”Jag ber om så lite…”

”Jag ber om så lite, och det är exakt det jag får.”

Jag kastade ur mig dessa ord under en diskussion och en av tjejerna i rummet blev alldeles blöt i ögonen. Hon kände igen sig själv, och sitt liv, i denna mening. Hennes liv har kantats av folksjukdomen ”inteskaväljag… [ta plats/ställa krav/neka någon något/etc.]”. Och plötsligt gick det upp för henne att hon ägnat decennier åt detta, i något slags förhoppning om att den ödmjuka skulle belönas. Det hon fann var att ingen belöning hade funnits, eller verkade finnas på lut, för den som ger och ger och ger, utplånar sig själv på vägen, och fortsätter att ge ännu mer.

Verkligheten är att ingen kommer att gissa vad du behöver. Ingen kommer att ge dig det där extra som du i all ödmjukhet (eller dumhet?) inte bad om. Så se till att vara tydlig med dina behov. Ingen annan kan veta vad du vill ha eller behöver. Nej, inte ens din man eller fru sedan 20 år tillbaka kan läsa dina tankar. Inte vid middagen, på promenaden eller i bingen. Din chef vet inte vad du tycker att du förtjänar i lön, och dina vänner vet inte var dina gränser går om du inte talar om det för dem.

Du har rätt att ta plats

Visst kommer det att skapas situationer där dina krav och behov kolliderar med någon annans. Men varför skulle just dina behov vara de mindre värda? Just det. Säger det igen: Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Väljer jag bort mig själv så säger det ganska mycket. Gör jag det oftast, eller alltid, säger det ännu mer. Värdesätt dig själv, dina behov och dina önskemål lika mycket som någon annans. Vid konflikt, hantera den! Att ducka och genast ge efter vid minsta tecken på motstånd eller missnöje lär din omgivning att inte ens du tycker att dina tankar och behov är något värda. Men det är de. Du är värd lika mycket som någon annan. Varför inte bete dig så att det märks att du också tycker det?

Våga kräva ”O”

Idag fanns det ännu en läsvärd krönika i Aftonbladet om kvinnans orgasm. Skriven av en man, dessutom, vilket överraskade mig. Bockar och tackar för att han slår ett slag för kvinnans njutning på detta sätt. Han skriver om den bortglömda nyckeln, vår klitoris, och att mannens orgasm ses som självklar och kvinnans möjligtvis som en trevlig bonus, om den uppmärksammas alls.

Är du inte klar snart?

Blev lite upprörd när jag läste, för det är verkligen så många tycks resonera. Hans klimax ska givetvis inträffa, det är liksom underförstått och givet, medan hennes, eftersom den är så komplicerad och mystisk *öhhhhhhh*, är okej att man inte får med. Som Martin Ezpeleta, krönikören, konstaterar, så får hon se till att hänga med, eller finna sig i att inte få sitt. För så har det ju varit sedan urminnes tider. Många kvinnor har aldrig ens fått uppleva någon orgasm, trots fleråriga relationer.

Ditt problem? No way! ERT!

Min uppmaning är att vara en Bitch också i sängkammaren. Ta för dig. Kräv din självklara rätt att njuta lika mycket, och att få lika mycket av leken. Vägra stå tillbaka, vägra skämmas för att du vill yla ut din njutning i slutet av det roliga. Vägra gå med på att det är ”ditt problem”. Behöver du tid, se till att få tiden.

Förspel? Vad menar du nu?

Förspel är inte ”ett nödvändigt ont tills han får stoppa in den”, utan en del av den sexuella samvaron. Det är ert gemensamma problem, eller projekt, att se till att ni båda får ut något av busandet. Och om du inte får gehör för att du också vill ha det gott? Då är frågan om det är värt det över huvud taget. Varför ställa upp på knapphändigt tillfrdsställande sex där dina behov inte blir tillgodosedda? Nä, just det. Självuppoffringssex är ingen merit, inget någon kommer att tacka dig för, och inget som ger dig någon bonus i slutändan.

