”Jag har gjort mitt val.”

Jag hör ofta människor omkring mig säga att de ”gjort sitt val”. Det är inte sällan i sammanhang där vi diskuterar vad de inte trivs med i sina liv, och varför det är på det sättet. ”Jag har gjort mitt val.” (med några variationer på den exakta formuleringen) är ett jättevanligt svar på varför de inte gör något åt saken. Jag undrar vad de egentligen menar med att de gjort ”sitt” val. ”Sitt”, singular. Som om man bara hade en chans i livet att välja och göra rätt. Som om man inte hade rätten att tänka om och välja igen. Vem skulle ha bestämt att det är så? Varför skulle det vara så?

changeUppenbart är att det för flertalet verkar läskigare att acceptera att man utvecklas och att ens behov och önskemål i livet varierar, mer eller mindre, med åren. Det innebär hursomhelst i praktiken att de flesta av oss inte kommer att trivas livet ut med samma jobb, samma yrke, samma partner eller samma umgänge. Kanske inte ens samma stad, eller land. Eller livsåskådning. Vi lär så länge vi lever, hoppas jag, och utvecklas i takt med detta. Det betyder att de rätta valen som vi gjort inte alltid kan vara rätt för hela livet, hur rätt de än var just där och då.

Ju längre sedan man gjorde de där valen som idag inte känns helt perfekta, så finns det givetvis mer som påverkas om man väljer om. Jag uppmanar verkligen ingen att lättvindigt kasta bort relationer, vänner eller jobb för att man tycker det skaver lite. Men när livssituationen inte gör dig lycklig, eller till och med gör dig olycklig… För vems skull håller du fast vid de val du gjort då du var på en annan plats i livet? För vems skull förvägrar du dig själv chansen att utvecklas och må bättre? Vem eller vad kan vara så viktigt att du ska må suboptimalt för dess skull? Och vem, som är så viktig för dig, förtjänar att vara så viktig om hen inte vill eller tillåter att du ska vara så lycklig som möjligt?

”Varje val du gör är en värdering av dig själv.”, läste jag någonstans. Det är så otroligt sant. Lika sant som att ber du om lite så är det exakt det du får. Varför vara blygsam med vad du kan önska dig i livet? Du väljer själv. Varje dag av ditt vuxna liv väljer du att fortsätta som tidigare, eller att göra annorlunda. Jag har tänkt om med jobb flera gånger om, och är en kronisk student. Jag har tänkt om angående intressen, musik, stil, relationer, vänner och boende… För att jag inte tror på att stå still när det inte längre känns bra. Har träffat många elever och studenter, och vänner, med panik inför vad de ska bli när de blir stora och vem de ska leva hela sina liv med. Ingen verkar ha talat om för dem att man kan välja om. Igen. Och igen. Både i det lilla och det stora.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill uppmuntra fler att våga välja aktivt. Inte bara låta livet ”hända”, för att man en gång valde något. Skaver det, byt. Eller fixa. Men gör något. Oavsett om det blir att välja det man har, men våga ibland ställa det mot andra alternativ, eller om det blir en större eller mindre förändring i tillvaron, så är det alltid rätt att göra ett medvetet och genomtänkt val. Jag vet att många omgivningar inte direkt jublar över förändringar. Samma igen, och igen, är tryggt och bekvämt. Men känns det inte bra, vad 17 väntar du på? Någon annans tillåtelse? Ett mirakel? Välj. Vem skulle annars ha makten, om inte du? Det är ditt ansvar gentemot dig själv att må så bra som du kan. Ingen annans.

Jag startar 2014 med många nya val som behöver göras. Ibland känns det lite som att hoppa och hoppas att vingarna växer ut på vägen ner. Men så får det vara. *hopp*

Att tillåta det som är annorlunda berikar

I mitt jobb som gymnasielärare på VUX har jag fått det underbara ämnet Etik och människans livsvillkor på mitt schema. Det innebär att jag får föra dialog och diskussion med eleverna om normer, socialisering, värderingar, fördomar, samt kön/genus. Även om eleverna är vuxna, så finns väldigt mycket som är oreflekterat, och det är väldigt intressant att skrapa på ytan och provocera fram tankar och kommentarer.

