Callisto

Archive for the ‘självrespekt’ Category

Att lära barn att nej betyder nej

In respekt, självrespekt on 18 juli, 2014 at 21:44

Har i bland annat senaste inlägget problematiserat att man inte lär barn att de får säga nej, och sen förväntar man sig att de som unga och vuxna plötsligt fullt ut ska förstå sina egna och andras gränser. Bland annat i klippet i detta inlägg låter man pojken hållas (någon vuxen står och filmar utan att ingripa!). Och jag har tidigare lyft fram just tvångskramandet av barn som ett bekymmer när det kommer till att lära barn att nej faktiskt betyder nej. Därför blev jag jätteglad över detta klipp:

Här förklaras enkelt och begripligt vilka väldigt vanliga situationer under barnens uppväxt som lär dem att nej inte alls är nej, att det finns andra som alltid har rätt att bestämma över deras vilja och behov. Alla som kommer i kontakt med barn bör verkligen tänka till här. Det är så otroligt vanligt att man kör över barnens gränser på olika sätt, utan att tänka på det eller tänka på konsekvenserna.

Ska barn växa upp till vuxna som förstår koncepten respekt och gränser, så gäller det att vuxna visar vägen. Än en gång, vem annars, när, och i vilket sammanhang, ska plötsligt lära dem önskade beteenden och värderingar?

Annonser

I vilken ålder slutar övergrepp att vara ”sött”?

In relationer, självrespekt on 10 juli, 2014 at 20:57

För ett tag sedan cirkulerade den här videon på facebook. Uppenbarligen är den från början uppladdad som en ”söt” film med en liten söt pojke som så gärna vill gosa.

Jag ser ganska många problem med klippet. Det första är att det är såpass långt. Ingen ingriper när den lilla flickan gång på gång värjer sig och pojken bara fortsätter. Det andra är att någon har valt att filma eländet istället för att ingripa. Alltså, på riktigt?! Om den som filmade själv skulle bli utsatt för liknande närmanden, gör omgivningen då rätt i att ta fram kamerorna istället för att hjälpa?

Man skulle kunna hoppas att någon förklarade för den lilla pojken att han gjort fel, och peppat flickan för att hon stod på sig och värnade sin integritet. Tyvärr tror jag inte det var på det sättet. För pojkar är ju pojkar. Och de är ju så söta i den där åldern. Eller? Hur mycket övergrepp viftar man egentligen bort för att ”pojkar är pojkar” eller att man tycker det är så sött att de försöker? Jag ser ett stort problem här…

Givetvis borde man istället förklara för de små gossarna att nej alltid är nej. De små töserna behöver få veta att de kan och till och med bör stå på sig, och man skulle kunna drista sig till att peppa och berömma dem för att de värjt sina gränser. Precis som man peppar och berömmer pojken som backat när någon sa nej. Man måste inte vara 100% såld på Skinner, hans råttor och innebörden av de experimenten, men jag tror han var inne på något där. Och vi kan använda det för att lära in hållbara och respektfulla beteendemönster. Hellre tidigt än senare.

Inte längre kn***bar

In bitcha, självrespekt, självuppoffring, val on 3 februari, 2014 at 09:42

I veckan som gick har jag från oväntat många håll blivit påmind om min roll här på planeten Jorden: Jag ska se till att bli snygg, och fortsätta vara det. Inte för min skull, utan för att det är så. Tjejer och kvinnor ska vara snygga och attraktiva. Om någon missat detta, så vet ni det nu. Jag är tacksam för alla påminnelser. Har så lätt att glömma just detta och tro att jag själv får bestämma hur jag ska se ut och vara. Ibland drabbas jag av riktig hybris och tror att mitt liv kan ha andra innebörder än att vara snygg. Som sagt, tur att någon håller koll på detta åt mig.