Med tanke på tidens anda nu med otrohetssajter, dejtingsajter, och så mycket annat att välja på, det gäller inte bara honom. Skulle han gå till en annan för att du har krav, his bad, och valfriheten gäller dig också. Glöm inte det. Var inte rädd att han ska gå om du inte gör allt och står tillbaka med dina behov. Inse att du också kan välja en relation som ger dig det du behöver.

Varför vara otrogen när du kan dra?

Läste en fantastisk kolumn i DN om hysterin kring otrohetssajterna. Alltså sajter som uppmanar folk till att ha affärer vid sidan om. Många ser detta som en skymf mot Den Heliga Relationen.

Lena Andersson skriver klockrent om hur parbildningshysterin får människor att stanna i relationer som känns mer som slit än kul, och som känns mer som jobb och tvång än äventyrligt. Att vi från barnsben lär oss att vi måste hitta en ”bättre hälft”, eller förbli halva. Denna normopati kring att ”alla måste bilda par” gör att få vågar ställa sig utanför pakarusellen, och rädslan att hamna utanför den gör att många stannar i relationer som sedan länge slutat ge dem något alls. Det gör också att vi sannolikt är mindre benägna att jobba på våra relationer. Man är nöjd så länge man är två och så sitter man av livet i samma bostad, utan att värna om relationen. För det ska man ju vara. Två och nöjd.

Lyckan med tvåsamhet

Jag håller med Lena. Det värdiga sättet att hantera en död eller döende relation är inte att vänsterprassla. Det är att gå. Av respekt för sig själv och sin partner. När gräset på andra sidan är klart grönare, så är det dags att packa och dra. Otrohet är inte problemet i sig, det är ett symptom på att något fattas i relationen. Eller möjligtvis att man har dålig impulskontroll… Hursomhelst känns inte en sådan relation där någon drar sig till en otrohetssajt som den optimala.

Gissar att en del tvåsamhetsivrare kommer att sätta i halsen vid tanken på att man så lättvindigt kan säga ”BYT” om relationer. Men är det verkligen värt att eftersträva långa relationer till varje pris? När vi kan välja, varför inte välja? Säger inte ”byt som du byter underkläder”, men när relationen kostar mer än den ger, så är den faktiskt inte värd sin tid längre. Många relationer havererar förvisso för att man tagit tvåsamheten som ett slutmål istället för startskott till nya processer, men poängen kvarstår. Är det inte bra för dig så är det inte. Våga vägra parhysteri, våga välja din egen väg. Våga välja den relation som ger dig det du behöver, och välja bort de andra. Inget konstigt med det.

Våga välja det som betyder något för DIG

Igår föreläste jag på First Hotel G i Göteborg på Framgångsrika Relationers event. Temat var att få framgång och välmående att gå hand i hand. Jag pratade om vår ”självuppoffringskult” i västvärlden. Det vill säga om drivet vi har att jobba så hårt att vi inte pallar att ha ett liv vid sidan om, och blir glorifierade för detta

Bettskena

beteende dessutom. Det är FIIIIINT att offra allt för jobbet. Då är man riktigt karriärmedveten. För några år sedan, innan mindfulness-vågen slog mot oss, var det ju näst intill suspekt att ha luckor i sin kalender. Superbrudarna lyckades mitt i detta avla fram välartade barn (medan de själva knaprade lyckopiller och lyssnade på stresshanteringsband när övriga familjen sov), ordna vännernas födelsedagskalas, vara brudtärnor på alla bröllop omkring, fixa firmafesterna, laga familjemiddagarna, hjälpa föräldrarna, passa grannarnas barn…

Nu är det tack och lov inte lika suspekt att vilja ha egentid. Lyckopiller och bettskena har delvis fasats ut till favör för

Lyckopiller

att faktiskt varva ner och göra ingenting alls. Men det räcker inte. För att livet ska kännas sådär gott att man somnar nöjd på kvällen och vaknar förväntansfull inför nästa dag, så måste vi leva ett liv som vi själva känner för.

Hur ska vi komma dit? Sätten är många, men här kommer ett tämligen enkelt och snabbt sätt att bena ut vad som är viktigt. Tänk nu på att rangordna ärligt, inte såsom din mor, din partner eller din chef skulle vilja. Rakt från hjärtat.