Ett av de viktigare avsnitten, enligt mig, är det som handlar om hur vi lär oss hur saker och ting skall vara. Vem eller vilka är det som sätter spåren för våra värderingar, och ristar in normerna i oss? Varför? Och vad händer när någon inte vill, eller kan, hålla sig inom de normer vi lärt oss ska gälla? Hur reagerar vi? Accepterar? Välkomnar vi kanske till och med det nya? Eller dömer vi?

Man skulle kunna tro, eller i alla fall vilja tro, att vi i Sverige år 2013 kommit förbi alltför snäva könsroller eller stereotypa uppfattningar om HBTQ-personer. Om så hade varit fallet, hade alla listat ut vilka det egentligen var som skulle vigas, och av vem, i Björn Borgs underbara klipp ”Love for all”.

Och ingen hade skrattat åt Gabriel, som ville vara prinsessa. Eller en pojke som vill vara Lucia. Ingen hade avrått pojkarna från att välja syslöjd för att slippa kallas fjollor och bögar, och ingen hade ifrågasatt flickan som hellre ville snickra än leka med dockor på dagis (ja, det fick kallas så när jag växte upp).

Att vara bitch bryter på sätt och vis också mot normer. Det är fortfarande inte lika förväntat att en kvinna står upp för sin åsikt, sina önskemål eller sina gränser. Av erfarenhet vet jag att det räcker med att man som kvinna säger ifrån för att folk omkring ska höja ögonbrynen. De tycker att man är SÅ besvärlig. Och extra jobbigt blir det för att man är kvinna. Inte i alla lägen, men i tillräckligt många, för att jag ska påstå att det fortfarande är mer normalt för en man att stå på sig och ta plats än för en kvinna. En bitch står på sig. Hon står för sin sak, sina behov och sina gränser. Alltså bryter även hon mot normerna. Genom att göra något så självklart som att inte vika för vad andra ska tycka och tänka, eller vad andra vill, i alla lägen.

Det är inte helt lätt att vara den som vandrar motströms och bryter mot normer. Tror scenario 1 i filmen om Gabriel är det som fortfarande skulle hända i de flesta klassrum. Folk kommer att fortsätta att tillrättavisa mig för mitt ”burdusa” beteende och den dåliga smaken att vara tydlig med vad jag vill och inte vill. Lustigt nog kan samma människor i nästa stund undra varför tjejer inte säger ifrån när de blir trakasserade. Varför killar tar, och får, mer plats i många sammanhang. De undrar varför folk har så konstig inställning till det som är queer. Och de kan inte begripa varför vissa hävdar att vi fortfarande har väldigt strama roller och normer, kopplat bland annat till vårt biologiska kön. De kan inte ens se att deras automatiska reaktioner hjälper till att bevara ramarna och boxarna, som de inte ens är medvetna om. Att de bidrar till att det som är annorlunda och normbrytande inte blir lika accepterat.

Jag har i alla fall en tacksam position. Både som lärare, och som aktiv i sociala medier, så kan jag skriva, berätta, diskutera och belysa. Det tänker jag fortsätta göra. När Prinsessan Kristalla står i hyllan på varje förskola, och pojkar som vill ha klänning får ha det utan att ifrågasättas, så vet jag att vi nått lite längre mot acceptans för det som är annorlunda. Det är givetvis inte allt som behövs, eller ens exakt det som behövs. Det är symptom på framsteg. Vi behöver generellt våga acceptera mer av det som inte passar in i boxen vi fått med oss under uppväxten, eller från annat håll. För livet borde bli en roligare plats, om fler typer av människor tilläts vara som de är. Girly girls, tomboys, flickpojkar, gossar, och allt utöver, mittemellan, och lite till. Äkta mångfald ftw!

Inspirations-loop

Igår hade jag ett fantastiskt danspass med tjejerna i min flamencogrupp. Det är ett tufft gäng brudar, som alla dansat längre än jag har, och jag är stolt och glad att få vara en del av deras grupp. 

