Callisto

Archive for the ‘val’ Category

Inte längre kn***bar

In bitcha, självrespekt, självuppoffring, val on 3 februari, 2014 at 09:42

I veckan som gick har jag från oväntat många håll blivit påmind om min roll här på planeten Jorden: Jag ska se till att bli snygg, och fortsätta vara det. Inte för min skull, utan för att det är så. Tjejer och kvinnor ska vara snygga och attraktiva. Om någon missat detta, så vet ni det nu. Jag är tacksam för alla påminnelser. Har så lätt att glömma just detta och tro att jag själv får bestämma hur jag ska se ut och vara. Ibland drabbas jag av riktig hybris och tror att mitt liv kan ha andra innebörder än att vara snygg. Som sagt, tur att någon håller koll på detta åt mig.

Ingen har väl lyckats undvika/slippa LRF:s ”kupp” då de delade ut hamburgare till eleverna på den köttfria dagen på en skola? Det är så viktigt att tjejer äter kött så att de blir snygga, förklarade en talesperson för förbundet. Känns fräscht. Detta i sig hade inte fått någon uppmärksamhet i den här bloggen, om den inte samtidigt kompats av flera andra intryck på samma tema: Var snygg!

cut_ryDiskuterade en annan aspekt av detta med min fantastiska frisör igår, då hon gjorde sitt bästa för att skrota det sista hopp jag hade för att bli klassad attraktiv. Ja, hon klippte mig ännu kortare. Vad har det med attraktiv att göra? Jo, i veckan hittade jag något av det mest vansinniga jag läst på länge. En lång artikel, tillägnad fenomenet ”kvinnor som klipper sig kort”, och då inte direkt ur ett beundrande perspektiv. Författaren till artikeln förklarar mycket ingående varför dessa kvinnor är trasiga och förstörda, för att inte tala om vilka dåliga människor korthåriga kvinnor är i största allmänhet. Varför är vi trasiga? För att långt hår är det som attraherar män *!*, och ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle komma på tanken att göra sig mindre attraktiv för män. Nähe, men då är jag väl lite galen, då…

Det finns alltså män som tror att kvinnor ser, eller BÖR se, som sin viktigaste uppgift att vara attraktiva för män. Att det alltid är ett ställningstagande och aktiv provokation att frångå mallen för vad som anses attraktivt (för det är ju en så enkel, enhetlig och konsekvent lista över saker, och kort…). Det värsta är att så många tjejer och kvinnor köper detta! Vi lär oss väldigt tidigt att ett av de högsta målen är att få bli gift, vilket förstås innebär att någon (oftast en man, i alla fall enligt schablonen) ska finna en så attraktiv att de vill sätta en ring på ens finger och lova evig trohet (för att det också har visat sig vara ett idiotsäkert steg mot evig lycka…). Som god tvåa kommer sannolikt att få vara ”generellt påsättbar”. Har en känsla av att det inte skulle fungera att försöka förklara för dessa män att även korthåriga kvinnor får ligga, och att ett visst (just HANS) skönhetsideal inte på något sätt är alla kvinnors personliga ansvar att leva upp till.

En annan spännande yttring av när män tar kvinnors ointresse för att leverera just deras skönhetsideal med sin uppenbarelse personligt visar sig när min väninna uppträder som burlesque-artist. Hon rakar endast huvudet, medan resten av kroppen har fått behålla sitt hår. Detta väcker enormt starka reaktioner av ilska och ibland hat bland män. Samma besynnerliga ilska, som drev fram hatiska kommentarer och mer eller mindre en mobb på nätet över någon tjejs orakade armhålor. Hur vågar hon frångå (vissa) mäns idealbild av kvinnor? Hur kan hon glömma att hennes jobb primärt är att vara kn***bar för män? Hur kan någon kvinna med att tro att den egna bekvämligheten, trivseln med att ha kort hår, och att slippa jaga oönskat lurv på kroppen har någon som helst relevans? För gudars skull, det finns ju män därute som lider av att vi inte alltid är snygga på rätt sätt enligt dem. Samhället borde verkligen agera…

Det kom som respons en riktigt bra bloggpost om varför män inte ska utgå från att alla kvinnors plikt är att vara vandrande reklampelare för fertilitet. Skibenten lyfter fram situationer där främlingar valt att tala om för henne att hon borde behållit ett långt hår . Hennes slutsats om detta bisarra med att man primärt skulle behöva vara attraktiv för män är klockren: ”If making your life mean more than pleasing men is ”deranged”, it’s not just short-haired girls who are crazy.”