  1. Skriv ner alla delar som ingår i ditt liv (vänner, familj, jobb, intressen…) på post-it-lappar.
  2. Skriv ner också sådant du skulle vilja ha i ditt liv om det inte redan finns där.
  3. Rangordna. Du kan antingen bara rada upp dem som det känns, eller om det känns svårt göra en ”utslagsduell” där du sätter varje del mot alla de andra, och sedan rangordnar dem efter flest ”segrar”.
  4. Titta på listan. Känn efter. Känns den rätt? Om inte, justera.
  5. Låt listan ligga några timmar, eller dagar. Titta på den igen. Känns den fortfarande rätt? Om inte, justera.
  6. När listan känns helt rätt, så har du DIN rangordning på livets delar. Planera tillvaron utifrån listan.

Det är när vi inte är sanna mot våra egna prioriteringar som livet skaver. ”Men… […] då? Och […]? Blir inte […] lidande/besviken/sur..?” Mycket möjligt. Men fanns de där sakerna och personerna högst upp på din prioriteringslista? Om inte, är deras behov verkligen viktigare än dina egna? Varje val jag gör är en värdering av mig själv. Varje gång jag väljer bort det jag vill till favör för någon annan/något annat, så har jag talat om att jag värderar mig själv lägre. Ibland kan det kännas okej att göra saker man inte brinner för. Men om livsådran inte löper genom dina egna passioner och behov kommer det att förr eller senare att ge en bitter eftersmak. Du kan, får och behöver leva ett liv som känns rätt för dig. När börjar du?

Andras jobb är inte att hålla med oss

Något av det läskigaste som kan hända under tiden man jobbar med att bryta genom sitt skal och ta för sig av livet är att människorna omkring inte delar vår uppfattning om saker och ting. Du tränar i veckor på att be om det du vill ha, och så säger den andra ”nej”! Marken rämnar, och det känns som att det inte var något värt att lära sig att ställa krav.

Vägen till framgång ligger där...

Poängen är att du har rätt att be om det du vill ha, men med vissheten om att den andra har rätt att säga nej. Den andra har dessutom rätt att ställa sina önskemål och krav. Du har rätt att säga ja eller nej till det också, såsom dig behagar. Att acceptera och framförallt hantera meningsskiljaktigheter är en viktig del av tillvaron. Att låtsas som att det inte finns några sådana är i alla lägen sämre fejk än italienska fotbollsspelarnas ”fällningar”. Att i sin process mot ett modigare liv där man tar för sig mer inte ta med dem i kalkylen bäddar för obehagliga överraskningar.

Nu är jag absolut sist i kön till att avråda folk från att ta för sig av livet. Mitt jobb går ju ut på motsatsen. Många livscoacher och inspiratörer glömmer att nämna att man behöver göra en liten ekologikoll innan man sätter igång. Som sagt, absolut inte för att avskräckas, utan för att se var potentiellt motstånd finns. Om målet är att gå ner 15kg kan man ge sig 17 på att någon av ens vänner försöker avråda dig. Inte för din skull, utan för att själv slippa känna att hon/han inte kan. Vill du byta till ett jobb som innebär mer arbete, eller resor kan familjen ha synpunkter.  Vill du gå en utbildning till ett toppjobb så får du räkna med att vissa inte kan unna dig framgången.

Det är inte heller deras jobb att hålla med dig om allt du vill, gör, eller säger. Det är ingens plats i livet att urskillningslöst stötta oss i allt vi företar oss. Ingen annans, än vår egen. Mitt liv skall i allt jag företar mig understödjas av mig. Allt annat stöd är bonus, men vi kan inte fatta alla beslut här i livet med omgivningens godkännande som krav. Då blir inte mycket gjort, och vi upptäcker till slut att alla andras önskemål och behov sedan länge gått om våra egna på vår agenda.

Det blir en fråga om att välja. Vad är viktigt för dig? Ibland innebär viljan att ta sig framåt att vissa människor blir hinder, och du får välja vad som betyder mest för dig. Våga välja det som känns rätt innerst inne. Det är ditt liv, och du lever det för din skull. Gör gärna andra glada på vägen, men glöm inte att en bra medmänniska är en lycklig medmänniska. Gör du dig själv lycklig är du också till mer glädje för andra. Testa om du inte tror mig. Och tror du mig, vad väntar du på?

