Callisto

Posts Tagged ‘bitch’

Bitch, eller bara jobbig vardagsmartyr?

In bitcha on 16 januari, 2011 at 18:11

Att vara bitch är ett heltidsjobb, ett livskall, och ett sätt att ta tillvara sina egna intressen, nå sina mål och leva det liv som betyder något för en själv. I bitchigheten, för att den ska vara 100% och äkta, ingår att man är ärlig mot sig själv och andra. Ingår gör också att öppet göra klart vilka behov man har,  och vad man vill, istället för att förvänta sig tankeläsning, och givetvis *!!!* att acceptera att även andra uttrycker sina behov och önskemål. Jag har fått frågan om man kan lära ut bitchighet till män. Eftersom många beteendevetare påstår att passiv-aggressivt beteende är vanligare bland män, så kan vi säga att den här texten blir en typ av bitch-skola för män.

Inte alla verkar ha förmågan att uttrycka ”Jag vill…”/”Jag vill inte…” på ett sunt och ärligt sätt. Tvärtom kan de be oss bortse från deras behov, eller förminska dem. De kan själva föreslå att någon annans behov alltid ska komma först, och agera därefter, för att sedan visa sitt missnöje på ett totalt orelaterat sätt i ett lika orelaterat sammanhang.

Det är våra vardagsmartyrer, de passiv-aggressiva. De som tycker att de är otroligt smarta, eftersom de aldrig behöver be om vad de vill, men får andra att göra som de vill ändå. De som surar, hänger läpp, tycker synd om sig själva eller kör repressalier när de inte får som de vill. Omgivningen lär sig ofta snabbt att det är enklast att göra dem till viljes. Det är oftast enklare än att bena ut det diffusa ok av skuldkänslor som plötsligt landar på ens axlar annars. Enklare att tiga om sina önskemål än att mötas av muren Oförståelse, eller den värsta av dem alla; Tystnaden.

Vardagsmartyrerna är de som aldrig skulle be om vad de vill ha, eller säga ifrån öppet, men som håller sin omgivning gisslan genom att med närmast övernaturlig precision skjuta skuldpilar rätt in i våra själar, om vi inte hinner se vad som håller på att hända. De är The Exclusive Travel Agents for Guilt Trips. Och ju mer omgivningen viker, desto mer kan martyrerna få utan att någonsin behöva ställa krav eller ta plats på ett normalt och ärligt sätt. Man kan inte heller säga till dem att de ber om för mycket, för de ber ju aldrig om något. Inte direkt. Men de kör ett känslomässigt terrorvälde med sin omgivning som trälar.

Vardagsmartyrens karaktärsdrag

Själva ser de sig som offer för omgivningens enorma och svårbegripliga krav. De försöker ju. De är ju så snälla. De vill ju så väl. Den Snälla Personen är tyvärr väldigt ofta av topp-rang på martyrskalan. Snällheten är ett medel för att desarmera alla besvärliga krav, all kritik, och alla önskemål om ändrat beteende. Snällheten används som bollträ, och det som kommer tillbaka är ett skitlass av skuldkänslor.

Känner du igen dig i detta beteende, sluta genast. Det är fegt, elakt och otroligt sårande för de omkring. Läser du den här bloggen är du sannolikt i en ålder där du på riktigt kan ta ansvar för dina handlingar, och då finns ju inga ”ung och dum”-ursäkter kvar att gömma sig bakom. Det enda rätta är att börja ta plats och ställa krav på ett öppet och ärligt sätt.

Känner du igen beteendet från din omgivning, börja ifrågasätta! Ta inte emot biljetten till The Guilt Trip. Kräv att få behålla sakfrågan istället. Ingen är så snäll att de inte gör fel, eller inte kan ställas till svars för sina handlingar. Om de mystiska protesterna dyker upp, fråga vad de handlar om, egentligen. Det kan ta tid att få respons på sina krav. Ibland får man det inte ens. Men att göra klart att man ser igenom spelet och inte tänker spela med gör ibland underverk för kommunikationen. I vilket fall så gör det underverk för ens sinne. Att sätta ner foten och inte låta sig svepas med i skulddansen är befriande och återuppbyggande, medan det är nedbrytande och smärtsamt att styras med diffusa repressalier och känslomässig utpressning.

