Callisto

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Med rätt att vara ett r*vhål

In Uncategorized on 8 februari, 2016 at 00:46

En sak som jag grunnat länge på är om människan egentligen är god eller ond. Tyvärr ser det inte bra ut för den goda sidan i det resonemanget. Varför jag tycker så? För att jag upplever att när människor kommer i en position av något som ens liknar makt, och kan (eller tror sig kunna) bete sig hur de vill, så väljer de sällan att vara trevliga.

Ett exempel på detta är hur en del män behandlar kvinnor, och inte minst hur kvinnor behandlas i vissa delar av världen. Kvinnor saknar makt, eller berövas all reell makt, i vissa sammanhang. Så, när man har någon som inte kan eller får värja sig, vad gör man? Känns som att en normal strävan hade varit att beskydda (eller i alla fall låta vara), men svaret tycks ofta bli skada och skända. VARFÖR? Så diskussionen om vilka kulturella yttringar som föder kvinnovåld är egentligen är lite felfokuserad. Det intressanta är inte vad man får göra utan varför man väljer att göra det onda.

Om man har fysiskt övertag, varför använder man det till att göra något man vet att den andra inte vill? Varför? Om man har ett juridiskt övertag, varför är man inte ödmjuk där man redan har en given maktposition? När man kan kontrollera en annan person, fysiskt, psykologiskt eller socialt, varför använder man inte sin makt och sitt inflytande till att göra så mycket gott man kan för den människan? Varför måste man trampa på den som inte kan försvara sig?

Vad är det som driver vissa människor att nästan instinktivt utnyttja andras svagheter på olika plan? Varför strävar man inte mot samförstånd och ömsesidig respekt? Vad är poängen med att göra saker som man vet skadar och förstör? Att man kan/får känns inte tillräckligt som svar. Något inombords hos dessa människor måste klicka på ett för dem skönt sätt när de gör det. Men VAD? Varför? Kan man inte uppnå den effekten när man lever i ömsesidiga utbytesrelationer med sin omgivning? Är vi verkligen inte ett smack bättre än hönsen som alltid säkerställer en hackordning och det är superviktigt att ha någon i alla fall under sig så man inte är lägst? Är det samma mekanismer som driver? Som gör att vissa tar alla chanser att trycka till någon. Markera makt. Sätta skräck i andra. Skända. Misshandla. Kränka. Mobba. Hota. För att man kan. Ibland till och med får. Men man MÅSTE inte. Eller?

Detta gäller inte bara exemplet ovan. Det går igen också i andra sammanhang. Det verkar finnas en strävan mot att få bete sig illa och komma undan med det. När man säkrat en position, politiskt, fysisk, moralisk eller av annan maktsort, så börjar man trampa på andra. Man marginaliserar, hånar och utnyttjar. Avhumaniserar. Och tycker att man ”har rätt”. Uppenbarligen är rätten att bli ett r*vhål vid första bästa tillfälle mer intressant än vettiga interaktioner med andra människor. Hur f*n tänker man?

Annonser

Food shamingens högtid närmar sig

In Uncategorized on 9 december, 2015 at 12:52

På nästan alla arbetsplatser där jag varit har jag hört dem, kommentarerna om vad folk äter. Det haglar deklarationer om att man inte borde stoppa i sig [valfri ätbar produkt som inte är en morot eller broccoli] (som man sedan med ett skamset leende ändå äter) eller att man minsann tänker kompensera genom att genomgå [valfri fysisk aktivitet eller obskyr diet] (som ändå inte blir av) nu när man uppvisat dålig karaktär igen i fikarummen och olika webbfora. Det är oklart om dessa uttalanden är till för att övertyga sig själv eller  andra, eller om de tjänar som påminnelse för alla omkring om att det är viktigt att skämmas för sin aptit och att allt gott minsann måste göras bot för. lussekatter

Igår dök det upp en tråd på ett forum för träning som jag hänger på, och frågan var hur man motstår frestelser i form av lussebullar och pepparkakor. Svaren anammade diskursen om att man ska ”skärpa sig” (men först efter jul), och det diskuterades hur svårt det var att sluta äta efter en lussebulle. Detta var ett gigantiskt problem för vissa. Återigen gjordes den felaktiga kopplingen ”Jag har ätit godsaker, alltså MÅSTE jag göra bot genom motion.”. Felfelfel.