Ingen har väl lyckats undvika/slippa LRF:s ”kupp” då de delade ut hamburgare till eleverna på den köttfria dagen på en skola? Det är så viktigt att tjejer äter kött så att de blir snygga, förklarade en talesperson för förbundet. Känns fräscht. Detta i sig hade inte fått någon uppmärksamhet i den här bloggen, om den inte samtidigt kompats av flera andra intryck på samma tema: Var snygg!

cut_ryDiskuterade en annan aspekt av detta med min fantastiska frisör igår, då hon gjorde sitt bästa för att skrota det sista hopp jag hade för att bli klassad attraktiv. Ja, hon klippte mig ännu kortare. Vad har det med attraktiv att göra? Jo, i veckan hittade jag något av det mest vansinniga jag läst på länge. En lång artikel, tillägnad fenomenet ”kvinnor som klipper sig kort”, och då inte direkt ur ett beundrande perspektiv. Författaren till artikeln förklarar mycket ingående varför dessa kvinnor är trasiga och förstörda, för att inte tala om vilka dåliga människor korthåriga kvinnor är i största allmänhet. Varför är vi trasiga? För att långt hår är det som attraherar män *!*, och ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att göra sig mindre attraktiv för män. Nähe, men då är jag väl lite galen, då…

Det finns alltså män som tror att kvinnor ser, eller BÖR se, som sin viktigaste uppgift att vara attraktiva för män. Att det alltid är ett ställningstagande och aktiv provokation att frångå mallen för vad som anses attraktivt (för det är ju en så enkel, enhetlig och konsekvent lista över saker, och kort…). Det värsta är att så många tjejer och kvinnor köper detta! Vi lär oss väldigt tidigt att ett av de högsta målen är att få bli gift, vilket förstås innebär att någon (oftast en man, i alla fall enligt schablonen) ska finna en så attraktiv att de vill sätta en ring på ens finger och lova evig trohet (för att det också har visat sig vara ett idiotsäkert steg mot evig lycka…). Som god tvåa kommer sannolikt att få vara ”generellt påsättbar”. Har en känsla av att det inte skulle fungera att försöka förklara för dessa män att även korthåriga kvinnor får ligga, och att ett visst (just HANS) skönhetsideal inte på något sätt är alla kvinnors personliga ansvar att leva upp till.

En annan spännande yttring av när män tar kvinnors ointresse för att leverera just deras skönhetsideal med sin uppenbarelse personligt visar sig när min väninna uppträder som burlesque-artist. Hon rakar endast huvudet, medan resten av kroppen har fått behålla sitt hår. Detta väcker enormt starka reaktioner av ilska och ibland hat bland män. Samma besynnerliga ilska, som drev fram hatiska kommentarer och mer eller mindre en mobb på nätet över någon tjejs orakade armhålor. Hur vågar hon frångå (vissa) mäns idealbild av kvinnor? Hur kan hon glömma att hennes jobb primärt är att vara kn***bar för män? Hur kan någon kvinna med att tro att den egna bekvämligheten, trivseln med att ha kort hår, och att slippa jaga oönskat lurv på kroppen har någon som helst relevans? För gudars skull, det finns ju män därute som lider av att vi inte alltid är snygga på rätt sätt enligt dem. Samhället borde verkligen agera…

Det kom som respons en riktigt bra bloggpost om varför män inte ska utgå från att alla kvinnors plikt är att vara vandrande reklampelare för fertilitet. Skibenten lyfter fram situationer där främlingar valt att tala om för henne att hon borde behållit ett långt hår . Hennes slutsats om detta bisarra med att man primärt skulle behöva vara attraktiv för män är klockren: ”If making your life mean more than pleasing men is ”deranged”, it’s not just short-haired girls who are crazy.”