Våra sommarträningar har varit lärarlösa, och präglats av en vilja att hjälpa varandra och sporra varandra vidare. Vi har tränat, slitit, drillat, förklarat (ibland den ena, ibland den andra…) och diskuterat. Allt med siktet inställt på att VI ska fixa detta. Allihop. Ingen lämnas på släp. 

Ett samarbete som detta upplever jag som sällsynt. Det är få ställen där jag mött ens antydan till sådant tänk. På de flesta arenor är folk extremt jag-fokuserade och vill visa framfötterna. Och vad är då bättre än att kunna dra ifrån sin grupp och briljera lite? Hålla på sina tips och tricks, och glida fram själv. Men inte här. 

I Sverige är vi extremt itutade ”Kom inte här och kom!”. Det sitter som en liten tagg även i mig, så varandes den nyaste flamencan i min grupp med bara tre terminer i fötterna, så känns det nästan förmätet att dansa med den avancerade gruppen. Jag har också varit lite rädd att de skulle tycka att ”Vem tror hon att HON är?!”. Men inga sådana tendenser har visat sig. Tvärtom!

Igår förklarade de att de blir inspirerade av mitt driv och min träningsvilja. Dessa tjejer, som jag ser upp till och hämtar kraft och inspiration från får något tillbaka av mig! Det är en alldeles fantastisk god spiral, och det gör mig lycklig att det kan fungera på detta sätt. 

Det finns arenor där vi vinner på att verkligen visa framfötterna. Men det finns så många där det är mycket mer värt att samarbeta och finnas där för varandra. Ge och få. Känslan när den loopen är obruten är obeskrivligt skön. Den är värd att sträva efter, och värd att bevara. En stark sammansvetsad grupp är en styrka, trygghet och ett stöd.

Nu skulle det kunna vara så att gruppen strävar mot konformitet. Inte alls så här. Alla uppmuntras att utvecklas, gärna med personlig prägel. Alla får bli bra, bättre eller bäst. Insikten om att det är hårt jobb bakom varje framsteg finns, och den som når vidare blir inspiration för de andra och inte mål för avundsjuka. 

Detta är ett litet moln av lycka och inspiration. 

Vi lär oss tidigt att vi inte får säga nej

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat värna min integritet. Jag ber om det jag vill ha och säger ifrån när något känns fel. Jag släpper allt mindre på mitt behov av egentid, och ser det inte som ett stort problem att jag och omvärlden inte alltid är överens. Detta har skänkt mig en skön känsla för tillvaron. Jag känner ingen press att anpassa mig till allt och alla. Men det är inte det man fostras till. Definitivt inte som tjej.

Redan väldigt tidigt lär vi oss att vi alltid i alla lägen ska gilla, eller i alla fall låtsas gilla och i värsta fall tolerera att bli kramade av vuxna. Familjemedlemmar, släktingar, nära, kära och närmast sörjande har en ibland nästan patologisk drift att krama och gulla med de söta små flickorna. Är osäker på om pojkar möter samma behandling. Inbillar mig att problemet inte är lika utbrett där (rätta mig gärna om jag har fel). Hur mycket man än spjärnar emot, eller vill gömma sig, så får man veta att de vuxna minsann SKALL få kramas och pussas. Som barn (flickebarn?) förväntas man helt enkelt acceptera detta. Ens integritet är inget värt där. Även på andra sätt förväntas barn visa upp sig och gå med på att visas upp som utställningsraskatter eller dressyrhästar, oavsett om man vill eller ej. Visa vad du kan. Visa vad du har gjort. Kom här ska vi se hur lång/stor du har blivit. Vad långt hår du har fått. Och så de obligatoriska kramarna och pussarna. Att slingra sig undan verkar inte vara ett alternativ. Att bli infångad eller utsläpad från ett gömställe är något man bara får ta som barn. Någon annan har ett behov. Var god böj på nacken.