En lussebulle, eller fem, på en kväll, gör varken från eller till, till att börja med. Faktiskt inte, om du inte är diabetiker och fuppar blodsockret och insulinet helt och hållet. Det är bara när de där lussebullarna blir en daglig vana som de kommer att påverka den åtråvärda formen (som ”alla” säger sig vilja ha, men få vill engagera sig på riktigt för) (Och vem bryr sig om formen när det är funktionen som räknas?). Men det är inte ett problem om den som äter bullarna tycker det är i sin ordning. Det finns inget, alltså INGET, som säger att vi måste gå runt och ha dåligt samvete för att vi äter, eller äter godsaker. Nästa gång någon pratar om att ”börja träna [efter valfri lagom lång period för att hinna glömma detta löfte]” för att hen ätit något gott kommer jag att be personen antingen ändra till önskad livsstil, eller hålla truten. Ät vad du vill. Träna om du vill. Men gör det utan löpande kommentarer om ditt samvete eller din karaktär. Lägg energin på att göra det du anser är rätt istället. Ingen mår bättre av att veta att du har, eller låtsas ha, ångest för lussebullarna.

Jag är så innerligt trött på att folk food shamear sig själva och andra. Runt jul eskalerar detta tugg, även om det förekommer året om. Lägg ner. Ät gott utan skuldkänslor, och träna om och när du vill.  Om vikten, orken eller formen inte är som du vill, fundera över i vilken ände, eller kanske båda, av kost och rörelse, som du behöver göra förändringar. Är det värt det? Gör det. Är det inte värt det? Gör inte det, men spring inte runt och kommentera allt du borde och inte borde göra i mat- och träningsväg som något slags kompensation. Gör ett vuxet val, och kör på det. Utan förklaringar eller ursäkter.

Kom ihåg att alla andra också ska göra sina val. Så skippa ”Pizza, idag IGEN?!”-kommentarerna och frågorna om ifall någon har binnikemask. Snegla inte på grannens lunch och kommentera, för hen eller för någon annan. Fråga inte ”Vilken diet kör du?” (särskilt om du tänker bli sur för att vissa av oss verkligen äter precis det vi vill, när vi vill…). Din mat- ditt bekymmer. Min mat- mitt bekymmer. Frågor på det?

En hyllning till min kropp

In Uncategorized on 27 september, 2015 at 21:30

Igår sprang jag Lidingöloppets 15km-variant. Kom hem rosig om kinderna, och med lätt stappliga ben, som inte var helt glada på mig. Men de tog mig runt. Det var ett lopp som närmast kan liknas vid 15km backintervaller. Upp och ner. Upp och ner. Upp och ner. Och mina ben gjorde sitt jobb.

På vägen hem började jag tänka på vad min kropp faktiskt klarar av. Den tar mig Klättring=lyckauppför klätterväggar, runt hinderbanor, och runt den ena löpslingan efter den andra. Den rör sig fint till musik när jag vill det (och ibland spontant utan att jag ens tänker på det). Det är en ganska stark och uthållig kropp. Inte starkast. Inte uthålligast. Men relativt så i alla fall. Jag är så glad över vad den klarar av. Att den ställer upp på mina nycker och idéer.

Tänker tillbaka på utgångsläget. Smal och klen som barn, med fyra onormalt långa och näst intill autonoma extremiteter. Alltid skoningslöst sist vald på gympalektionerna. Det var synd om laget eller gruppen som fick mig. Dessutom var jag så osäker och blyg att jag kunde snubbla eller välta av att någon tittade på mig…

Men sen började jag träna. Simning. Friidrott. Styrketräning. Taekwondo. Det blev landslag i taekwondo, och ett SM-guld. Dans har alltid kantat mitt liv. Musik omvandlas till rörelse helt naturligt i mitt huvud, men det tog lång tid innan jag kontrollerade kroppen så att det blev något fint av det. Envis var jag, och har alltid varit. Så dansandet blev till en internationell karriär, och plötsligt hade jag en egen dansskola. Någonstans började jag inse att träning faktiskt ÄR nyckeln även för mig. Jag var inte dömd till ett evigt liv som ”the clumsy kid”.