Så, jag är galen, och definitivt way past kn***bar. För visst 17 är livet mer än att vara kåtobjekt åt män! Det är inget fel i att vara det också. Det händer att jag trivs i positionen som sexuellt attraktiv för män. Men det är inte mitt allt, och inte det mitt liv kretsar kring. Jag väljer inte frisyr eller stil i övrigt för att se generellt fertil och normalattraktiv ut. Jag sysslar med okvinnliga saker, tar plats, säger ifrån, och går med orakade ben och armhålor när det känns så. För att jag vill.

Sist, men inte minst, en fantastisk rant om samhällets krav på tjejer att vara ”pretty”. WILL I BE PRETTY?!?!?! Favorit i repris. Hon säger det så bra. Och nej, det är inte vårt jobb att vara PRETTY. Vi får. Vi kan. Om vi vill. Och på det sätt som vi vill. Men det är upp till oss själva. Det är inte vårt ansvar gentemot någon annan. Blotta tanken är mer än underlig. Ändå yttras den högljutt och ofta. Vi har passerat tiderna då vi måste vara attraktiva för att bli försörjda. Uppenbarligen har inte alla män hängt med i den utvecklingen. Kolla kalendern. 2014…

Annonser

Jag gjorde det man inte gör

In barnfrihet, normopati, val on 15 januari, 2014 at 17:33

Varje samhälle har sina tabun. Ett av de största i moderna Sverige tycks vara kvinnor som inte vill bli mammor till egna barn.

Har efter samtal med flera bekanta och vänner förstått att vi kvinnor inte bara förväntas skaffa barn så snart vi hittar en lämplig donator (japp, så täcker vi även in flatorna…), utan de av oss som väljer att stå utanför karusellen av barnvagnar, blöjor och uppfostringstips får stå ut med en hel del trista kommentarer. Jag kan på sätt och vis frammana någon form av intellektuell förståelse för att det finns människor som vill ha barn. De flesta behöver vilja det för artens överlevnad, rent biologiskt, och det är också extremt väl inbyggt i vårt samhälle att: Kvinnor vill ha barn. Kvinnor skaffar barn. Alla kvinnor vill EGENTLIGEN ha barn. Kvinnor som inte vill ha barn är konstiga, och vet inte sitt eget bästa. Kvinnor som inte vill ha barn måste rättas in i ledet. Kvinnor som inte vill ha barn hotar självklarheten i att skaffa barn. (Mäns vasektomi är inte lika socialt komplicerat, av någon anledning, även om han också berövar samhället sin (ev. ytterligare) avkomma.)

Inte nog med de högljudda protesterna i fikarum och sociala sammanhang, när någon vågar stå för att hon inte vill ha barn. Flera av kvinnorna jag pratade med hade dessutom blivit illa bemötta inom vården när de ville befästa sitt beslut, och få remiss för sterilisering. Dels verkar ingen kunna tala om vart de ska vända sig. Kvinnor, väl över 30, har fått höra att de minsann inte alls kunde vara säkra på att de inte ville ha barn. De ifrågasattes, förlöjligades, och fick veta att de minsann inte alls skulle få någon remiss av olika irrelevanta skäl. Att fertila kvinnor är oberäkneliga på grund av sina hormoner och inte kan veta vad de vill var ett av de sämre…