Oavsett vilken sida du står på, dags att sätta ner foten för öppen och ärlig kommunikation, och med det bättre och stabilare relationer. En riktig bitch hänger sig inte åt finter. Hon, eller han, har en klar och tydlig agenda. Både inför sig själv och sin omgivning. Skillnaden? Den är enorm, framförallt i fråga om kvalitét på relationerna man kan ha.

Annonser

Flexibel bitch bästa sättet för framgång

In bitcha on 29 november, 2010 at 11:31

Kan en bitch vara flexibel?

Ibland upplever jag att vissa, både de som kallar sig bitchar och andra, fått för sig att bitchighet handlar om att sätta en agenda utifrån sina egna behov och sedan fullborda den oavsett vilka man trampar på på vägen. Många tycks tolka flexibilitet som vekhet och som att man ger efter för motstånd. Jag ser det på ett annat sätt.

Tänk bitchighet som en målsättning, som innefattar att erövra respekt från sig själv och i andra hand från andra. Vägen genom agendan kan hanteras på många sätt. Om man jämför med en slalombacke kan man till exempel tänka sig at ta ut rakaste spåret helt utan finesser och med lite otur ta sig ner mer eller mindre genom varje flagga. Detta kan bli en onödigt smärtsam resa. Man kan istället för att samla flaggor i famnen också utmana sig i att nå sitt mål med smidighet och fingertoppskänsla. Färre flaggor i ansiktet på den vägen blir oundvikligen resultatet.

Nej, det handlar inte om att fjäska, sätta sitt ljus under skäppan eller att anpassa sina mål. Det handlar om att få det man vill ha och att bevara eller till och med skapa nya relationer på vägen. Det är inte att vara vek utan smart.

En sann bitch vet detta, och når sina mål utan att trampa och armbåga sönder de omkring sig. Hon ser en utmaning i att ta sig fram smidigt. För vad spelar världsherravälde för roll om man skrämde bort alla på vägen? En sann bitch blir framgångsrik genom att vara sann mot sig själv och odla varaktiga hållbara relationer.

Varför Bitch?

In bitcha on 21 augusti, 2010 at 16:51

För många år sedan drev jag sidan Bitchweb.net. Numera har den domänen helt annat innehåll, kan man säga… Men den sidan startade jag för att markera att jag är stolt över de egenskaper som får folk att muttra ‘bitch’ efter mig. Oftast rör det sig om de avancerade varianterna av djävulskap, det vill säga jag använder mig av de förbjudna replikerna ‘Nej.’, ‘Jag vill [valfri önskan].’, och ‘Jag vill inte […].’.

Så varför bemödar jag mig med att använda dessa irriterande repliker? Det rör sig inte om en drygt 30 år för sen trotsålder, utan om att jag insett att jag inte mår bra om jag alltför ofta låter andra diktera vad som gäller och är viktigt i mitt liv. Jag använder replikerna för att vara sann mot mig själv helt enkelt.

Sedan jag började känna efter och agera utifrån vad jag själv vill och känner har mina relationer i stort sett förbättrats. De som inte kunde hantera att jag hade egen vilja försvann givetvis, men vill man egentligen ha ett umgänge som bara utnyttjar och kör över en? Men de relationer som blev kvar blev ärligare, djupare och mer tillfredsställande. Jag går inte längre och bär på en känsla av att ha gjort våld på mig själv, min integritet och mina prioriteringar.

Bitcha handlar inte om att bli någon kall egoist som aldrig tar hänsyn till andra. Livet är ett givande och tagande, men det måste finnas en balans för att vi ska må bra. Så känner du att de magiska replikerna ‘Nej.’, ‘Jag vill [valfri önskan].’, och ‘Jag vill inte […].’ känns svåra att använda, och framförallt stå fast vid, så öva ofta. Och kom ihåg, varje val vi gör är en värdering av oss själva. Väljer vi alltid bort oss själva, vad säger det?