Callisto

Archive for the ‘normopati’ Category

Jag gjorde det man inte gör

In barnfrihet, normopati, val on 15 januari, 2014 at 17:33

Varje samhälle har sina tabun. Ett av de största i moderna Sverige tycks vara kvinnor som inte vill bli mammor till egna barn.

Har efter samtal med flera bekanta och vänner förstått att vi kvinnor inte bara förväntas skaffa barn så snart vi hittar en lämplig donator (japp, så täcker vi även in flatorna…), utan de av oss som väljer att stå utanför karusellen av barnvagnar, blöjor och uppfostringstips får stå ut med en hel del trista kommentarer. Jag kan på sätt och vis frammana någon form av intellektuell förståelse för att det finns människor som vill ha barn. De flesta behöver vilja det för artens överlevnad, rent biologiskt, och det är också extremt väl inbyggt i vårt samhälle att: Kvinnor vill ha barn. Kvinnor skaffar barn. Alla kvinnor vill EGENTLIGEN ha barn. Kvinnor som inte vill ha barn är konstiga, och vet inte sitt eget bästa. Kvinnor som inte vill ha barn måste rättas in i ledet. Kvinnor som inte vill ha barn hotar självklarheten i att skaffa barn. (Mäns vasektomi är inte lika socialt komplicerat, av någon anledning, även om han också berövar samhället sin (ev. ytterligare) avkomma.)

Inte nog med de högljudda protesterna i fikarum och sociala sammanhang, när någon vågar stå för att hon inte vill ha barn. Flera av kvinnorna jag pratade med hade dessutom blivit illa bemötta inom vården när de ville befästa sitt beslut, och få remiss för sterilisering. Dels verkar ingen kunna tala om vart de ska vända sig. Kvinnor, väl över 30, har fått höra att de minsann inte alls kunde vara säkra på att de inte ville ha barn. De ifrågasattes, förlöjligades, och fick veta att de minsann inte alls skulle få någon remiss av olika irrelevanta skäl. Att fertila kvinnor är oberäkneliga på grund av sina hormoner och inte kan veta vad de vill var ett av de sämre…

Vad jag vet så bör man utgå från att man vid 25 års ålder, då det enligt lag går att sterilisera sig i Sverige, är såpass vuxen att man kan fatta även tunga beslut om sin kropp. Jag kan rösta, gifta mig, bli regent, och byta kön när jag är 18. Jag anförtros att påverka framtiden för alla i Sverige. Men jag antas inte kunna fatta beslut om vad jag vill göra med min egen kropp i fråga om att skaffa barn eller ej, ens tio år senare..? För att jag vill göra ”fel” saker…

Men vem ska annars göra det? Barnmorskan? Läkaren? Mamma? Vännerna? INGEN annan vet bättre än jag vad jag vill göra med min kropp. Samhället kanske till och med borde jubla för varje icke uppkommen post till dagisköerna. En minuspost mindre med barnavård, tandvård, skolgång… WIN! Vi borde nästan få samhällsbonus när vi avstår att knoppa. Jag kan förstås leva med att inte få det. Det räcker att få bli tagen på allvar och respekterad för sitt beslut.

Det är nu i runda slängar tre och ett halvt år sedan, som jag fattade ett för mig stort och viktigt beslut. Eftersom jag ändå aldrig någonsin hade känt att jag ville ha barn, och fortfarande kände så, så var det alldeles rimligt att boka tid hos gynekologen för att få remiss för sterilisering. Min dåvarande partner var mycket förstående och stöttade mig, trots att beskedet för honom kom i form av information och inte diskussion. Vi skulle ju ändå inte ha barn. Och det var min önskan att äntligen, efter 20 *!* år, få slippa p-pillren. (Med dem försvann för övrigt några kilo i vikt, min migrän, och diverse obalanser i systemet…)

Barn har aldrig varit aktuellt för mig. Trots mer eller mindre brudusa, okänsliga och ibland direkt påträngande försök till övertalning, så har detta med att yngla av mig aldrig någonsin framstått som någon attraktiv väg att gå i mitt liv. Alla varianter av ”det vill du visst, egentligen”, och informationen om hur jag kommer att ångra mig, för att inte tala om att jag kommer att bli ensam på gamla dar gick mig förbi utan att få till någon förändring. Jag. Vill. Inte. Punkt.

