Callisto

Archive for the ‘självuppoffring’ Category

Inte längre kn***bar

In bitcha, självrespekt, självuppoffring, val on 3 februari, 2014 at 09:42

I veckan som gick har jag från oväntat många håll blivit påmind om min roll här på planeten Jorden: Jag ska se till att bli snygg, och fortsätta vara det. Inte för min skull, utan för att det är så. Tjejer och kvinnor ska vara snygga och attraktiva. Om någon missat detta, så vet ni det nu. Jag är tacksam för alla påminnelser. Har så lätt att glömma just detta och tro att jag själv får bestämma hur jag ska se ut och vara. Ibland drabbas jag av riktig hybris och tror att mitt liv kan ha andra innebörder än att vara snygg. Som sagt, tur att någon håller koll på detta åt mig.

Ingen har väl lyckats undvika/slippa LRF:s ”kupp” då de delade ut hamburgare till eleverna på den köttfria dagen på en skola? Det är så viktigt att tjejer äter kött så att de blir snygga, förklarade en talesperson för förbundet. Känns fräscht. Detta i sig hade inte fått någon uppmärksamhet i den här bloggen, om den inte samtidigt kompats av flera andra intryck på samma tema: Var snygg!

cut_ryDiskuterade en annan aspekt av detta med min fantastiska frisör igår, då hon gjorde sitt bästa för att skrota det sista hopp jag hade för att bli klassad attraktiv. Ja, hon klippte mig ännu kortare. Vad har det med attraktiv att göra? Jo, i veckan hittade jag något av det mest vansinniga jag läst på länge. En lång artikel, tillägnad fenomenet ”kvinnor som klipper sig kort”, och då inte direkt ur ett beundrande perspektiv. Författaren till artikeln förklarar mycket ingående varför dessa kvinnor är trasiga och förstörda, för att inte tala om vilka dåliga människor korthåriga kvinnor är i största allmänhet. Varför är vi trasiga? För att långt hår är det som attraherar män *!*, och ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att göra sig mindre attraktiv för män. Nähe, men då är jag väl lite galen, då…

Det finns alltså män som tror att kvinnor ser, eller BÖR se, som sin viktigaste uppgift att vara attraktiva för män. Att det alltid är ett ställningstagande och aktiv provokation att frångå mallen för vad som anses attraktivt (för det är ju en så enkel, enhetlig och konsekvent lista över saker, och kort…). Det värsta är att så många tjejer och kvinnor köper detta! Vi lär oss väldigt tidigt att ett av de högsta målen är att få bli gift, vilket förstås innebär att någon (oftast en man, i alla fall enligt schablonen) ska finna en så attraktiv att de vill sätta en ring på ens finger och lova evig trohet (för att det också har visat sig vara ett idiotsäkert steg mot evig lycka…). Som god tvåa kommer sannolikt att få vara ”generellt påsättbar”. Har en känsla av att det inte skulle fungera att försöka förklara för dessa män att även korthåriga kvinnor får ligga, och att ett visst (just HANS) skönhetsideal inte på något sätt är alla kvinnors personliga ansvar att leva upp till.

En annan spännande yttring av när män tar kvinnors ointresse för att leverera just deras skönhetsideal med sin uppenbarelse personligt visar sig när min väninna uppträder som burlesque-artist. Hon rakar endast huvudet, medan resten av kroppen har fått behålla sitt hår. Detta väcker enormt starka reaktioner av ilska och ibland hat bland män. Samma besynnerliga ilska, som drev fram hatiska kommentarer och mer eller mindre en mobb på nätet över någon tjejs orakade armhålor. Hur vågar hon frångå (vissa) mäns idealbild av kvinnor? Hur kan hon glömma att hennes jobb primärt är att vara kn***bar för män? Hur kan någon kvinna med att tro att den egna bekvämligheten, trivseln med att ha kort hår, och att slippa jaga oönskat lurv på kroppen har någon som helst relevans? För gudars skull, det finns ju män därute som lider av att vi inte alltid är snygga på rätt sätt enligt dem. Samhället borde verkligen agera…