Irländska bordet- en viloplats att kämpa för

En ryggskada satte stopp för dansandet. Viljan att hålla igång och utmana mig själv drev ut mig i löpspåren och upp på klätterväggarna. Det går allt bättre. Min kropp låter mig ta allt svårare klätterleder och springa allt snabbare och längre. Jag bestämmer mig, och den levererar. Monkey bars. Flying monkey bars. Plankhinder som kräver spänst, som jag alltid ”vetat” att jag inte har. HAH!

Givetvis blir allt detta till genom att jag klappar om kroppen med timmar och timmar med träning. Ger den mat. Låter den vila. Och håller mig på rätt sida om dess signaler om att jag borde ta det lugnt ibland. Den förlåter alla blåmärken, trasiga tånaglar och valkar i händerna. Det är en snäll och samarbetsvillig kropp. Den är till mycket glädje, och det är så skönt att känna att den klarar av ganska mycket. Inte helt givet med det utgångsläget jag hade. Men 39 år gammal konstaterar jag nu att jag är i mitt livs form, på alla sätt och vis. Tack, kära kropp. Ihop med pannbenet blir detta ett grymt team.

Våga se behoven istället för att skrika högt när någon yttrar det uppenbara

In Uncategorized on 29 juli, 2015 at 14:57
Dagens mest brännheta handlar om att det i statistiken syns att en del av de svenska sjunkande PISA-resultaten förklaras av nyanlända elevers resultat. Vissa har valt att tolka detta som att ”man skyller på invandrarna”, vilket för mig visar på hur starkt drivet att stanna i sin lilla rosafluffiga bubbla är hos en del.

Att det inte går lika bra för nyanlända som infödda elever kan bero på väldigt många orsaker. Språket är en, liksom annorlunda studietradition i hemlandet, eller ingen tidigare studievana. Upplevde alla tre som bekymmersamma när jag undervisade. Det finns ingen möjlighet att parera dessa faktorer OCH driva utbildningen framåt i rimlig takt. Det som krävs är att man bäddar bättre med det som saknas. Varför gör man inte det?! Är det återigen den svenska beröringsskräcken inför att värdera någon som gör sig gällande? När ska man förstå att för att hjälpa någon måste man börja där denna är? Då kan man inte låtsas som att alla klarar vissa saker (samma intellektuella tilt begås i fråga om inlärnings- och lässvårigheter där man väntar alldeles för länge med att agera på de flesta håll). Det är inte att stigmatisera en person att säga att de behöver mer stöd. Det är att över huvud taget möjliggöra framsteg.

Någonstans fick någons små grå frispel och man började utgå från att elever med annan bakgrund och annat språk än svenska plötsligt och automagiskt kommer att lära sig språket samtidigt som de läser alla andra ämnen i skolan (på samma sätt som man tror att eleven som har svårt att lära sig plötsligt kommer att komma ikapp utan att man sätter in extra resurser…). Eftersom språkinlärningen och implementeringen av vår svenska studietradition går av sig självt utan ansträngning (för vi lärare kan trolla, på riktigt) så påverkas inte heller tempot för resten av gruppen.

Nu är verkligheten ganska drastiskt skild från denna bild, och det som krävs är att man faktiskt accepterar att det krävs mycket mer ingående insatser för att säkerställa studieframgången för våra nya invånare. Allt annat är helt galet. Nu hoppas jag bara att kören som tjuter ”RASIIIIISM” snart tystnar och börjar fundera över vad som kunde hända om man accepterade att det finns behov som behöver tillgodoses. Det är ingens fel att det är så, det är ingen värdering, men det ÄR så.

När man styvnackat vägrar att se behoven blir det som att man själv signalerar att man tycker det är något fel med att behöva något. Är det den dissonansen som får folk att skrika högt och projicera en massa osmickrande egenskaper på den som vågar tala om behovet?