När vi blir vuxna, så förväntas vi helt plötsligt uttrycka vad vi vill och inte vill, och stå på oss. Man höjer på ögonbrynen åt att så många tjejer och kvinnor har svårt att säga ifrån när någon kränker deras integritet. Vare sig det gäller tafs, regelrätta övergrepp, eller bara bestämma enkla saker i samarbete med andra. Vi har ju lärt oss att vi och våra behov inte räknas. Vi ska helt enkelt finna oss i vad andra vill med oss. Vi ska vara snygga (söta som barn) och göra omgivningen (tidigare föräldrarna) nöjda och stolta. Hur förväntas man plötsligt lära sig att ha en åsikt och försvara den? Att ta plats för sin egen skull? Att säga vad man vill och inte vill, och värja den ståndpunkten? Vem skulle ha lärt oss det?

Alla som förvånas över tjejer som inte kan säga nej borde fundera över hur man istället kan stötta dem i att våga säga ifrån. Låter du den tidigare söta och duktiga utställningsdockan ta plats om hon (eller han) börjar ställa krav och säga ifrån? Och de barn du möter, respekterar du deras integritet så att de får lära sig att deras gränser är lika viktiga som alla andras? Om svaret på någon av frågorna är ”nej”, så tänk gärna ett varv till. Du kan hjälpa eller stjälpa. Du väljer.

Själv har jag vuxit upp med en mor som satt ner foten när något inte passat. Det har varit en skön förebild att ha. Hon har kunnat säga ”Jag vill…” och ”Jag vill inte…”. Ändå tog det mig ganska lång tid att verkligen lita på mina egna behovs existensrätt. Hela världen hjälper till med att tala om hur viktigt det är att vara till lags (som kvinna). Inte vara gapig. Inte vara besvärlig. Sträva mot att alla ska må bra. Partnern, vännerna, kollegorna, barnen (för de som har sådana)… Alla behöver oss mer än vi tillåts behöva oss själva. Egna behov för att själv må bra är suspekt och konstigt. Det är ett ekorrhjul som drar på i hög fart. Men det GÅR att kliva av. Det GÅR att börja sätta gränser. Och det är precis det vi behöver göra för att må bra. Var dessa gränser går är upp till var och en. Men de är våra egna, och de ska vara okränkbara.

Det du inte sår, skördar du inte heller

Som man sår, får man skörda. Och om du inte sår, så blir det ingen skörd. Det är extremt sällan någon faktiskt skördar utan att ha sått i någon ände av processen. Ingen talang tar dig hela vägen till stora framgångar utan hårt arbete. Få av oss har någon god fe som gudmor. Så de flesta som tagit sig någonstans gjorde det på grund av sin vilja att jobba lite till. Göra lite mer. Ta i lite extra. Det är den som inte ger upp, och som kan tänka sig att lägga de extra timmarna, som får de bästa resultaten. Detta sticker i ögonen på de som vill tro att framgångar är någon ouppnåeligt som lottas ut till några få lyckliga. Jag är inte ens ledsen att tala om att det inte är så. Och de allra flesta vet EGENTLIGEN att input korrelerar med output. Ändå säger man att människor ”har tur” när de lyckas. Säger som Stenis, ju mer man tränar, desto mer tur har man. De som gör rätt saker, tenderar att ”ha tur”.

Go that extra mile...
Go that extra mile…

Det är inte någon förolämpning mot andra att göra det man kan för att nå sina mål. Att det finns de som missunnsamt blänger på dig för att du hade disciplinen och viljan att göra det lilla extra för att komma lite längre betyder inte att du gör fel. Det betyder bara att du är en smärtsam påminnelse för vissa om att de själva inte tagit sig i kragen och gjort det du gjorde. Således har jag inte ”gått ner” i vikt, jag har tränat häcken av mig bokstavligt talat. Mina meriter i idrott och inom dans beror inte på att jag föddes med en gudabenådad talang för att röra på kroppen. Tvärtom. Jag var ALLTID sist vald på varje gymnastiklektion. Obarmhärtigt sist. Jag har slitit som ett djur för varje framsteg jag gjort. Det är timmar, timmar och ännu fler timmar i dojos, danssalar och på gym som gjort skillnaden.