 

”I love argument, I love debate. I don’t expect anyone just to sit there and agree with me, that’s not their job.”
(Maggie Thatcher)

Att du lyckas kommer alltid att störa vissa

Drottning Kristina

Drottning Kristina sa att ”Människor ogilla alltid det som de själva är ur stånd att utföra.”. Det tillkommer också det faktum att männisor lika passionerat ofta ogillar de som är i stånd att utföra dessa dåd. Vare sig deras egna begränsning är reell eller imaginär så blir den som lyckas med det de själva inte tagit sig mot framgång i en nagel i ögat.

Michael Bernoff delar in människor i två kategorier; de som pratar om att få det bättre och de som gör det bättre för sig. Han hade noterat att vissa inte ens när det serverades en snabb och enkel väg till bättre villkor tog för sig. De ville göra som de alltid hade gjort. Den andra kategorin, den som ville ta sig framåt, såg till att göra det. De hakade på varje chans att förflytta sig framåt och uppåt, mot sina mål och mot en bättre tillvaro. Därför kom de också längre.

Kategori två, den som hakar på och ser till att ta sig framåt, är ofta samtalsämnet hos de som inte själva får tummen ur. De ses på med oblida ögon, och deras driv skrivs om till egoistisk och osolidarisk självhävdelse, och andra tristare kategoriseringar. Nej, inte av alla, men av alltför många. När man öppnar ögon och öron så lägger man märke till hur mycket mer tid vissa lägger på att prata illa om den som kämpade och lyckades, än att satsa och lyckas själva. Hur mycket tankemöda som läggs på att ursäkta sina uteblivna framgångar istället för att finna vägar framåt. Varför prioritera att dissa andra som försöker och vill, istället för att själv försöka? Jim Rohn, klok kille, sa att ”De få som gör väcker avund hos de många som bara tittar på.”. Vilken kategori tillhör du?

De som lägger tid och energi på att gnälla över andras framgångar mer än på hur man själv ska ta sig vidare är dömda att aldrig nå sin fulla potential. Hur skulle man kunna utvecklas till 100% när man lägger tid och möda på andra? Har träffat entreprenörer som lagt massor av tid och energi på att kartlägga konkurrenter och försöka förstöra för dem. Gissa vilkas karriärer som blomstrade mest?

Inspireras av de som inspirerar dig. Lär av de som har något att förmedla. Strunta i resten. I resten ingår de som du potentiellt kunde reta dig på, eller de som retar sig på dig. Ingen av kategorierna är värda din tid. De du avundas avundas du av en orsak. Se om du inte kan inspireras till att skaffa dig samma, eller till och med en bättre edge istället för att dväljas i avund.

Så, vilka konkreta handlingar står i tur för dig för att bli en av de avundsvärda, en av de som gör? Vilket blir ditt första steg? Andra kommer att avundas dig. De kommer att försöka välta eller lunta upp din stege du klättrar på. Kom bara ihåg att avund är den ärligaste formen av smicker. De önskar att de var du, för att du vågar, vill och kan. Att du tar dig uppåt påminner dem om vad de själva inte tagit sig för. Oavsett om det gäller karriär, livsstil, relationer eller annat, så är den driftiga ett irritationsmoment för de som inget gör. Inget att bry sig om. Kör hårt!

Bästa sätten att blåsa upp en konflikt

Det finns några saker som väldigt lätt får en konflikt att springa iväg i intensitet och proportioner. Här kommer en manual till ett riktigt okonstruktivt praktgräl:

Sak eller känslor?
  1. Skyll allt på din motpart.
  2. Kritisera honom/henne på ett personligt plan.
  3. Prata mer än du lyssnar. Avbryt helst.
  4. Lämna sakfrågan och fokusera på dina upprörda känslor.
  5. Utgå från att din motparts syfte är att förstöra för dig.
  6. Tolka allt så att det bekräftar punkt 5.
  7. Dra upp gamla förorätter.
  8. Ge allt för att vinna diskussionen. Seger utropas när motståndaren är förnedrad och förintad.
  9. Uttryck dig så vagt att det inte går att greppa eller bemöta sakfrågan.
  10. Måla upp dig själv som ett offer för den andras ondska och förneka hans/hennes rätt att ifrågasätta eller kritisera dig.