Det kom som respons en riktigt bra bloggpost om varför män inte ska utgå från att alla kvinnors plikt är att vara vandrande reklampelare för fertilitet. Skibenten lyfter fram situationer där främlingar valt att tala om för henne att hon borde behållit ett långt hår . Hennes slutsats om detta bisarra med att man primärt skulle behöva vara attraktiv för män är klockren: ”If making your life mean more than pleasing men is ”deranged”, it’s not just short-haired girls who are crazy.”

Så, jag är galen, och definitivt way past kn***bar. För visst 17 är livet mer än att vara kåtobjekt åt män! Det är inget fel i att vara det också. Det händer att jag trivs i positionen som sexuellt attraktiv för män. Men det är inte mitt allt, och inte det mitt liv kretsar kring. Jag väljer inte frisyr eller stil i övrigt för att se generellt fertil och normalattraktiv ut. Jag sysslar med okvinnliga saker, tar plats, säger ifrån, och går med orakade ben och armhålor när det känns så. För att jag vill.

Sist, men inte minst, en fantastisk rant om samhällets krav på tjejer att vara ”pretty”. WILL I BE PRETTY?!?!?! Favorit i repris. Hon säger det så bra. Och nej, det är inte vårt jobb att vara PRETTY. Vi får. Vi kan. Om vi vill. Och på det sätt som vi vill. Men det är upp till oss själva. Det är inte vårt ansvar gentemot någon annan. Blotta tanken är mer än underlig. Ändå yttras den högljutt och ofta. Vi har passerat tiderna då vi måste vara attraktiva för att bli försörjda. Uppenbarligen har inte alla män hängt med i den utvecklingen. Kolla kalendern. 2014…

Annonser

”Jag ber om så lite…”

In bitcha, Jante, kommunikation, konflikter, prioritera, relationer, självuppoffring, val on 9 april, 2011 at 19:04

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga kräva ”O”

In bitcha, relationer, självuppoffring on 27 mars, 2011 at 12:36

Idag fanns det ännu en läsvärd krönika i Aftonbladet om kvinnans orgasm. Skriven av en man, dessutom, vilket överraskade mig. Bockar och tackar för att han slår ett slag för kvinnans njutning på detta sätt. Han skriver om den bortglömda nyckeln, vår klitoris, och att mannens orgasm ses som självklar och kvinnans möjligtvis som en trevlig bonus, om den uppmärksammas alls.

Är du inte klar snart?

Blev lite upprörd när jag läste, för det är verkligen så många tycks resonera. Hans klimax ska givetvis inträffa, det är liksom underförstått och givet, medan hennes, eftersom den är så komplicerad och mystisk *öhhhhhhh*, är okej att man inte får med. Som Martin Ezpeleta, krönikören, konstaterar, så får hon se till att hänga med, eller finna sig i att inte få sitt. För så har det ju varit sedan urminnes tider. Många kvinnor har aldrig ens fått uppleva någon orgasm, trots fleråriga relationer.

Ditt problem? No way! ERT!

Min uppmaning är att vara en Bitch också i sängkammaren. Ta för dig. Kräv din självklara rätt att njuta lika mycket, och att få lika mycket av leken. Vägra stå tillbaka, vägra skämmas för att du vill yla ut din njutning i slutet av det roliga. Vägra gå med på att det är ”ditt problem”. Behöver du tid, se till att få tiden.

Förspel? Vad menar du nu?

Förspel är inte ”ett nödvändigt ont tills han får stoppa in den”, utan en del av den sexuella samvaron. Det är ert gemensamma problem, eller projekt, att se till att ni båda får ut något av busandet. Och om du inte får gehör för att du också vill ha det gott? Då är frågan om det är värt det över huvud taget. Varför ställa upp på knapphändigt tillfrdsställande sex där dina behov inte blir tillgodosedda? Nä, just det. Självuppoffringssex är ingen merit, inget någon kommer att tacka dig för, och inget som ger dig någon bonus i slutändan.