Mer än en gång har jag mött människor som försöker bortförklara att jag nått längre än de har inom olika områden med att jag har talang. Hur skevt det än verkar, så ligger min medfödda talang inom logiskt tänkande och möjligtvis språk. Det är inte där jag rönt mina framgångar. Inte sedan gymnasiet i alla fall.

Min enda avundsvärda ”talang” bör således vara att jag GÖR. Jag önskar inte. Väntar inte. Jag gör. Och egentligen, hur svårt kan det vara? Vad är det egentligen som fattas för att du ska nå hela vägen? Kom ihåg, det där lilla extra är oftast ”ledigt”.

Vad är vi om inte ”söta”?

Efter ett snuskigt långt uppehåll i mitt bloggande, så kom idag stunden då jag var tvungen att skriva igen. Snubblade över en bloggpost om hur vi lärt oss att alltid bemöta små flickor med glada tillrop om hur SÖÖÖÖÖTA de är. Vi berömmer deras prinsessklänningar, och kramas och gullar med dem. Författaren till bloggen beskriver en situation där hon bet sig i tungan och istället började prata om böcker med den lilla tösen.

Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?
Callisto & Gunnar, söta nog, eller vad?

Tänk om alla gjorde så. Det är givetvis inte fel att tala om att ett barn, pojke eller flicka, är fint eller sött eller välklätt. Men handen på hjärtat. Vad säger du till en flicka i rosa fluffig klänning? Frågar du om hon läst något spännande det sista? Kanske om hon skapat något (barn skapar ju faktiskt hela tiden)? Eller berömmer du änglalockarna mamma fixat, och den ljuvliga klänningen?

Katie Makkai raljerar alldeles briljant över fenomenet med att alla tjejer i första hand ska vara ”pretty”. Hon går fullkomligt loss på en kultur som i första hand tillskriver oss tjejer rollen som ”pretty” (eller så är man inte bra nog). Vi utsätter oss för den ena metoden brutalare än den andra för att få vara ”pretty”. För det är det som räknas.

Jag var aldrig ”pretty”. Ingen söt liten tyst docka som accepterade sin anvisade plats som ”flicka”. Jag hade förvisso de mest bedårande klänningarna, men jag läste och räknade tidigt, klättrade i träd och slogs med pojkarna. Så jag var den konstiga, den som inte passade in. Den som inte brydde mig tillräckligt om att jag inte var ”pretty”. Det bestraffades, förstås. Jag var knappast skolans populäraste tös. Mer på temat ”the weird, ugly kid”. Jomen tänk dig själv. Älska matte som 6-åring, det fattar ju vem som helst att man egentligen borde vårda sina lockar och skaffa en sötare klänning… Jag gjorde inte det. Men jag var nog pretty awesome ändå.

Så nästa gång du möter en flicka, så fundera på om det verkligen inte finns något annat att prata om än hennes utseende. Så otroligt många andra kommer i alla fall att fortsätta prata om det. Du kan bli variationen, och den som breddar hennes bild av vad som är värt något.

Bort med sänk, och in med boost

På sistone har jag gjort ett par rejäla inventeringar i min umgängeskrets, och konstaterat att den behövde revideras. Det är sant som de säger. Vill du veta vilka dina riktiga vänner är, så se till att hamna i blåsväder. Man kan lugnt med båda händer på hjärtat säga att det blåst rejält på olika håll i mitt liv det sista. Och gissa vad? Det fungerade alldeles utmärkt som vattendelare för ”vänner på riktigt” och ”de andra”. 

En av ”de andra” gjorde väldigt klart under lång tid att allt jag gjorde var fel, och hon förklarade gärna hur jag skulle göra egentligen, eller varför jag var ute och cyklade. När jag frågade varför hon var så taskig och krass, så fick jag svaret ”Men ska jag bara titta på när du gör fel och inte säga något? Och sen får jag höra om det IGEN?!”. Nä, jag lovar att det aldrig mer kommer att höras något på den adressen. En del vill ha low maintenance friends, en del till och med no maintenance friends. Jag vill ha vänner som orkar finnas som stöd när de behövs, och jag vill också vara den vännen själv. 