Tyvärr är inte listan ovan endast en parodi på hur konflikter kan hanteras. Det är vanligt förekommande beteenden. Tänk bara tillbaka på konflikter du varit inblandad i eller bevittnat. Hur lätt är det inte att börja ta poäng och släppa fram prestigetänket?

Prestige och ställningskrig, ihop med tävlingar om vem som blivit mest förorättad, kantar väldigt många av de konflikter jag följt, och också många jag varit inblandad i. Det är så lätt att komma ihåg sina egna ömma tår och fokusera mer på dem än på att lösa situationen.

För vissa är det och förblir en sport att vinna konflikter. Vissa söker upp situationer de kan infektera, blåser upp det och skjuter ut sig. Vissa kan eller vill inte förstå att sakfrågan är viktigare än prestige om man vill komma vidare. Inte alla vill komma vidare. Men den som vill undvika långdragna, svårlösta konfliktsituationer bör låta bli punkterna ovan. Vill man däremot skapa lite drama så fungerar listan som manus. Att följa listan är ett väldigt bra sätt att inte vara en sann bitch. Drama Queen på sin höjd. King of Passive Aggressive, kanske. I varje konflikt kan vi välja en roll och ett beteende. Vad väljer du? För att vara en sann bitch behöver du vara rak och ärlig om vad du tycker, liksom om din agenda, och både kräva din och acceptera andras rätt till avvikande åsikter.

Harmoniseringsneuros

Hittade ett helt underbart ord idag; harmoniseringsneuros. Jag kände direkt att det är en bra beskrivning av hur många sociala situationer fungerar. Harmoni på ytan, till varje pris. Ingenting får krusa illusionen av att här finns minsann inga konflikter. Här håller vi sams. Här tycker vi alla likadant. I bästa sekteristiska stil tillåter vi inte att någon antyder något annat!

Risker med att tänka själv

Det finns ett par uppenbara problem med harmoniseringsneurosen. Det största är att 100% harmoni mellan två eller flera människor inte existerar. Att inbilla sig det är att förbise det faktum att en eller flera personer, då en sådan illusion, uppstår måste ha gett avkall på sina åsikter eller sitt sätt att vara/göra. Så fort vi har två personer eller fler, så uppstår olika sorters konflikter. Förr eller senare måste vi alla ta ställning till hur konforma vi egentligen är. 100% går inte. Man kan leka ”som om”, men så länge vi inte är Stepford Wives, så kommer vi att ha olika tankar och åsikter.

Så varför låtsas man? Varför försvarar man in absurdum en illusion, och beter sig mer eller mindre neurotiskt för att upprätthålla fasaden? Varför är det så viktigt att visa upp att man antingen själv raderar sin egen vilja och personlighet, eller får andra att göra det? Varför är man så rädd för olikheter? Vad är det värsta som kan hända om man har en åsikt som inte ”alla andra” delar?

Faktum är att oroväckande många går omkring och tror att de inte får säga emot andra. Att det vore förmätet av dem, och att de kommer att bli illa omtyckta om de säger ifrån, eller ens antyder en avvikande åsikt. De raderar varje spår av eget tänkande, och lyckas till och med ibland övertyga sig själva om att ”alla andra” ”alltid” vet bättre, förstår bättre, och har mer rätt än de själva har att tycka, tänka och ta för sig. Till patologisk grad fogar de sig i allt som ”andra” säger och gör. I vissa grupper finns dessutom ett tryck som tvingar in alla i samma fålla.