Vad jag vet så bör man utgå från att man vid 25 års ålder, då det enligt lag går att sterilisera sig i Sverige, är såpass vuxen att man kan fatta även tunga beslut om sin kropp. Jag kan rösta, gifta mig, bli regent, och byta kön när jag är 18. Jag anförtros att påverka framtiden för alla i Sverige. Men jag antas inte kunna fatta beslut om vad jag vill göra med min egen kropp i fråga om att skaffa barn eller ej, ens tio år senare..? För att jag vill göra ”fel” saker…

Men vem ska annars göra det? Barnmorskan? Läkaren? Mamma? Vännerna? INGEN annan vet bättre än jag vad jag vill göra med min kropp. Samhället kanske till och med borde jubla för varje icke uppkommen post till dagisköerna. En minuspost mindre med barnavård, tandvård, skolgång… WIN! Vi borde nästan få samhällsbonus när vi avstår att knoppa. Jag kan förstås leva med att inte få det. Det räcker att få bli tagen på allvar och respekterad för sitt beslut.

Det är nu i runda slängar tre och ett halvt år sedan, som jag fattade ett för mig stort och viktigt beslut. Eftersom jag ändå aldrig någonsin hade känt att jag ville ha barn, och fortfarande kände så, så var det alldeles rimligt att boka tid hos gynekologen för att få remiss för sterilisering. Min dåvarande partner var mycket förstående och stöttade mig, trots att beskedet för honom kom i form av information och inte diskussion. Vi skulle ju ändå inte ha barn. Och det var min önskan att äntligen, efter 20 *!* år, få slippa p-pillren. (Med dem försvann för övrigt några kilo i vikt, min migrän, och diverse obalanser i systemet…)

Barn har aldrig varit aktuellt för mig. Trots mer eller mindre brudusa, okänsliga och ibland direkt påträngande försök till övertalning, så har detta med att yngla av mig aldrig någonsin framstått som någon attraktiv väg att gå i mitt liv. Alla varianter av ”det vill du visst, egentligen”, och informationen om hur jag kommer att ångra mig, för att inte tala om att jag kommer att bli ensam på gamla dar gick mig förbi utan att få till någon förändring. Jag. Vill. Inte. Punkt.

Under sensommaren 2010 fick jag min tid hos min gynekolog. I väntrummet satt jag under roll-ups med reklam för IVF-behandlingar, vilket kändes lite bisarrt. Jag var VERKLIGEN motströms just där och då. Som vanligt, skulle nog de flesta, med min mor i spetsen, hävda. Min läkare hade de senaste 5 åren skrivit ut p-piller till mig, och visste att jag ätit dem sedan tidigare tonåren. Relationer hade kommit och gått, men barn blev aldrig aktuellt. Han gav mig den obligatoriska genomgången av alternativa p-medel, och förklarade att processen var irreversibel. Visade bilder på vad man gör under ingreppet (kapar och bränner en bit av äggledarna), förklarade innebörden (kan inte bli gravid, mens som vanligt). Jag hade tänkt igenom detta? Jag berättade om min dröm för ett antal år sedan, där jag var gravid i 6:e månaden, och skulle bli tvungen att föda. Vaknade med panik och ångest, och grät halva dagen av chocken. Den historian blev slutet på diskussionen, och jag fick min remiss. Inom tre månader skulle jag få tid för operation.

Så kom en dag kallelsen. 13/12 2010 skulle jag infinna mig, Descutan-tvagad, allt annat än grann, och svulten och törstig, på Varbergs lasarett. Sagt och gjort. kl. 8 på morgonen satt jag i väntrummet på lasarettet och jag minns min förvåning över hur trevliga alla var. Ingen ifrågasatte mitt beslut. De tog till och med extremt väl hand om min stackars pojkvän, som nog kände sig lite utanför det hela. Efteråt fick jag prata med kirurgen, som var en av de få inom gyn som jag träffat på, som verkligen förstod att han hanterat en för mig viktig del av min kropp. Han sa de rätta sakerna, ställde de rätta frågorna, och verkade förstå kvinnor och kvinnors sexualitet på ett sätt som tyvärr är ovanligt bland gynekologer. När jag äntligen fått igång kroppen och gått på toaletten så fick jag åka hem. Lätt bakis av narkosen, trött, men nöjd.