Så nu när line-upen är klar och jag ser vilka som stått kvar så går jag vidare, stärkt av att känna stödet från dessa fantastiska människor. De säger fina saker när jag behöver det, sanningar jag kanske inte kan eller vill se, och smäller mig på fingrarna när de tycker jag är helt fel ute. Men de gör det ödmjukt och utifrån mitt bästa som målsättning. Det är stor skillnad på det, och att försöka odla ”no maintenance friends”. 

Förutom mina vänner, som jag uppskattar och tycker så otroligt mycket om, så har jag unnat mig själv en del boosts det sista. Dels har jag gjort upp med ett besvärligt behov av bekräftelse, och dels har jag vågat ge mig ut i situationer, där jag inte har kunnat styra eller gissa hur det ska sluta, även om jag varit på väg att fega ur, och har försökt att både skjuta på det och rationalisera bort behovet. Men jag gjorde det till slut. Jag lät mig själv släppa taget om alla skyddsnät (i mitt fall logik och analys), om alla nojor, och göra som min bästa vän rådde mig. Jag använde hjärtat. Magkänsla och hjärta är bra guider. Vi borde följa dem oftare. Även om de omkring oss, och ibland vi själva, känner att det är lite tokigt, så blir det oftast mer fel när vi bortser från dessa parametrar. Hittills är resultatet överväldigande för mitt senaste våga-experiment. Det uppmuntrar verkligen till fler. 

Resultat av allt detta: mindre sänk och mera boost. (=win)

 

Boost eller sänk?

Resultatet av en givande relation

Har du funderat på människorna i din omgivning, och vad de tillför dig och ditt mående egentligen? Upplever att frågan är lätt provokativ för vissa, som direkt replikerar med att man minsann inte kan umgås med människor bara för att profitera på dem. Sant, men någonstans i slutändan bör väl alla relationer, vänrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer, leda till att 1+1≥2, helst till och med 1+1>2.

Om du finner ett intresse i att inventera dina relationer, kanske som en del av ett nyårslöfte om att ta hand om dig själv och ditt mående bättre under 2012, så kommer här några ledtrådar till jakten på givande relationer.

En boost-vän säger ”Vad kul!” när du klättrar på karriärstegen, och ”Vilken häftig utmaning!” när du fått ett intressant och utmanande jobb. Sänk-vännen säger ”Jaha, ja du har väl fjäskat för chefen.” om karriären, och ”Tror du verkligen att du klarar detta?” om utmaningen.

Boost-vännen talar om för dig hur fin du är när du tror att du inte har en chans på din crush. Sänk-vännen förklarar att han/hon är bortom din räckvidd.

En boost-vän låter bli chips och godis inför dig, och supportar din satsning att gå ner i vikt, medan sänk-vännen fortsätter försöka bjuda dig på sötsaker och muttrar ”Vad du ska vara duktig då.” när du tackar nej. Boost-vännen följer kanske till och med med dig till gymmet. Sänk-vännen förklarar tragiken i att du drabbats av kroppsfixeringen i vårt samhälle.

Boost-vännen vill veta vad du tycker är roligt och vad du tycker om att äta. Ska du umgås med sänk-vännen så handlar det alltid om dennas behov och önskemål.

Det du gör bra glöms aldrig av boost-vännen, sänk-vännen slutar aldrig räkna vad han/hon tycker sig ha gjort bra (och förväntar sig motprestationer).

Boost-vännen släpper sin egen agenda när du mår dåligt och finns där för dig. Sänk-vännen blir hotad av att du behöver uppmärksamhet och börjar tävla om vem det är mest synd om.

Exemplen är otaliga. Skriv gärna dina egna i kommentarer.

Ett vanligt, och mycket säkert, tecken på att en relation inte är sund, är att det KÄNNS ”fel”. Man skall icke förakta den gamla hederliga magkänslan. Speciellt inte i relationer. När det känns som att du förlorar lite gnista som aldrig kommer igen när du umgås med vissa. När du gång på gång önskar att ”någon” ville lyssna lite mer på dig. Det är viktigt att den första ”någon” som lyssnar är du själv, så att du inte viftar bort din känsla av obehag. Livet kan bjuda på utmaningar utan att vi behöver hänga på oss människor som dränerar oss.