Men hur skadligt är då inte detta för de som deltar i denna neurosdans? Man kan vända på det, hur nyttigt kan det vara att utplåna sig själv, eller tvinga andra att göra detsamma? I olikheterna bor en dynamik. När vi tillåter oss att ta in nya sätt att tänka, göra och vara, så finner vi själva idéer till nya spår, som i sin tur leder till vår egen utveckling. Det finns psykologer som anser att harmoniseringsneuros i en grupp är mer skadligt än konflikterna man försöker mörka, hyssja och sopa under mattan. Det låter och uppmuntrar oss att radera våra egna gränser. När man inte längre vet vad som är mitt eller ditt eller någon annans, hur ska man då kunna fungera, eller ta ansvar?

Konsekvenser av fritt tänkande

Det finns starka krafter som tvingar in oss i ledet. Det är inte alltid lätt att stå emot. Det finns ett par kända psykologi-experiment, bland andra Milgrams och Asch‘s berömda försök där de visade hur lätt det är att få människor att släppa sin egna övertygelse och (påstådda) moral när de utsattes för påtryckningar. Det är alltså inte helt enkelt att vara motvalls när det som förväntas är att harmonifernissan upprätthålls. Det finns grupper som ganska öppet skyltar med sin ”fullständiga harmoni”, par som annonserar att ”de är så lika”. För utomstående betraktare kan det till en början se himla bra ut, men efter ett tag verkar de mest ”läskigt” bra. Som någon som bara ler hela tiden, oavsett vad som händer. Det känns inte och är inte äkta.

Så vad ska vi göra istället? Vi ska komma ihåg vilka vi är, vad vi vill och vad vi har för värderingar och moral. I alla situationer. Och stå för det! Inte ”convert now, repent later”… Att vara sann mot sig själv är egentligen den största plikt vi har i livet. Vi fick oss själva i födelsegåva. Att radera ut det vi är till förmån för andra är att göra våld på den gåvan, och skadar oss själva. Det är, även om det inte alltid känns så, bättre att någon annan tycker vi är dumma, än att vi känner att vi behandlat oss själva illa. Så länge vi inte ställer krav för egen räkning eller beter oss som om vi trodde att vi har något att komma med, så kommer andra att effektivt släta ut våra gränser och foga in oss i massan som ska tillgodose andra slags behov. Hur kul är det? Harmoni är förföriskt, och det är så lätt att tro att däri bor lyckan. Men vi vet bättre.

Bitch, eller bara jobbig vardagsmartyr?

Att vara bitch är ett heltidsjobb, ett livskall, och ett sätt att ta tillvara sina egna intressen, nå sina mål och leva det liv som betyder något för en själv. I bitchigheten, för att den ska vara 100% och äkta, ingår att man är ärlig mot sig själv och andra. Ingår gör också att öppet göra klart vilka behov man har,  och vad man vill, istället för att förvänta sig tankeläsning, och givetvis *!!!* att acceptera att även andra uttrycker sina behov och önskemål. Jag har fått frågan om man kan lära ut bitchighet till män. Eftersom många beteendevetare påstår att passiv-aggressivt beteende är vanligare bland män, så kan vi säga att den här texten blir en typ av bitch-skola för män.

Inte alla verkar ha förmågan att uttrycka ”Jag vill…”/”Jag vill inte…” på ett sunt och ärligt sätt. Tvärtom kan de be oss bortse från deras behov, eller förminska dem. De kan själva föreslå att någon annans behov alltid ska komma först, och agera därefter, för att sedan visa sitt missnöje på ett totalt orelaterat sätt i ett lika orelaterat sammanhang.

Det är våra vardagsmartyrer, de passiv-aggressiva. De som tycker att de är otroligt smarta, eftersom de aldrig behöver be om vad de vill, men får andra att göra som de vill ändå. De som surar, hänger läpp, tycker synd om sig själva eller kör repressalier när de inte får som de vill. Omgivningen lär sig ofta snabbt att det är enklast att göra dem till viljes. Det är oftast enklare än att bena ut det diffusa ok av skuldkänslor som plötsligt landar på ens axlar annars. Enklare att tiga om sina önskemål än att mötas av muren Oförståelse, eller den värsta av dem alla; Tystnaden.