Läkningen var förvånansvärt okomplicerad. Kände luftbubblor ila under huden i några dagar, och ibland upplevde jag ett lätt tryck underifrån mot diafragman av gaser som blivit kvar i kroppen efter operationen. Behövde ingen smärtlindring dagen efter ingreppet, och efter några veckor var enda påminnelsen om vad som hänt en lätt stramande känsla när jag sträckte på mig. Idag ser jag knappt ärren längre. De stramar inte ens för jag har masserat dem mjuka. Det är väldigt skönt att slippa oroa mig för att bli gravid mot min vilja. För fortfarande: Jag vill inte ha barn. Jag har inte en millisekund ångrat beslutet att operera mig.

Det här inlägget kom till på grund av att det verkar fattas information om vart man vänder sig, hur gången är, eller att man ens har rätt till sterilisering och ingen *!* har rätt att ifrågasätta ditt beslut om du inte är omyndigförklarad eller skvatt galen. Alltför många kvinnor som fattat detta beslut motarbetas och processerna förhalas. Ingen har rätt att göra detta. Gången för mig var: gynekolog, undersökning och samtal- remiss- operation. Det tog nästan exakt tre månader med väntetider och allt, och kostade normala patientavgifter för gyn och för polikliniskt sjukhusbesök. Den som finner mer uppförsbacke än så träffar fel personer. Stå på er. Beslutet är ingen annans.

”Jag har gjort mitt val.”

In självrespekt, val on 5 januari, 2014 at 12:55

Jag hör ofta människor omkring mig säga att de ”gjort sitt val”. Det är inte sällan i sammanhang där vi diskuterar vad de inte trivs med i sina liv, och varför det är på det sättet. ”Jag har gjort mitt val.” (med några variationer på den exakta formuleringen) är ett jättevanligt svar på varför de inte gör något åt saken. Jag undrar vad de egentligen menar med att de gjort ”sitt” val. ”Sitt”, singular. Som om man bara hade en chans i livet att välja och göra rätt. Som om man inte hade rätten att tänka om och välja igen. Vem skulle ha bestämt att det är så? Varför skulle det vara så?

changeUppenbart är att det för flertalet verkar läskigare att acceptera att man utvecklas och att ens behov och önskemål i livet varierar, mer eller mindre, med åren. Det innebär hursomhelst i praktiken att de flesta av oss inte kommer att trivas livet ut med samma jobb, samma yrke, samma partner eller samma umgänge. Kanske inte ens samma stad, eller land. Eller livsåskådning. Vi lär så länge vi lever, hoppas jag, och utvecklas i takt med detta. Det betyder att de rätta valen som vi gjort inte alltid kan vara rätt för hela livet, hur rätt de än var just där och då.

Ju längre sedan man gjorde de där valen som idag inte känns helt perfekta, så finns det givetvis mer som påverkas om man väljer om. Jag uppmanar verkligen ingen att lättvindigt kasta bort relationer, vänner eller jobb för att man tycker det skaver lite. Men när livssituationen inte gör dig lycklig, eller till och med gör dig olycklig… För vems skull håller du fast vid de val du gjort då du var på en annan plats i livet? För vems skull förvägrar du dig själv chansen att utvecklas och må bättre? Vem eller vad kan vara så viktigt att du ska må suboptimalt för dess skull? Och vem, som är så viktig för dig, förtjänar att vara så viktig om hen inte vill eller tillåter att du ska vara så lycklig som möjligt?