Är det en relation som betyder mycket för dig? Då behöver ni prata. Du behöver prata utifrån din känsla och dina behov, oavsett hur den andra svarar eller säger sig uppleva situationen. Våga stå på dig.

Är det inte en relation som betyder mycket för dig? Fundera om den ger, eller kan ge dig något över huvud taget. Blir ni någonsin 1+1≥2? Är det värt att ta en diskussion? Om ja, se stycket ovan. Om nej, så är det förvisso osvenskt, men väldigt nyttigt att rensa i sin umgängeskrets ibland. Det är inget fel i att vilja omge sig med människor som bidrar till att man mår bra, och som vill finnas där för en på samma sätt som man själv vill finnas för dem. Det handlar INTE om att bara om ge sig med ja-sägare, och människor som aldrig vågar säga obekväma sanningar. Tvärtom, en riktig vän klarar av att säga både nej och tala om när du är ute och cyklar. Men balansen måste väga över på plussidan. Ja, det är okej att vara egoist i detta läge. Vem väljer du dina vänner för, om inte dig själv?

Vad är möjligt under 2012?

Vad är möjligt för dig att uppnå under 2012?

Vem har bestämt de gränser du just radade upp i ditt huvud?

Har du testat dem, och VET att det är så? Om inte, så finns väl ingen anledning att inte testa? Och ännu mer, all anledning att testa.

Det sägs att 80% av de hinder vi upplever enbart finns i våra huvuden. Tänk om det är så. Tänk om de uppfattningar vi har om var vår förmåga tar slut inte är sanna? Tänk om vi låtit våra lärare, föräldrar, vänner, chefer, tränare, Jante, eller någon annan, tala om för oss vad vi kan och inte innan vi ens testat, och sedan bara nöjt oss med att ha dessa begränsningar?

Vad skulle hända om du utgick från att det du tror inte är möjligt för dig är möjligt? Vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas? Om du dessutom inte behövde oroa dig för att någon annan skulle försöka avråda dig, eller bli missunnsam över din framgång?

Det bästa är att du inte behöver tänka på vad andra ska säga om du tar dig an ett skutt i din utveckling eller prestationer. Vem gör du glad genom att hålla igen? Skulle du inte bli gladare av att upptäcka att du har en kapacitet bortom vad du (och vissa andra) vågat tro?

Låt 2012 bli året, då du testade dina gränser och såg vad som är möjligt, på riktigt. Kom ihåg, omöjligt är bara en åsikt. Hela tiden finns det människor i världen som gör saker andra påstår är omöjligt. Vem bestämmer vad som är möjligt eller omöjligt för dig?

Impossible is not a fact, it's an opinion.

Är du den som försöker lite till?

Jag har länge funderat över vad som triggar människors avundsjuka, egentligen. Jag kan inte se att jag är född med talang för något av de områdena jag verkar inom. Känner flera människor som nått sina framgångar som arbetssegrar, inte gåvor från ovan. Ändå möter vi dagligen människor, som verkar anse att det vi åstadkommit är oförtjänt, och att det måste finnas någon hemlighet bakom, som inte alla har fått del av.

Det kan väl inte vara så enkelt att övning verkligen ger färdighet, och att trägen vinner? Börjar så sakteliga förstå vilken komponent det kunde vara, som är så mystisk och avundsvärd egentligen. Det är att försöka lite till. Och lite till. Att inte ge upp. Försöka igen. Bestämma sig. Nå målen. Jag har svårt att se att inte alla skulle kunna lära sig att bemästra måluppfyllnad, om man bestämmer sig. Kraften i att ha bestämt sig går inte av för hackor. Att ”försöka”, och ”kanske…” lämnar bakdörrar öppna, och talar om att man inte riktigt bestämt sig för att ge allt. Bäst blir det när man kastar sig in med hull och hår och inte ger upp. Försöker lite till. Är du den som försöker lite till? Då är du nog också den som andra avundas. Om inte, så är det enkelt att bli den. Bestäm dig, och försök lite till.