Under sensommaren 2010 fick jag min tid hos min gynekolog. I väntrummet satt jag under roll-ups med reklam för IVF-behandlingar, vilket kändes lite bisarrt. Jag var VERKLIGEN motströms just där och då. Som vanligt, skulle nog de flesta, med min mor i spetsen, hävda. Min läkare hade de senaste 5 åren skrivit ut p-piller till mig, och visste att jag ätit dem sedan tidigare tonåren. Relationer hade kommit och gått, men barn blev aldrig aktuellt. Han gav mig den obligatoriska genomgången av alternativa p-medel, och förklarade att processen var irreversibel. Visade bilder på vad man gör under ingreppet (kapar och bränner en bit av äggledarna), förklarade innebörden (kan inte bli gravid, mens som vanligt). Jag hade tänkt igenom detta? Jag berättade om min dröm för ett antal år sedan, där jag var gravid i 6:e månaden, och skulle bli tvungen att föda. Vaknade med panik och ångest, och grät halva dagen av chocken. Den historian blev slutet på diskussionen, och jag fick min remiss. Inom tre månader skulle jag få tid för operation.

Så kom en dag kallelsen. 13/12 2010 skulle jag infinna mig, Descutan-tvagad, allt annat än grann, och svulten och törstig, på Varbergs lasarett. Sagt och gjort. kl. 8 på morgonen satt jag i väntrummet på lasarettet och jag minns min förvåning över hur trevliga alla var. Ingen ifrågasatte mitt beslut. De tog till och med extremt väl hand om min stackars pojkvän, som nog kände sig lite utanför det hela. Efteråt fick jag prata med kirurgen, som var en av de få inom gyn som jag träffat på, som verkligen förstod att han hanterat en för mig viktig del av min kropp. Han sa de rätta sakerna, ställde de rätta frågorna, och verkade förstå kvinnor och kvinnors sexualitet på ett sätt som tyvärr är ovanligt bland gynekologer. När jag äntligen fått igång kroppen och gått på toaletten så fick jag åka hem. Lätt bakis av narkosen, trött, men nöjd.

Läkningen var förvånansvärt okomplicerad. Kände luftbubblor ila under huden i några dagar, och ibland upplevde jag ett lätt tryck underifrån mot diafragman av gaser som blivit kvar i kroppen efter operationen. Behövde ingen smärtlindring dagen efter ingreppet, och efter några veckor var enda påminnelsen om vad som hänt en lätt stramande känsla när jag sträckte på mig. Idag ser jag knappt ärren längre. De stramar inte ens för jag har masserat dem mjuka. Det är väldigt skönt att slippa oroa mig för att bli gravid mot min vilja. För fortfarande: Jag vill inte ha barn. Jag har inte en millisekund ångrat beslutet att operera mig.

Det här inlägget kom till på grund av att det verkar fattas information om vart man vänder sig, hur gången är, eller att man ens har rätt till sterilisering och ingen *!* har rätt att ifrågasätta ditt beslut om du inte är omyndigförklarad eller skvatt galen. Alltför många kvinnor som fattat detta beslut motarbetas och processerna förhalas. Ingen har rätt att göra detta. Gången för mig var: gynekolog, undersökning och samtal- remiss- operation. Det tog nästan exakt tre månader med väntetider och allt, och kostade normala patientavgifter för gyn och för polikliniskt sjukhusbesök. Den som finner mer uppförsbacke än så träffar fel personer. Stå på er. Beslutet är ingen annans.

Annonser

Att tillåta det som är annorlunda berikar

In bitcha, normopati, självrespekt, val on 23 september, 2013 at 01:06

I mitt jobb som gymnasielärare på VUX har jag fått det underbara ämnet Etik och människans livsvillkor på mitt schema. Det innebär att jag får föra dialog och diskussion med eleverna om normer, socialisering, värderingar, fördomar, samt kön/genus. Även om eleverna är vuxna, så finns väldigt mycket som är oreflekterat, och det är väldigt intressant att skrapa på ytan och provocera fram tankar och kommentarer.

Ett av de viktigare avsnitten, enligt mig, är det som handlar om hur vi lär oss hur saker och ting skall vara. Vem eller vilka är det som sätter spåren för våra värderingar, och ristar in normerna i oss? Varför? Och vad händer när någon inte vill, eller kan, hålla sig inom de normer vi lärt oss ska gälla? Hur reagerar vi? Accepterar? Välkomnar vi kanske till och med det nya? Eller dömer vi?

Man skulle kunna tro, eller i alla fall vilja tro, att vi i Sverige år 2013 kommit förbi alltför snäva könsroller eller stereotypa uppfattningar om HBTQ-personer. Om så hade varit fallet, hade alla listat ut vilka det egentligen var som skulle vigas, och av vem, i Björn Borgs underbara klipp ”Love for all”.

Och ingen hade skrattat åt Gabriel, som ville vara prinsessa. Eller en pojke som vill vara Lucia. Ingen hade avrått pojkarna från att välja syslöjd för att slippa kallas fjollor och bögar, och ingen hade ifrågasatt flickan som hellre ville snickra än leka med dockor på dagis (ja, det fick kallas så när jag växte upp).