”Varje val du gör är en värdering av dig själv.”, läste jag någonstans. Det är så otroligt sant. Lika sant som att ber du om lite så är det exakt det du får. Varför vara blygsam med vad du kan önska dig i livet? Du väljer själv. Varje dag av ditt vuxna liv väljer du att fortsätta som tidigare, eller att göra annorlunda. Jag har tänkt om med jobb flera gånger om, och är en kronisk student. Jag har tänkt om angående intressen, musik, stil, relationer, vänner och boende… För att jag inte tror på att stå still när det inte längre känns bra. Har träffat många elever och studenter, och vänner, med panik inför vad de ska bli när de blir stora och vem de ska leva hela sina liv med. Ingen verkar ha talat om för dem att man kan välja om. Igen. Och igen. Både i det lilla och det stora.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill uppmuntra fler att våga välja aktivt. Inte bara låta livet ”hända”, för att man en gång valde något. Skaver det, byt. Eller fixa. Men gör något. Oavsett om det blir att välja det man har, men våga ibland ställa det mot andra alternativ, eller om det blir en större eller mindre förändring i tillvaron, så är det alltid rätt att göra ett medvetet och genomtänkt val. Jag vet att många omgivningar inte direkt jublar över förändringar. Samma igen, och igen, är tryggt och bekvämt. Men känns det inte bra, vad 17 väntar du på? Någon annans tillåtelse? Ett mirakel? Välj. Vem skulle annars ha makten, om inte du? Det är ditt ansvar gentemot dig själv att må så bra som du kan. Ingen annans.

Jag startar 2014 med många nya val som behöver göras. Ibland känns det lite som att hoppa och hoppas att vingarna växer ut på vägen ner. Men så får det vara. *hopp*

Att tillåta det som är annorlunda berikar

In bitcha, normopati, självrespekt, val on 23 september, 2013 at 01:06

I mitt jobb som gymnasielärare på VUX har jag fått det underbara ämnet Etik och människans livsvillkor på mitt schema. Det innebär att jag får föra dialog och diskussion med eleverna om normer, socialisering, värderingar, fördomar, samt kön/genus. Även om eleverna är vuxna, så finns väldigt mycket som är oreflekterat, och det är väldigt intressant att skrapa på ytan och provocera fram tankar och kommentarer.

Ett av de viktigare avsnitten, enligt mig, är det som handlar om hur vi lär oss hur saker och ting skall vara. Vem eller vilka är det som sätter spåren för våra värderingar, och ristar in normerna i oss? Varför? Och vad händer när någon inte vill, eller kan, hålla sig inom de normer vi lärt oss ska gälla? Hur reagerar vi? Accepterar? Välkomnar vi kanske till och med det nya? Eller dömer vi?

Man skulle kunna tro, eller i alla fall vilja tro, att vi i Sverige år 2013 kommit förbi alltför snäva könsroller eller stereotypa uppfattningar om HBTQ-personer. Om så hade varit fallet, hade alla listat ut vilka det egentligen var som skulle vigas, och av vem, i Björn Borgs underbara klipp ”Love for all”.

Och ingen hade skrattat åt Gabriel, som ville vara prinsessa. Eller en pojke som vill vara Lucia. Ingen hade avrått pojkarna från att välja syslöjd för att slippa kallas fjollor och bögar, och ingen hade ifrågasatt flickan som hellre ville snickra än leka med dockor på dagis (ja, det fick kallas så när jag växte upp).

Att vara bitch bryter på sätt och vis också mot normer. Det är fortfarande inte lika förväntat att en kvinna står upp för sin åsikt, sina önskemål eller sina gränser. Av erfarenhet vet jag att det räcker med att man som kvinna säger ifrån för att folk omkring ska höja ögonbrynen. De tycker att man är SÅ besvärlig. Och extra jobbigt blir det för att man är kvinna. Inte i alla lägen, men i tillräckligt många, för att jag ska påstå att det fortfarande är mer normalt för en man att stå på sig och ta plats än för en kvinna. En bitch står på sig. Hon står för sin sak, sina behov och sina gränser. Alltså bryter även hon mot normerna. Genom att göra något så självklart som att inte vika för vad andra ska tycka och tänka, eller vad andra vill, i alla lägen.