Med tanke på tidens anda nu med otrohetssajter, dejtingsajter, och så mycket annat att välja på, det gäller inte bara honom. Skulle han gå till en annan för att du har krav, his bad, och valfriheten gäller dig också. Glöm inte det. Var inte rädd att han ska gå om du inte gör allt och står tillbaka med dina behov. Inse att du också kan välja en relation som ger dig det du behöver.

Våga välja det som betyder något för DIG

In prioritera, självuppoffring, val on 18 februari, 2011 at 10:34

Igår föreläste jag på First Hotel G i Göteborg på Framgångsrika Relationers event. Temat var att få framgång och välmående att gå hand i hand. Jag pratade om vår ”självuppoffringskult” i västvärlden. Det vill säga om drivet vi har att jobba så hårt att vi inte pallar att ha ett liv vid sidan om, och blir glorifierade för detta

Bettskena

beteende dessutom. Det är FIIIIINT att offra allt för jobbet. Då är man riktigt karriärmedveten. För några år sedan, innan mindfulness-vågen slog mot oss, var det ju näst intill suspekt att ha luckor i sin kalender. Superbrudarna lyckades mitt i detta avla fram välartade barn (medan de själva knaprade lyckopiller och lyssnade på stresshanteringsband när övriga familjen sov), ordna vännernas födelsedagskalas, vara brudtärnor på alla bröllop omkring, fixa firmafesterna, laga familjemiddagarna, hjälpa föräldrarna, passa grannarnas barn…

Nu är det tack och lov inte lika suspekt att vilja ha egentid. Lyckopiller och bettskena har delvis fasats ut till favör för

Lyckopiller

att faktiskt varva ner och göra ingenting alls. Men det räcker inte. För att livet ska kännas sådär gott att man somnar nöjd på kvällen och vaknar förväntansfull inför nästa dag, så måste vi leva ett liv som vi själva känner för.

Hur ska vi komma dit? Sätten är många, men här kommer ett tämligen enkelt och snabbt sätt att bena ut vad som är viktigt. Tänk nu på att rangordna ärligt, inte såsom din mor, din partner eller din chef skulle vilja. Rakt från hjärtat.

  1. Skriv ner alla delar som ingår i ditt liv (vänner, familj, jobb, intressen…) på post-it-lappar.
  2. Skriv ner också sådant du skulle vilja ha i ditt liv om det inte redan finns där.
  3. Rangordna. Du kan antingen bara rada upp dem som det känns, eller om det känns svårt göra en ”utslagsduell” där du sätter varje del mot alla de andra, och sedan rangordnar dem efter flest ”segrar”.
  4. Titta på listan. Känn efter. Känns den rätt? Om inte, justera.
  5. Låt listan ligga några timmar, eller dagar. Titta på den igen. Känns den fortfarande rätt? Om inte, justera.
  6. När listan känns helt rätt, så har du DIN rangordning på livets delar. Planera tillvaron utifrån listan.

Det är när vi inte är sanna mot våra egna prioriteringar som livet skaver. ”Men… […] då? Och […]? Blir inte […] lidande/besviken/sur..?” Mycket möjligt. Men fanns de där sakerna och personerna högst upp på din prioriteringslista? Om inte, är deras behov verkligen viktigare än dina egna? Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Varje gång jag väljer bort det jag vill till favör för någon annan/något annat, så har jag talat om att jag värderar mig själv lägre. Ibland kan det kännas okej att göra saker man inte brinner för. Men om livsådran inte löper genom dina egna passioner och behov kommer det att förr eller senare att ge en bitter eftersmak. Du kan, får och behöver leva ett liv som känns rätt för dig. När börjar du?