Så, jag är galen, och definitivt way past kn***bar. För visst 17 är livet mer än att vara kåtobjekt åt män! Det är inget fel i att vara det också. Det händer att jag trivs i positionen som sexuellt attraktiv för män. Men det är inte mitt allt, och inte det mitt liv kretsar kring. Jag väljer inte frisyr eller stil i övrigt för att se generellt fertil och normalattraktiv ut. Jag sysslar med okvinnliga saker, tar plats, säger ifrån, och går med orakade ben och armhålor när det känns så. För att jag vill.

Sist, men inte minst, en fantastisk rant om samhällets krav på tjejer att vara ”pretty”. WILL I BE PRETTY?!?!?! Favorit i repris. Hon säger det så bra. Och nej, det är inte vårt jobb att vara PRETTY. Vi får. Vi kan. Om vi vill. Och på det sätt som vi vill. Men det är upp till oss själva. Det är inte vårt ansvar gentemot någon annan. Blotta tanken är mer än underlig. Ändå yttras den högljutt och ofta. Vi har passerat tiderna då vi måste vara attraktiva för att bli försörjda. Uppenbarligen har inte alla män hängt med i den utvecklingen. Kolla kalendern. 2014…

”Jag har gjort mitt val.”

In självrespekt, val on 5 januari, 2014 at 12:55

Jag hör ofta människor omkring mig säga att de ”gjort sitt val”. Det är inte sällan i sammanhang där vi diskuterar vad de inte trivs med i sina liv, och varför det är på det sättet. ”Jag har gjort mitt val.” (med några variationer på den exakta formuleringen) är ett jättevanligt svar på varför de inte gör något åt saken. Jag undrar vad de egentligen menar med att de gjort ”sitt” val. ”Sitt”, singular. Som om man bara hade en chans i livet att välja och göra rätt. Som om man inte hade rätten att tänka om och välja igen. Vem skulle ha bestämt att det är så? Varför skulle det vara så?

changeUppenbart är att det för flertalet verkar läskigare att acceptera att man utvecklas och att ens behov och önskemål i livet varierar, mer eller mindre, med åren. Det innebär hursomhelst i praktiken att de flesta av oss inte kommer att trivas livet ut med samma jobb, samma yrke, samma partner eller samma umgänge. Kanske inte ens samma stad, eller land. Eller livsåskådning. Vi lär så länge vi lever, hoppas jag, och utvecklas i takt med detta. Det betyder att de rätta valen som vi gjort inte alltid kan vara rätt för hela livet, hur rätt de än var just där och då.

Ju längre sedan man gjorde de där valen som idag inte känns helt perfekta, så finns det givetvis mer som påverkas om man väljer om. Jag uppmanar verkligen ingen att lättvindigt kasta bort relationer, vänner eller jobb för att man tycker det skaver lite. Men när livssituationen inte gör dig lycklig, eller till och med gör dig olycklig… För vems skull håller du fast vid de val du gjort då du var på en annan plats i livet? För vems skull förvägrar du dig själv chansen att utvecklas och må bättre? Vem eller vad kan vara så viktigt att du ska må suboptimalt för dess skull? Och vem, som är så viktig för dig, förtjänar att vara så viktig om hen inte vill eller tillåter att du ska vara så lycklig som möjligt?

”Varje val du gör är en värdering av dig själv.”, läste jag någonstans. Det är så otroligt sant. Lika sant som att ber du om lite så är det exakt det du får. Varför vara blygsam med vad du kan önska dig i livet? Du väljer själv. Varje dag av ditt vuxna liv väljer du att fortsätta som tidigare, eller att göra annorlunda. Jag har tänkt om med jobb flera gånger om, och är en kronisk student. Jag har tänkt om angående intressen, musik, stil, relationer, vänner och boende… För att jag inte tror på att stå still när det inte längre känns bra. Har träffat många elever och studenter, och vänner, med panik inför vad de ska bli när de blir stora och vem de ska leva hela sina liv med. Ingen verkar ha talat om för dem att man kan välja om. Igen. Och igen. Både i det lilla och det stora.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill uppmuntra fler att våga välja aktivt. Inte bara låta livet ”hända”, för att man en gång valde något. Skaver det, byt. Eller fixa. Men gör något. Oavsett om det blir att välja det man har, men våga ibland ställa det mot andra alternativ, eller om det blir en större eller mindre förändring i tillvaron, så är det alltid rätt att göra ett medvetet och genomtänkt val. Jag vet att många omgivningar inte direkt jublar över förändringar. Samma igen, och igen, är tryggt och bekvämt. Men känns det inte bra, vad 17 väntar du på? Någon annans tillåtelse? Ett mirakel? Välj. Vem skulle annars ha makten, om inte du? Det är ditt ansvar gentemot dig själv att må så bra som du kan. Ingen annans.

