Callisto

Archive for the ‘relationer’ Category

I vilken ålder slutar övergrepp att vara ”sött”?

In relationer, självrespekt on 10 juli, 2014 at 20:57

För ett tag sedan cirkulerade den här videon på facebook. Uppenbarligen är den från början uppladdad som en ”söt” film med en liten söt pojke som så gärna vill gosa.

Jag ser ganska många problem med klippet. Det första är att det är såpass långt. Ingen ingriper när den lilla flickan gång på gång värjer sig och pojken bara fortsätter. Det andra är att någon har valt att filma eländet istället för att ingripa. Alltså, på riktigt?! Om den som filmade själv skulle bli utsatt för liknande närmanden, gör omgivningen då rätt i att ta fram kamerorna istället för att hjälpa?

Man skulle kunna hoppas att någon förklarade för den lilla pojken att han gjort fel, och peppat flickan för att hon stod på sig och värnade sin integritet. Tyvärr tror jag inte det var på det sättet. För pojkar är ju pojkar. Och de är ju så söta i den där åldern. Eller? Hur mycket övergrepp viftar man egentligen bort för att ”pojkar är pojkar” eller att man tycker det är så sött att de försöker? Jag ser ett stort problem här…

Givetvis borde man istället förklara för de små gossarna att nej alltid är nej. De små töserna behöver få veta att de kan och till och med bör stå på sig, och man skulle kunna drista sig till att peppa och berömma dem för att de värjt sina gränser. Precis som man peppar och berömmer pojken som backat när någon sa nej. Man måste inte vara 100% såld på Skinner, hans råttor och innebörden av de experimenten, men jag tror han var inne på något där. Och vi kan använda det för att lära in hållbara och respektfulla beteendemönster. Hellre tidigt än senare.

Annonser

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

In relationer, självrespekt, val on 10 juni, 2013 at 00:29

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Boost eller sänk?

In prioritera, relationer, självrespekt, val, vänner on 2 februari, 2012 at 21:17

Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?

”Jag ber om så lite…”

In bitcha, Jante, kommunikation, konflikter, prioritera, relationer, självuppoffring, val on 9 april, 2011 at 19:04

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga kräva ”O”

In bitcha, relationer, självuppoffring on 27 mars, 2011 at 12:36

Idag fanns det ännu en läsvärd krönika i Aftonbladet om kvinnans orgasm. Skriven av en man, dessutom, vilket överraskade mig. Bockar och tackar för att han slår ett slag för kvinnans njutning på detta sätt. Han skriver om den bortglömda nyckeln, vår klitoris, och att mannens orgasm ses som självklar och kvinnans möjligtvis som en trevlig bonus, om den uppmärksammas alls.

Är du inte klar snart?

Blev lite upprörd när jag läste, för det är verkligen så många tycks resonera. Hans klimax ska givetvis inträffa, det är liksom underförstått och givet, medan hennes, eftersom den är så komplicerad och mystisk *öhhhhhhh*, är okej att man inte får med. Som Martin Ezpeleta, krönikören, konstaterar, så får hon se till att hänga med, eller finna sig i att inte få sitt. För så har det ju varit sedan urminnes tider. Många kvinnor har aldrig ens fått uppleva någon orgasm, trots fleråriga relationer.

Ditt problem? No way! ERT!

Min uppmaning är att vara en Bitch också i sängkammaren. Ta för dig. Kräv din självklara rätt att njuta lika mycket, och att få lika mycket av leken. Vägra stå tillbaka, vägra skämmas för att du vill yla ut din njutning i slutet av det roliga. Vägra gå med på att det är ”ditt problem”. Behöver du tid, se till att få tiden.

Förspel? Vad menar du nu?

Förspel är inte ”ett nödvändigt ont tills han får stoppa in den”, utan en del av den sexuella samvaron. Det är ert gemensamma problem, eller projekt, att se till att ni båda får ut något av busandet. Och om du inte får gehör för att du också vill ha det gott? Då är frågan om det är värt det över huvud taget. Varför ställa upp på knapphändigt tillfrdsställande sex där dina behov inte blir tillgodosedda? Nä, just det. Självuppoffringssex är ingen merit, inget någon kommer att tacka dig för, och inget som ger dig någon bonus i slutändan.

Med tanke på tidens anda nu med otrohetssajter, dejtingsajter, och så mycket annat att välja på, det gäller inte bara honom. Skulle han gå till en annan för att du har krav, his bad, och valfriheten gäller dig också. Glöm inte det. Var inte rädd att han ska gå om du inte gör allt och står tillbaka med dina behov. Inse att du också kan välja en relation som ger dig det du behöver.

Varför vara otrogen när du kan dra?

In normopati, relationer on 26 mars, 2011 at 16:59

Läste en fantastisk kolumn i DN om hysterin kring otrohetssajterna. Alltså sajter som uppmanar folk till att ha affärer vid sidan om. Många ser detta som en skymf mot Den Heliga Relationen.

Lena Andersson skriver klockrent om hur parbildningshysterin får människor att stanna i relationer som känns mer som slit än kul, och som känns mer som jobb och tvång än äventyrligt. Att vi från barnsben lär oss att vi måste hitta en ”bättre hälft”, eller förbli halva. Denna normopati kring att ”alla måste bilda par” gör att få vågar ställa sig utanför pakarusellen, och rädslan att hamna utanför den gör att många stannar i relationer som sedan länge slutat ge dem något alls. Det gör också att vi sannolikt är mindre benägna att jobba på våra relationer. Man är nöjd så länge man är två och så sitter man av livet i samma bostad, utan att värna om relationen. För det ska man ju vara. Två och nöjd.

Lyckan med tvåsamhet

Jag håller med Lena. Det värdiga sättet att hantera en död eller döende relation är inte att vänsterprassla. Det är att gå. Av respekt för sig själv och sin partner. När gräset på andra sidan är klart grönare, så är det dags att packa och dra. Otrohet är inte problemet i sig, det är ett symptom på att något fattas i relationen. Eller möjligtvis att man har dålig impulskontroll… Hursomhelst känns inte en sådan relation där någon drar sig till en otrohetssajt som den optimala.

Gissar att en del tvåsamhetsivrare kommer att sätta i halsen vid tanken på att man så lättvindigt kan säga ”BYT” om relationer. Men är det verkligen värt att eftersträva långa relationer till varje pris? När vi kan välja, varför inte välja? Säger inte ”byt som du byter underkläder”, men när relationen kostar mer än den ger, så är den faktiskt inte värd sin tid längre. Många relationer havererar förvisso för att man tagit tvåsamheten som ett slutmål istället för startskott till nya processer, men poängen kvarstår. Är det inte bra för dig så är det inte. Våga vägra parhysteri, våga välja din egen väg. Våga välja den relation som ger dig det du behöver, och välja bort de andra. Inget konstigt med det.