dem. Det handlar faktiskt mer om att bli medveten om vad man vill ha, och att säga ja till det. På vägen finner man sannolikt ett antal saker som man inte är riktigt tillfreds med, och de sakerna behöver ibland röjas ur vägen för att ge plats åt det goda i livet. Men givetvis ska vi fokusera på jakten efter det vi vill ha, och inte efter det vi inte vill ha. Det vi inte vill ha avpolletterar vi på vägen till det vi faktiskt vill. Så vad vill du mest av allt? Vad vill du uppnå? Hur vet du när du är där?

Vägen till det vi vill är också i tre steg. Det första steget är att acceptera din rätt att säga ja till din lycka och framgång, utan att tveka och utan att skämmas. Det andra steget är att ta de avgörande stegen i riktning mot det du önskar. Det tredje steget är att stå fast vid din önskan. Drömmar ska man nära och vårda. De är en viktig nyckel till att vi känner oss tillfreds med tillvaron.

Ja är alltså ett minst lika viktigt ord som nej. Det ska användas minst lika ofta, och minst lika passionerat. Framförallt är det så för att nej håller dig från att välja vantrivsel, sorg och olycka, medan ja låter dig att välja framgång, trivsel och lycka.