Jag startar 2014 med många nya val som behöver göras. Ibland känns det lite som att hoppa och hoppas att vingarna växer ut på vägen ner. Men så får det vara. *hopp*

Att tillåta det som är annorlunda berikar

In bitcha, normopati, självrespekt, val on 23 september, 2013 at 01:06

I mitt jobb som gymnasielärare på VUX har jag fått det underbara ämnet Etik och människans livsvillkor på mitt schema. Det innebär att jag får föra dialog och diskussion med eleverna om normer, socialisering, värderingar, fördomar, samt kön/genus. Även om eleverna är vuxna, så finns väldigt mycket som är oreflekterat, och det är väldigt intressant att skrapa på ytan och provocera fram tankar och kommentarer.

Ett av de viktigare avsnitten, enligt mig, är det som handlar om hur vi lär oss hur saker och ting skall vara. Vem eller vilka är det som sätter spåren för våra värderingar, och ristar in normerna i oss? Varför? Och vad händer när någon inte vill, eller kan, hålla sig inom de normer vi lärt oss ska gälla? Hur reagerar vi? Accepterar? Välkomnar vi kanske till och med det nya? Eller dömer vi?

Man skulle kunna tro, eller i alla fall vilja tro, att vi i Sverige år 2013 kommit förbi alltför snäva könsroller eller stereotypa uppfattningar om HBTQ-personer. Om så hade varit fallet, hade alla listat ut vilka det egentligen var som skulle vigas, och av vem, i Björn Borgs underbara klipp ”Love for all”.

Och ingen hade skrattat åt Gabriel, som ville vara prinsessa. Eller en pojke som vill vara Lucia. Ingen hade avrått pojkarna från att välja syslöjd för att slippa kallas fjollor och bögar, och ingen hade ifrågasatt flickan som hellre ville snickra än leka med dockor på dagis (ja, det fick kallas så när jag växte upp).

Att vara bitch bryter på sätt och vis också mot normer. Det är fortfarande inte lika förväntat att en kvinna står upp för sin åsikt, sina önskemål eller sina gränser. Av erfarenhet vet jag att det räcker med att man som kvinna säger ifrån för att folk omkring ska höja ögonbrynen. De tycker att man är SÅ besvärlig. Och extra jobbigt blir det för att man är kvinna. Inte i alla lägen, men i tillräckligt många, för att jag ska påstå att det fortfarande är mer normalt för en man att stå på sig och ta plats än för en kvinna. En bitch står på sig. Hon står för sin sak, sina behov och sina gränser. Alltså bryter även hon mot normerna. Genom att göra något så självklart som att inte vika för vad andra ska tycka och tänka, eller vad andra vill, i alla lägen.

Det är inte helt lätt att vara den som vandrar motströms och bryter mot normer. Tror scenario 1 i filmen om Gabriel är det som fortfarande skulle hända i de flesta klassrum. Folk kommer att fortsätta att tillrättavisa mig för mitt ”burdusa” beteende och den dåliga smaken att vara tydlig med vad jag vill och inte vill. Lustigt nog kan samma människor i nästa stund undra varför tjejer inte säger ifrån när de blir trakasserade. Varför killar tar, och får, mer plats i många sammanhang. De undrar varför folk har så konstig inställning till det som är queer. Och de kan inte begripa varför vissa hävdar att vi fortfarande har väldigt strama roller och normer, kopplat bland annat till vårt biologiska kön. De kan inte ens se att deras automatiska reaktioner hjälper till att bevara ramarna och boxarna, som de inte ens är medvetna om. Att de bidrar till att det som är annorlunda och normbrytande inte blir lika accepterat.