Jag är sjukt tacksam över att mina föräldrar kom till Sverige i en tid då landet slukade arbetskraft, faktiskt vare sig du kunde språket eller inte. Jag är tacksam över att ha fått rigorös undervisning i svenska (Carin Kos var nog den mest skrämmande lärare jag haft, men hon lärde mig grunder som sitter än!). Kanske är det den eran som gör att man idag diskuterar huruvida språket är något man kan förvänta sig att nya svenskar lär sig. Eller ens behöver lära sig. Men tänk själv, om man skulle flytta utomlands… Vill man inte kunna prata språket, plugga, arbeta, kommunicera och ta del av samhällsinformationen, som de infödda? Det tror jag våra nya invånare också vill. Varför ser vi inte till att det blir så? Varför inte acceptera att vi inte är så bra på detta i Sverige, så vi kan tänka om och göra rätt i framtiden? Så vi inte sänker dem direkt för att de inte får en riktig chans. Det börjar redan i skolan. Lämna ingen på efterkälken, och ännu mindre på grund av något slags övertro på att saker bara löser sig.

Regnbågslycka!

In Uncategorized on 27 juni, 2015 at 12:52

RegnbågeFör alla som inte gått och funderat kring varför man inte skulle få gifta sig med den partner man har och åtnjuta samma rättigheter som ”alla andra” kan det kännas konstigt med all uppståndelse kring det som händer i USA just nu. Jag har funderat och varit i den sitsen. Inte så mycket för att jag gick i giftastankar, utan mest för att den vägen faktiskt var stängd för mig.

Glöm nu inte att Sverige var relativt sent ute med sin könsneutrala äktenskapslag. Jag hade inte fått gifta mig med min första flickvän. Ja, ingå partnerskap, men inte gifta mig med samma juridiska skydd och dignitet som heteropar. För att vi är av samma kön. Tänk på att detta var verklighet i Sverige en bit in på 2000-talet. Vi, som anser oss så progressiva, väntade väldigt länge med att genomföra lagändringen. (Hur kunde det ens vara en fråga?!?!?!)

USA är inte så mycket efter oss och vi tog däng av bland andra Spanien i att uppgradera lagarna till icke-diskriminerande. Att USA följer efter redan nu med tanke på hur konservativa många är därborta gör det hela än mer fantastiskt. Sverige hade inte pastorer som hotade/lovade att tända eld på sig själva om homosexuella skulle få gifta sig med varandra. Det är en seger för opninionsbildarna. Det är en seger för invånarna. Det är också en seger för hela nationen att de äntligen kommer ett steg närmare en stat som inte diskriminerar. För världen är det en viktig symbolhandling att USA tagit detta steg. Jag är genuint lycklig för att världen visar att man går åt rätt håll.

Inspirations-loop

In Uncategorized on 15 augusti, 2013 at 08:33

Igår hade jag ett fantastiskt danspass med tjejerna i min flamencogrupp. Det är ett tufft gäng brudar, som alla dansat längre än jag har, och jag är stolt och glad att få vara en del av deras grupp. 

Våra sommarträningar har varit lärarlösa, och präglats av en vilja att hjälpa varandra och sporra varandra vidare. Vi har tränat, slitit, drillat, förklarat (ibland den ena, ibland den andra…) och diskuterat. Allt med siktet inställt på att VI ska fixa detta. Allihop. Ingen lämnas på släp. 

Ett samarbete som detta upplever jag som sällsynt. Det är få ställen där jag mött ens antydan till sådant tänk. På de flesta arenor är folk extremt jag-fokuserade och vill visa framfötterna. Och vad är då bättre än att kunna dra ifrån sin grupp och briljera lite? Hålla på sina tips och tricks, och glida fram själv. Men inte här. 

I Sverige är vi extremt itutade ”Kom inte här och kom!”. Det sitter som en liten tagg även i mig, så varandes den nyaste flamencan i min grupp med bara tre terminer i fötterna, så känns det nästan förmätet att dansa med den avancerade gruppen. Jag har också varit lite rädd att de skulle tycka att ”Vem tror hon att HON är?!”. Men inga sådana tendenser har visat sig. Tvärtom!