Vardagsmartyrerna är de som aldrig skulle be om vad de vill ha, eller säga ifrån öppet, men som håller sin omgivning gisslan genom att med närmast övernaturlig precision skjuta skuldpilar rätt in i våra själar, om vi inte hinner se vad som håller på att hända. De är The Exclusive Travel Agents for Guilt Trips. Och ju mer omgivningen viker, desto mer kan martyrerna få utan att någonsin behöva ställa krav eller ta plats på ett normalt och ärligt sätt. Man kan inte heller säga till dem att de ber om för mycket, för de ber ju aldrig om något. Inte direkt. Men de kör ett känslomässigt terrorvälde med sin omgivning som trälar.

Vardagsmartyrens karaktärsdrag

Själva ser de sig som offer för omgivningens enorma och svårbegripliga krav. De försöker ju. De är ju så snälla. De vill ju så väl. Den Snälla Personen är tyvärr väldigt ofta av topp-rang på martyrskalan. Snällheten är ett medel för att desarmera alla besvärliga krav, all kritik, och alla önskemål om ändrat beteende. Snällheten används som bollträ, och det som kommer tillbaka är ett skitlass av skuldkänslor.

Känner du igen dig i detta beteende, sluta genast. Det är fegt, elakt och otroligt sårande för de omkring. Läser du den här bloggen är du sannolikt i en ålder där du på riktigt kan ta ansvar för dina handlingar, och då finns ju inga ”ung och dum”-ursäkter kvar att gömma sig bakom. Det enda rätta är att börja ta plats och ställa krav på ett öppet och ärligt sätt.

Känner du igen beteendet från din omgivning, börja ifrågasätta! Ta inte emot biljetten till The Guilt Trip. Kräv att få behålla sakfrågan istället. Ingen är så snäll att de inte gör fel, eller inte kan ställas till svars för sina handlingar. Om de mystiska protesterna dyker upp, fråga vad de handlar om, egentligen. Det kan ta tid att få respons på sina krav. Ibland får man det inte ens. Men att göra klart att man ser igenom spelet och inte tänker spela med gör ibland underverk för kommunikationen. I vilket fall så gör det underverk för ens sinne. Att sätta ner foten och inte låta sig svepas med i skulddansen är befriande och återuppbyggande, medan det är nedbrytande och smärtsamt att styras med diffusa repressalier och känslomässig utpressning.

Oavsett vilken sida du står på, dags att sätta ner foten för öppen och ärlig kommunikation, och med det bättre och stabilare relationer. En riktig bitch hänger sig inte åt finter. Hon, eller han, har en klar och tydlig agenda. Både inför sig själv och sin omgivning. Skillnaden? Den är enorm, framförallt i fråga om kvalitét på relationerna man kan ha.

Bitchens år 2011

Idag inleddes det nya året. 2011 gör entré med löften om nya 365 dagar att nyttja på bästa tänkbara sätt.

Årets mål i sikte

Själv har jag satt upp mål att nå under året. De är högt satta, och kommer att kräva att jag plockar fram det mesta av envishet, driv och hjärna som jag har. Ja, vara en högfungerande bitch, helt enkelt.

2011 får bli året då de sista spärrarna släpper, och jag ser till att nå alla uppsatta mål. Privat och professionellt. Det kommer att innebära att en och annan Jante-kramare får nya gråa hår, och jag kommer att servera missunnsamma medmänniskor ännu mer att diskutera över fikat med pannan i djupa veck. Men jag lever ju inte för att göra dem glada, utan för att känna att jag har det liv som betyder något för mig. Då är det mina mål som gäller, och jag väljer själv hur mycket mina mål får kosta mig. Ett pris som innebär att några inte kan glädjas med mig och unna mig framgång kan jag ta. Jag kan ta de otaliga timmars arbete det kommer att innebära, och jag kan ta att jag ibland kommer att vara trött. Framgång har ett pris. Jag vet hur mycket det kostar och är beredd att betala det.

Vad vill du åstadkomma under 2011 och hur mycket får det kosta dig? Kom ihåg att det viktigaste är att vara sann mot dig själv. Det är dina mål som gäller. 2011 är bitchens år, det vill säga året då ännu fler av oss reste oss ur ”alla andras behov före våra egna”-träsket och gav oss ut på jakten efter vår egna lycka. Den befrielsen är ljuvlig. Önskar få med mig fler under året som just inletts.