Boost eller sänk?

Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?

Annonser

”Jag ber om så lite…”

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga välja det som betyder något för DIG

Igår föreläste jag på First Hotel G i Göteborg på Framgångsrika Relationers event. Temat var att få framgång och välmående att gå hand i hand. Jag pratade om vår ”självuppoffringskult” i västvärlden. Det vill säga om drivet vi har att jobba så hårt att vi inte pallar att ha ett liv vid sidan om, och blir glorifierade för detta

Bettskena

beteende dessutom. Det är FIIIIINT att offra allt för jobbet. Då är man riktigt karriärmedveten. För några år sedan, innan mindfulness-vågen slog mot oss, var det ju näst intill suspekt att ha luckor i sin kalender. Superbrudarna lyckades mitt i detta avla fram välartade barn (medan de själva knaprade lyckopiller och lyssnade på stresshanteringsband när övriga familjen sov), ordna vännernas födelsedagskalas, vara brudtärnor på alla bröllop omkring, fixa firmafesterna, laga familjemiddagarna, hjälpa föräldrarna, passa grannarnas barn…

Nu är det tack och lov inte lika suspekt att vilja ha egentid. Lyckopiller och bettskena har delvis fasats ut till favör för

Lyckopiller

att faktiskt varva ner och göra ingenting alls. Men det räcker inte. För att livet ska kännas sådär gott att man somnar nöjd på kvällen och vaknar förväntansfull inför nästa dag, så måste vi leva ett liv som vi själva känner för.

Hur ska vi komma dit? Sätten är många, men här kommer ett tämligen enkelt och snabbt sätt att bena ut vad som är viktigt. Tänk nu på att rangordna ärligt, inte såsom din mor, din partner eller din chef skulle vilja. Rakt från hjärtat.

  1. Skriv ner alla delar som ingår i ditt liv (vänner, familj, jobb, intressen…) på post-it-lappar.
  2. Skriv ner också sådant du skulle vilja ha i ditt liv om det inte redan finns där.
  3. Rangordna. Du kan antingen bara rada upp dem som det känns, eller om det känns svårt göra en ”utslagsduell” där du sätter varje del mot alla de andra, och sedan rangordnar dem efter flest ”segrar”.
  4. Titta på listan. Känn efter. Känns den rätt? Om inte, justera.
  5. Låt listan ligga några timmar, eller dagar. Titta på den igen. Känns den fortfarande rätt? Om inte, justera.
  6. När listan känns helt rätt, så har du DIN rangordning på livets delar. Planera tillvaron utifrån listan.

Det är när vi inte är sanna mot våra egna prioriteringar som livet skaver. ”Men… […] då? Och […]? Blir inte […] lidande/besviken/sur..?” Mycket möjligt. Men fanns de där sakerna och personerna högst upp på din prioriteringslista? Om inte, är deras behov verkligen viktigare än dina egna? Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Varje gång jag väljer bort det jag vill till favör för någon annan/något annat, så har jag talat om att jag värderar mig själv lägre. Ibland kan det kännas okej att göra saker man inte brinner för. Men om livsådran inte löper genom dina egna passioner och behov kommer det att förr eller senare att ge en bitter eftersmak. Du kan, får och behöver leva ett liv som känns rätt för dig. När börjar du?