Det är inte helt lätt att vara den som vandrar motströms och bryter mot normer. Tror scenario 1 i filmen om Gabriel är det som fortfarande skulle hända i de flesta klassrum. Folk kommer att fortsätta att tillrättavisa mig för mitt ”burdusa” beteende och den dåliga smaken att vara tydlig med vad jag vill och inte vill. Lustigt nog kan samma människor i nästa stund undra varför tjejer inte säger ifrån när de blir trakasserade. Varför killar tar, och får, mer plats i många sammanhang. De undrar varför folk har så konstig inställning till det som är queer. Och de kan inte begripa varför vissa hävdar att vi fortfarande har väldigt strama roller och normer, kopplat bland annat till vårt biologiska kön. De kan inte ens se att deras automatiska reaktioner hjälper till att bevara ramarna och boxarna, som de inte ens är medvetna om. Att de bidrar till att det som är annorlunda och normbrytande inte blir lika accepterat.

Jag har i alla fall en tacksam position. Både som lärare, och som aktiv i sociala medier, så kan jag skriva, berätta, diskutera och belysa. Det tänker jag fortsätta göra. När Prinsessan Kristalla står i hyllan på varje förskola, och pojkar som vill ha klänning får ha det utan att ifrågasättas, så vet jag att vi nått lite längre mot acceptans för det som är annorlunda. Det är givetvis inte allt som behövs, eller ens exakt det som behövs. Det är symptom på framsteg. Vi behöver generellt våga acceptera mer av det som inte passar in i boxen vi fått med oss under uppväxten, eller från annat håll. För livet borde bli en roligare plats, om fler typer av människor tilläts vara som de är. Girly girls, tomboys, flickpojkar, gossar, och allt utöver, mittemellan, och lite till. Äkta mångfald ftw!

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

In relationer, självrespekt, val on 10 juni, 2013 at 00:29

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Det du inte sår, skördar du inte heller

In avund, val on 4 juni, 2013 at 10:48

Som man sår, får man skörda. Och om du inte sår, så blir det ingen skörd. Det är extremt sällan någon faktiskt skördar utan att ha sått i någon ände av processen. Ingen talang tar dig hela vägen till stora framgångar utan hårt arbete. Få av oss har någon god fe som gudmor. Så de flesta som tagit sig någonstans gjorde det på grund av sin vilja att jobba lite till. Göra lite mer. Ta i lite extra. Det är den som inte ger upp, och som kan tänka sig att lägga de extra timmarna, som får de bästa resultaten. Detta sticker i ögonen på de som vill tro att framgångar är någon ouppnåeligt som lottas ut till några få lyckliga. Jag är inte ens ledsen att tala om att det inte är så. Och de allra flesta vet EGENTLIGEN att input korrelerar med output. Ändå säger man att människor ”har tur” när de lyckas. Säger som Stenis, ju mer man tränar, desto mer tur har man. De som gör rätt saker, tenderar att ”ha tur”.

Go that extra mile...

Go that extra mile…

Det är inte någon förolämpning mot andra att göra det man kan för att nå sina mål. Att det finns de som missunnsamt blänger på dig för att du hade disciplinen och viljan att göra det lilla extra för att komma lite längre betyder inte att du gör fel. Det betyder bara att du är en smärtsam påminnelse för vissa om att de själva inte tagit sig i kragen och gjort det du gjorde. Således har jag inte ”gått ner” i vikt, jag har tränat häcken av mig bokstavligt talat. Mina meriter i idrott och inom dans beror inte på att jag föddes med en gudabenådad talang för att röra på kroppen. Tvärtom. Jag var ALLTID sist vald på varje gymnastiklektion. Obarmhärtigt sist. Jag har slitit som ett djur för varje framsteg jag gjort. Det är timmar, timmar och ännu fler timmar i dojos, danssalar och på gym som gjort skillnaden.

Mer än en gång har jag mött människor som försöker bortförklara att jag nått längre än de har inom olika områden med att jag har talang. Hur skevt det än verkar, så ligger min medfödda talang inom logiskt tänkande och möjligtvis språk. Det är inte där jag rönt mina framgångar. Inte sedan gymnasiet i alla fall.