Igår förklarade de att de blir inspirerade av mitt driv och min träningsvilja. Dessa tjejer, som jag ser upp till och hämtar kraft och inspiration från får något tillbaka av mig! Det är en alldeles fantastisk god spiral, och det gör mig lycklig att det kan fungera på detta sätt. 

Det finns arenor där vi vinner på att verkligen visa framfötterna. Men det finns så många där det är mycket mer värt att samarbeta och finnas där för varandra. Ge och få. Känslan när den loopen är obruten är obeskrivligt skön. Den är värd att sträva efter, och värd att bevara. En stark sammansvetsad grupp är en styrka, trygghet och ett stöd.

Nu skulle det kunna vara så att gruppen strävar mot konformitet. Inte alls så här. Alla uppmuntras att utvecklas, gärna med personlig prägel. Alla får bli bra, bättre eller bäst. Insikten om att det är hårt jobb bakom varje framsteg finns, och den som når vidare blir inspiration för de andra och inte mål för avundsjuka. 

Detta är ett litet moln av lycka och inspiration. 

Bort med sänk, och in med boost

In Uncategorized on 15 september, 2012 at 23:03

På sistone har jag gjort ett par rejäla inventeringar i min umgängeskrets, och konstaterat att den behövde revideras. Det är sant som de säger. Vill du veta vilka dina riktiga vänner är, så se till att hamna i blåsväder. Man kan lugnt med båda händer på hjärtat säga att det blåst rejält på olika håll i mitt liv det sista. Och gissa vad? Det fungerade alldeles utmärkt som vattendelare för ”vänner på riktigt” och ”de andra”. 

En av ”de andra” gjorde väldigt klart under lång tid att allt jag gjorde var fel, och hon förklarade gärna hur jag skulle göra egentligen, eller varför jag var ute och cyklade. När jag frågade varför hon var så taskig och krass, så fick jag svaret ”Men ska jag bara titta på när du gör fel och inte säga något? Och sen får jag höra om det IGEN?!”. Nä, jag lovar att det aldrig mer kommer att höras något på den adressen. En del vill ha low maintenance friends, en del till och med no maintenance friends. Jag vill ha vänner som orkar finnas som stöd när de behövs, och jag vill också vara den vännen själv. 

Så nu när line-upen är klar och jag ser vilka som stått kvar så går jag vidare, stärkt av att känna stödet från dessa fantastiska människor. De säger fina saker när jag behöver det, sanningar jag kanske inte kan eller vill se, och smäller mig på fingrarna när de tycker jag är helt fel ute. Men de gör det ödmjukt och utifrån mitt bästa som målsättning. Det är stor skillnad på det, och att försöka odla ”no maintenance friends”. 

Förutom mina vänner, som jag uppskattar och tycker så otroligt mycket om, så har jag unnat mig själv en del boosts det sista. Dels har jag gjort upp med ett besvärligt behov av bekräftelse, och dels har jag vågat ge mig ut i situationer, där jag inte har kunnat styra eller gissa hur det ska sluta, även om jag varit på väg att fega ur, och har försökt att både skjuta på det och rationalisera bort behovet. Men jag gjorde det till slut. Jag lät mig själv släppa taget om alla skyddsnät (i mitt fall logik och analys), om alla nojor, och göra som min bästa vän rådde mig. Jag använde hjärtat. Magkänsla och hjärta är bra guider. Vi borde följa dem oftare. Även om de omkring oss, och ibland vi själva, känner att det är lite tokigt, så blir det oftast mer fel när vi bortser från dessa parametrar. Hittills är resultatet överväldigande för mitt senaste våga-experiment. Det uppmuntrar verkligen till fler. 

Resultat av allt detta: mindre sänk och mera boost. (=win)

 

Vad är möjligt under 2012?

In Uncategorized on 30 december, 2011 at 23:34

Vad är möjligt för dig att uppnå under 2012?

Vem har bestämt de gränser du just radade upp i ditt huvud?

Har du testat dem, och VET att det är så? Om inte, så finns väl ingen anledning att inte testa? Och ännu mer, all anledning att testa.