Att vara bitch bryter på sätt och vis också mot normer. Det är fortfarande inte lika förväntat att en kvinna står upp för sin åsikt, sina önskemål eller sina gränser. Av erfarenhet vet jag att det räcker med att man som kvinna säger ifrån för att folk omkring ska höja ögonbrynen. De tycker att man är SÅ besvärlig. Och extra jobbigt blir det för att man är kvinna. Inte i alla lägen, men i tillräckligt många, för att jag ska påstå att det fortfarande är mer normalt för en man att stå på sig och ta plats än för en kvinna. En bitch står på sig. Hon står för sin sak, sina behov och sina gränser. Alltså bryter även hon mot normerna. Genom att göra något så självklart som att inte vika för vad andra ska tycka och tänka, eller vad andra vill, i alla lägen.

Det är inte helt lätt att vara den som vandrar motströms och bryter mot normer. Tror scenario 1 i filmen om Gabriel är det som fortfarande skulle hända i de flesta klassrum. Folk kommer att fortsätta att tillrättavisa mig för mitt ”burdusa” beteende och den dåliga smaken att vara tydlig med vad jag vill och inte vill. Lustigt nog kan samma människor i nästa stund undra varför tjejer inte säger ifrån när de blir trakasserade. Varför killar tar, och får, mer plats i många sammanhang. De undrar varför folk har så konstig inställning till det som är queer. Och de kan inte begripa varför vissa hävdar att vi fortfarande har väldigt strama roller och normer, kopplat bland annat till vårt biologiska kön. De kan inte ens se att deras automatiska reaktioner hjälper till att bevara ramarna och boxarna, som de inte ens är medvetna om. Att de bidrar till att det som är annorlunda och normbrytande inte blir lika accepterat.

Jag har i alla fall en tacksam position. Både som lärare, och som aktiv i sociala medier, så kan jag skriva, berätta, diskutera och belysa. Det tänker jag fortsätta göra. När Prinsessan Kristalla står i hyllan på varje förskola, och pojkar som vill ha klänning får ha det utan att ifrågasättas, så vet jag att vi nått lite längre mot acceptans för det som är annorlunda. Det är givetvis inte allt som behövs, eller ens exakt det som behövs. Det är symptom på framsteg. Vi behöver generellt våga acceptera mer av det som inte passar in i boxen vi fått med oss under uppväxten, eller från annat håll. För livet borde bli en roligare plats, om fler typer av människor tilläts vara som de är. Girly girls, tomboys, flickpojkar, gossar, och allt utöver, mittemellan, och lite till. Äkta mångfald ftw!

Varför vara otrogen när du kan dra?

In normopati, relationer on 26 mars, 2011 at 16:59

Läste en fantastisk kolumn i DN om hysterin kring otrohetssajterna. Alltså sajter som uppmanar folk till att ha affärer vid sidan om. Många ser detta som en skymf mot Den Heliga Relationen.

Lena Andersson skriver klockrent om hur parbildningshysterin får människor att stanna i relationer som känns mer som slit än kul, och som känns mer som jobb och tvång än äventyrligt. Att vi från barnsben lär oss att vi måste hitta en ”bättre hälft”, eller förbli halva. Denna normopati kring att ”alla måste bilda par” gör att få vågar ställa sig utanför pakarusellen, och rädslan att hamna utanför den gör att många stannar i relationer som sedan länge slutat ge dem något alls. Det gör också att vi sannolikt är mindre benägna att jobba på våra relationer. Man är nöjd så länge man är två och så sitter man av livet i samma bostad, utan att värna om relationen. För det ska man ju vara. Två och nöjd.

Lyckan med tvåsamhet

Jag håller med Lena. Det värdiga sättet att hantera en död eller döende relation är inte att vänsterprassla. Det är att gå. Av respekt för sig själv och sin partner. När gräset på andra sidan är klart grönare, så är det dags att packa och dra. Otrohet är inte problemet i sig, det är ett symptom på att något fattas i relationen. Eller möjligtvis att man har dålig impulskontroll… Hursomhelst känns inte en sådan relation där någon drar sig till en otrohetssajt som den optimala.

Gissar att en del tvåsamhetsivrare kommer att sätta i halsen vid tanken på att man så lättvindigt kan säga ”BYT” om relationer. Men är det verkligen värt att eftersträva långa relationer till varje pris? När vi kan välja, varför inte välja? Säger inte ”byt som du byter underkläder”, men när relationen kostar mer än den ger, så är den faktiskt inte värd sin tid längre. Många relationer havererar förvisso för att man tagit tvåsamheten som ett slutmål istället för startskott till nya processer, men poängen kvarstår. Är det inte bra för dig så är det inte. Våga vägra parhysteri, våga välja din egen väg. Våga välja den relation som ger dig det du behöver, och välja bort de andra. Inget konstigt med det.