Min enda avundsvärda ”talang” bör således vara att jag GÖR. Jag önskar inte. Väntar inte. Jag gör. Och egentligen, hur svårt kan det vara? Vad är det egentligen som fattas för att du ska nå hela vägen? Kom ihåg, det där lilla extra är oftast ”ledigt”.

Boost eller sänk?

In prioritera, relationer, självrespekt, val, vänner on 2 februari, 2012 at 21:17

Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?

”Jag ber om så lite…”

In bitcha, Jante, kommunikation, konflikter, prioritera, relationer, självuppoffring, val on 9 april, 2011 at 19:04

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga välja det som betyder något för DIG

In prioritera, självuppoffring, val on 18 februari, 2011 at 10:34

Igår föreläste jag på First Hotel G i Göteborg på Framgångsrika Relationers event. Temat var att få framgång och välmående att gå hand i hand. Jag pratade om vår ”självuppoffringskult” i västvärlden. Det vill säga om drivet vi har att jobba så hårt att vi inte pallar att ha ett liv vid sidan om, och blir glorifierade för detta

Bettskena

beteende dessutom. Det är FIIIIINT att offra allt för jobbet. Då är man riktigt karriärmedveten. För några år sedan, innan mindfulness-vågen slog mot oss, var det ju näst intill suspekt att ha luckor i sin kalender. Superbrudarna lyckades mitt i detta avla fram välartade barn (medan de själva knaprade lyckopiller och lyssnade på stresshanteringsband när övriga familjen sov), ordna vännernas födelsedagskalas, vara brudtärnor på alla bröllop omkring, fixa firmafesterna, laga familjemiddagarna, hjälpa föräldrarna, passa grannarnas barn…

Nu är det tack och lov inte lika suspekt att vilja ha egentid. Lyckopiller och bettskena har delvis fasats ut till favör för

Lyckopiller

att faktiskt varva ner och göra ingenting alls. Men det räcker inte. För att livet ska kännas sådär gott att man somnar nöjd på kvällen och vaknar förväntansfull inför nästa dag, så måste vi leva ett liv som vi själva känner för.

Hur ska vi komma dit? Sätten är många, men här kommer ett tämligen enkelt och snabbt sätt att bena ut vad som är viktigt. Tänk nu på att rangordna ärligt, inte såsom din mor, din partner eller din chef skulle vilja. Rakt från hjärtat.

  1. Skriv ner alla delar som ingår i ditt liv (vänner, familj, jobb, intressen…) på post-it-lappar.
  2. Skriv ner också sådant du skulle vilja ha i ditt liv om det inte redan finns där.
  3. Rangordna. Du kan antingen bara rada upp dem som det känns, eller om det känns svårt göra en ”utslagsduell” där du sätter varje del mot alla de andra, och sedan rangordnar dem efter flest ”segrar”.
  4. Titta på listan. Känn efter. Känns den rätt? Om inte, justera.
  5. Låt listan ligga några timmar, eller dagar. Titta på den igen. Känns den fortfarande rätt? Om inte, justera.
  6. När listan känns helt rätt, så har du DIN rangordning på livets delar. Planera tillvaron utifrån listan.

Det är när vi inte är sanna mot våra egna prioriteringar som livet skaver. ”Men… […] då? Och […]? Blir inte […] lidande/besviken/sur..?” Mycket möjligt. Men fanns de där sakerna och personerna högst upp på din prioriteringslista? Om inte, är deras behov verkligen viktigare än dina egna? Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Varje gång jag väljer bort det jag vill till favör för någon annan/något annat, så har jag talat om att jag värderar mig själv lägre. Ibland kan det kännas okej att göra saker man inte brinner för. Men om livsådran inte löper genom dina egna passioner och behov kommer det att förr eller senare att ge en bitter eftersmak. Du kan, får och behöver leva ett liv som känns rätt för dig. När börjar du?