Det sägs att 80% av de hinder vi upplever enbart finns i våra huvuden. Tänk om det är så. Tänk om de uppfattningar vi har om var vår förmåga tar slut inte är sanna? Tänk om vi låtit våra lärare, föräldrar, vänner, chefer, tränare, Jante, eller någon annan, tala om för oss vad vi kan och inte innan vi ens testat, och sedan bara nöjt oss med att ha dessa begränsningar?

Vad skulle hända om du utgick från att det du tror inte är möjligt för dig är möjligt? Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas? Om du dessutom inte behövde oroa dig för att någon annan skulle försöka avråda dig, eller bli missunnsam över din framgång?

Det bästa är att du inte behöver tänka på vad andra ska säga om du tar dig an ett skutt i din utveckling eller prestationer. Vem gör du glad genom att hålla igen? Skulle du inte bli gladare av att upptäcka att du har en kapacitet bortom vad du (och vissa andra) vågat tro?

Låt 2012 bli året, då du testade dina gränser och såg vad som är möjligt, på riktigt. Kom ihåg, omöjligt är bara en åsikt. Hela tiden finns det människor i världen som gör saker andra påstår är omöjligt. Vem bestämmer vad som är möjligt eller omöjligt för dig?

Impossible is not a fact, it's an opinion.

Andras jobb är inte att hålla med oss

In Uncategorized on 10 februari, 2011 at 19:21

Något av det läskigaste som kan hända under tiden man jobbar med att bryta genom sitt skal och ta för sig av livet är att människorna omkring inte delar vår uppfattning om saker och ting. Du tränar i veckor på att be om det du vill ha, och så säger den andra ”nej”! Marken rämnar, och det känns som att det inte var något värt att lära sig att ställa krav.

Vägen till framgång ligger där...

Poängen är att du har rätt att be om det du vill ha, men med vissheten om att den andra har rätt att säga nej. Den andra har dessutom rätt att ställa sina önskemål och krav. Du har rätt att säga ja eller nej till det också, såsom dig behagar. Att acceptera och framförallt hantera meningsskiljaktigheter är en viktig del av tillvaron. Att låtsas som att det inte finns några sådana är i alla lägen sämre fejk än italienska fotbollsspelarnas ”fällningar”. Att i sin process mot ett modigare liv där man tar för sig mer inte ta med dem i kalkylen bäddar för obehagliga överraskningar.

Nu är jag absolut sist i kön till att avråda folk från att ta för sig av livet. Mitt jobb går ju ut på motsatsen. Många livscoacher och inspiratörer glömmer att nämna att man behöver göra en liten ekologikoll innan man sätter igång. Som sagt, absolut inte för att avskräckas, utan för att se var potentiellt motstånd finns. Om målet är att gå ner 15kg kan man ge sig 17 på att någon av ens vänner försöker avråda dig. Inte för din skull, utan för att själv slippa känna att hon/han inte kan. Vill du byta till ett jobb som innebär mer arbete, eller resor kan familjen ha synpunkter.  Vill du gå en utbildning till ett toppjobb så får du räkna med att vissa inte kan unna dig framgången.

Det är inte heller deras jobb att hålla med dig om allt du vill, gör, eller säger. Det är ingens plats i livet att urskillningslöst stötta oss i allt vi företar oss. Ingen annans, än vår egen. Mitt liv skall i allt jag företar mig understödjas av mig. Allt annat stöd är bonus, men vi kan inte fatta alla beslut här i livet med omgivningens godkännande som krav. Då blir inte mycket gjort, och vi upptäcker till slut att alla andras önskemål och behov sedan länge gått om våra egna på vår agenda.

Det blir en fråga om att välja. Vad är viktigt för dig? Ibland innebär viljan att ta sig framåt att vissa människor blir hinder, och du får välja vad som betyder mest för dig. Våga välja det som känns rätt innerst inne. Det är ditt liv, och du lever det för din skull. Gör gärna andra glada på vägen, men glöm inte att en bra medmänniska är en lycklig medmänniska. Gör du dig själv lycklig är du också till mer glädje för andra. Testa om du inte tror mig. Och tror du mig, vad väntar du på?

 

”I love argument, I love debate. I don’t expect anyone just to sit there and agree with me, that’s not their job.”
(Maggie Thatcher)