Jag har i alla fall en tacksam position. Både som lärare, och som aktiv i sociala medier, så kan jag skriva, berätta, diskutera och belysa. Det tänker jag fortsätta göra. När Prinsessan Kristalla står i hyllan på varje förskola, och pojkar som vill ha klänning får ha det utan att ifrågasättas, så vet jag att vi nått lite längre mot acceptans för det som är annorlunda. Det är givetvis inte allt som behövs, eller ens exakt det som behövs. Det är symptom på framsteg. Vi behöver generellt våga acceptera mer av det som inte passar in i boxen vi fått med oss under uppväxten, eller från annat håll. För livet borde bli en roligare plats, om fler typer av människor tilläts vara som de är. Girly girls, tomboys, flickpojkar, gossar, och allt utöver, mittemellan, och lite till. Äkta mångfald ftw!

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

In relationer, självrespekt, val on 10 juni, 2013 at 00:29

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Vad är vi om inte ”söta”?

In självrespekt on 4 juni, 2013 at 09:28

Efter ett snuskigt långt uppehåll i mitt bloggande, så kom idag stunden då jag var tvungen att skriva igen. Snubblade över en bloggpost om hur vi lärt oss att alltid bemöta små flickor med glada tillrop om hur SÖÖÖÖÖTA de är. Vi berömmer deras prinsessklänningar, och kramas och gullar med dem. Författaren till bloggen beskriver en situation där hon bet sig i tungan och istället började prata om böcker med den lilla tösen.

Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?

Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?

Tänk om alla gjorde så. Det är givetvis inte fel att tala om att ett barn, pojke eller flicka, är fint eller sött eller välklätt. Men handen på hjärtat. Vad säger du till en flicka i rosa fluffig klänning? Frågar du om hon läst något spännande det sista? Kanske om hon skapat något (barn skapar ju faktiskt hela tiden)? Eller berömmer du änglalockarna mamma fixat, och den ljuvliga klänningen?

Katie Makkai raljerar alldeles briljant över fenomenet med att alla tjejer i första hand ska vara ”pretty”. Hon går fullkomligt loss på en kultur som i första hand tillskriver oss tjejer rollen som ”pretty” (eller så är man inte bra nog). Vi utsätter oss för den ena metoden brutalare än den andra för att få vara ”pretty”. För det är det som räknas.

Jag var aldrig ”pretty”. Ingen söt liten tyst docka som accepterade sin anvisade plats som ”flicka”. Jag hade förvisso de mest bedårande klänningarna, men jag läste och räknade tidigt, klättrade i träd och slogs med pojkarna. Så jag var den konstiga, den som inte passade in. Den som inte brydde mig tillräckligt om att jag inte var ”pretty”. Det bestraffades, förstås. Jag var knappast skolans populäraste tös. Mer på temat ”the weird, ugly kid”. Jomen tänk dig själv. Älska matte som 6-åring, det fattar ju vem som helst att man egentligen borde vårda sina lockar och skaffa en sötare klänning… Jag gjorde inte det. Men jag var nog pretty awesome ändå.

Så nästa gång du möter en flicka, så fundera på om det verkligen inte finns något annat att prata om än hennes utseende. Så otroligt många andra kommer i alla fall att fortsätta prata om det. Du kan bli variationen, och den som breddar hennes bild av vad som är värt något.

Boost eller sänk?

In prioritera, relationer, självrespekt, val, vänner on 2 februari, 2012 at 21:17

Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?